Igår samlades medlemmar i samtliga Vikbolandets SPF-föreningar till ett möte i Östra Husby bygdegård. De som arrangerade träffen var Kuddby och Å SPF-föreningar. Anledningen till att min vän Marianne Bokblad (alias Bloggblad) var där var att Marianne hade bjudits in för att berätta om sin bok och hålla ett kåseri om hur hennes föräldrar, som var frälsningssoldater, äntligen fick varandra.
Marianne visar upp sin bok - Jag drömmer dig hit. Ägg och vinflaskor som syns i bakgrunden är lotterivinster. (Bilderna, som Kent tog, går att klicka större.)
Att jag också var med berodde på att jag ackompanjerade de väckelsesånger som fanns med i programmet och som alla kunde sjunga med i. Det var bland annat sådana godbitar som Pärleporten och Barnatro. Publiken, som uppgick till nästan nittio personer var inte sena att delta i allsången.
Eftersom det saknades piano fick jag ta med mig synten.
Som synes helt fullt i lokalen. Damen i vit tröja längsta fram är Britt.Marie Edwardsson, tidigare kyrkoherde i Kuddby församling.
Jag har spelat som kantori alla kyrkorna på Vikbolandet, i synnerhet efter att jag gått i pension. 12 stycken sammanlagt. Men trots det var det inte många av åhörarna jag kände igen eller som kände igen mig. Man syns ju förstås inte när man sitter på läktaren och spelar orgel. En som i alla fall kände igen mig var min gamla kära skolkamrat - Eva Wahren. Det blev ett kärt återseende.
Eva och jag.
Marianne berättade intressant och medryckande, både om sin bok och om hur frälsningsarmén bildades. Rörelsen startade 1882 och det första mötet var i december Ladugårdlandteatern på Östermalmstorg.(Numera Folkan.)
Många människor anslöt sig snabbt eftersom de (bland annat) blev hänförda av de glada och melodiska sångerna, som var lätta att sjunga med i . Till skillnad mot de (på den tiden) sega koralerna i kyrkan. Det var framför allt kvinnorna som tog plats i rörelsen vilket också var mycket ovanligt vid den tiden. Här kan man läsa mer om Frälsningsarmén.
Bilden med de sju kvinnorna är från Norrköping, de första soldaterna 1885. Deras tröjor var röda och broderierna av korsstygn med guldfärgat garn.
Bilden från Marianne.
Men då Mariannes pappa var officer i frälsningsarmén och hennes mamma bara vanlig soldat var det många hinder i vägen innan de slutligen kunde gifta sig. Alla dessa motgångar när det gällde att träffas har Marianne beskrivit i sin bok. Som källor finns hundratals brev som hennes mamma och pappa skrivit till varandra. Kåseriet illustrerades med bilder och texterna till sångerna vi sjöng.
Marianne i berättartagen. Hennes mamma sitter i mitten av en ungdomsgrupp i Norrköping.
Det var roligt att se annonserna för vilka hattar man skulle ha på sig i Frälsningsarmén och vad de kostade.
Bilden från Marianne
Den hatten som jag bär är lite modernare än den bonnett som Marianne har på sig.
Det var också viktigt hur soldaterna uppträdde när de var ute och hade möten. Här är ett exempel.
Bilden från Marianne talar för sig själv.
Efter att vårt program var klart serverades köttsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt. Som tur var hade vi ätit lunch tidigare - Kent är vegetarian och i så fall hade de väl varit tvungna att hitta på någon vegetarisk maträtt till honom. Säkert besvärligt för många på Vikbolandet för vilka vegetarianer är lite eljest. (Tänker osökt på Michael Nyqvist i Grabben i graven bredvid.)
Det var roligt att få vara med och göra lite nytta, inte så ofta nuförtiden.
Så har jag då varit på mitt livs första - och förmodligen sista - boksläpp. Det var min bloggvän Bloggblad alias min vän Marianne, sedan lärarhögskolan i Linköping 1973, som fått en bok utgiven. Och det skulle naturligtvis firas. Den festliga tilldragelsen ägde rum i går på Å-caféet i Söderköping. Nästan ett femtiotal personer var inbjudna - släktingar, vänner, skolkamrater, vänner från lärarhögskolan och andra som Marianne har och haft nära kontakt med.
Vi bjuds på en härlig buffé med många vegetariska inslag. (Kent tog alla bilderna som går att klicka större.)
Marianne håller ett kort föredrag om vad boken handlar om.
Är man intresserad och vill köpa boken till ett facilt pris kan man kontakta Marianne på hennes blogg eller PM.
Marianne började skriva på boken för många år sedan när hon hittade en kartong full med brev som hennes mamma och pappa skickat till varandra innan de var gifta. De var båda frälsningssoldater men eftersom Mariannes pappa var officer och stod högre i rang än hennes mamma var det många svårigheter för dem att få tillstånd att gifta sig.
Han skickades t.ex. iväg till Vilhelmina Lappland när någon hade kommit på dem att säga du och titta kärleksfullt på varandra. Jag har inte hunnit läsa boken än men Marianne har berättat mycket om sin uppväxt. Jag har dessutom varit med henne många gånger och ackompanjerat till sångerna och visorna när hon pratat om denna på diverse ställen.
Marianne och jag har känt varandra i snart 50 år och trots åldersskillnaden på 15 år har vi haft mycket trevligt tillsammans under årens lopp. Vi umgicks mycket när vi båda hade småbarn - Mariannes dotter är bara ett år äldre än Mirren. Vi har dessutom varit kollegor på Ramunderskolan och Skönbergaskolan i Söderköping.
Marianne är en god värdinna och pratar med sina gäster vid alla bord.
Vi får sjunga allsång till ackompanjemang på gitarr av Lilian Liliehöök, en gång kollega till oss båda på Skönbergaskolan i Söderköping.
Vi hade mycket att prata om vid vårt bord.
Jag har precis läst ut en annan bok så nu är det dags att ta itu med Mariannes föräldrars kärleksbekymmer.
Min klasskamrat på lärarhögskolan i Linköping, min vän och bloggvän Marianne - aliasBloggblad - och jag har haft en ganska olika barndom. Medan jag tillbringade hela min levnad i Norrköping tills jag flyttade hemifrån som 16-åring, flyttade Marianne runt i Sverige och bodde på ett antal olika platser tills hon var 9 år.
Det berodde på att hennes föräldrar var frälsningsofficerare och dessa var tvungna att bryta upp från sitt hem vartannat år och för att börja arbeta på nästa ställe. Familjen hade inga egna möbler förutom en enda fåtölj, ett bord, ett par tavlor och några prydnadssaker som fick följa med när de flyttade till de färdigmöblerade lägenheterna. Möblerna tillhörde Frälsningsarmén och även allt husgeråd. Sänglinnet däremot vägrade Mariannes mamma att använda så det fick de ha eget.
Många gäster på lunchträffen i Dagsbergsgården. (Bilderna går att klicka större.)
Detta berättar Marianne på en lunchträff i Dagsbergsgården där hon och jag var för några dagar sedan. Hon räknar upp alla ställen hon bott på och visar bilder. Några av husen finns fortfarande kvar. Innan hon fyllt nio hade hon bott i Malmö, Motala, Södertälje, Uppsala, Stockholm och Örebro. Hon har många anekdoter från den tiden.
Prästen Marie Jäder hälsar alla välkomna. I bakgrunden ses Britt, min gamla klasskamrat från flickskolan i Norrköping.
Därför fick hon också byta klass flera gånger sedan hon börjat skolan. Värst var det med dialekten som hon själv anpassade varje gång efter den på orten de flyttat till. Men eftersom Marianne är musikalisk dröjde det inte länge förrän hon talade likadant som sina klasskamrater.
Marianne med vännen Anne-Marie som kommit dit för att lyssna på Marianne.
Den tidigare kyrkoherden, Britt-Marie var också där med sin make.
Mariannes föredrag är lättsamt och humoristiskt och interfolierat med visor av olika slag. Även några av Frälsningsarmén psalmer är med i programmet. Texterna till dessa finns att läsa på overheaden så att alla kan sjunga med.Det är då jag kommer med i det hela. Jag ackompanjerar nämligen dessa psalmer och visor på pianot när Marianne avbryter för att sjunga något.
Marianne framför duken med Frälsningsarméns emblem.
Efter att alla ätit lunch och druckit kaffe börjar Marianne att berätta. Åhörarna lyssnar koncentrerat och sjunger med i sångerna. Det är en härlig stämning och föredraget avslutas med hjärtliga applåder från alla och vi får var sin chokladask av prästen Marie.
Nöjda och glada åhörare på lunchträffen i Dagsbergsgården.
Nästa gång jag får tillfälle att följa med Marianne med berättelsen om hur det var att vara "frälsningsunge" som hon kallar sig lite vanvördigt, är i mars nästa år. Då blir det tågresa till Motala. Jag, som inte åkt tåg på 30 år, är ser verkligen fram emot detta tillfälle.
Marianne, alias Bloggblad, är min vän sedan mer än 40 år tillbaka. Vi gick i samma klass på lärarhögskolan 1972 - 1975 och träffas fortfarande ganska ofta. Förutom att vara lärare har Marianne många strängar på sin lyra. Hon skriver texter till nya psalmer tillsammans med olika kompositörer och har fått flera nothäften utgivna.
Här syns Marianne tillsammans med Leif som är vaktmästare i Folkströms kyrka i Finspångs församling utanför kyrkobyggnaden. (bilderna går att klicka större.)
Hon reser dessutom land och rike - åtminstone Östergötland med omnejd - runt med olika föredrag, ofta kombinerade med sånger som hon ibland skrivit texten till själv. För det mesta klarar hon sig utan ackompanjatör eftersom hon själv spelar gitarr, men ibland behöver hon någon utifrån. Jag har ibland fått det stora nöjet att få följa med henne på olika evenemang för att ackompanjera sångerna som hon sjunger till sitt föredrag - på hembygdsföreningar, pensionärsträffar och i svenska kyrkans regi.
Marianne berättar om sin barndom som barn till två frälsningsofficerare.
Ett av de första musikföredragen handlar om Mariannes egen barndom som barn till två frälsningsofficerare. Det kan inte ha varit lätt för hennes bror och henne att tvingas bryta upp flera gånger per år och flytta till nya platser. Hon berättar också att man inte fick ha några egna möbler utan man fick bara ta med sig några prydnadssaker när man flyttade till ett nytt ställe. Samtidigt som hon berättade om vedermödorna mindes hon sin barndom som lycklig och föredraget interfolierades med sånger som hon sjöng som barn - både världsliga och frälsningssånger.
Folkströms kyrka som ibland kallas kapell.
Det var också detta föredrag som hon framträdde med iFolkströms kyrkanära Grytgöl i Finspångstrakten på fredagskvällen. Det är inte någon kyrka i vanlig mening utan ett timrat och rödmålat tvåvåningshus som använts både som kyrka och skola i samma lokal. Kyrkan ligger mitt ute i skogen och inte lätt att hitta till. Men det visade sig att det var fler än vi som gjorde och när föredraget började hade ett fyrtiotal förväntansfulla personer tagit plats på de gamla träbänkarna i lokalen.
Publiken var helt med på noterna från allra första början och många sjöng också med i sångerna som Marianne visade på storbilden. Att föredraget uppskattades var inte att ta miste på med tanke på de varma applåderna och på de många berömmande kommentarerna efteråt. Även bloggerskan fick sola sig i glansen.
Ännu har inte alla bänkat sig i gudstjänstlokalen.
Detta är gammal bruksmiljö och folket som arbetade på Folkströms bruk hade långt till kyrkan i Hällestad. Därför togs skolbyggnaden, som fanns i Folkström, i bruk som gudstjänstlokal redan på 1850-talet. Att huset kallades för kyrka och inte för kapell berodde på att en kyrkogård låg i anslutning till huset. Denna försvann tidigt under förra seklet men fortfarande kallas huset för Folkströms kyrka. Det finns också en klockstapel utanför på tunet.
Det lilla altaret i Folkströms kyrka med en kopia av Thorvaldsens Kristusgestalt.
Genom en kunglig förordning 1869 blev det tillåtet att utdela nattvard i den kombinerade kyrko- och skolbyggnaden. Brukspatronen på Folkströms bruk skänkte följande år bl.a. en nattvardskalk och en orgel för gudstjänstbruk. Denna orgel är Sveriges äldsta mekaniska orgel som fortfarande är i spelbart skick. Så fort jag steg in i kyrkan blev jag helt fascinerad av denna skapelse, som inte bara fungerade trots att den byggdes så tidigt som år 1700, utan även lät mycket vackert. Den byggdes av Johan Agerwall i Söderköping ursprungligen för Sankt Lars kyrka i Linköping men inköptes 1870 från Vinnerstads kyrka.
Sveriges äldsta mekaniska spelbara orgel finns i Folkströms kyrka.
Prästpraktikanten Cissi höll en kort andakt efter Mariannes framträdande och vi sjöng några psalmer till orgelspel av Carl-Henrik. Hur orgeln låter kan man höra på videosnutten nedan.
Efter andakten gick alla ut på tunet där man serverade korv med bröd och en hembakad äppelkaka kallad Hollandiakaka. Smakade underbart i den ljumma sommarkvällen. Musikgudstjänsten (som den annonserades som) började klockan 19 men jag var inte hemma igen i Mogata förrän efter tio på kvällen.Tack Marianne för att jag fick vara med om denna trevliga kväll!
Korv med bröd serveras och till det en härlig Hollandiakaka.
En underbar julikväll utanför Folkströms kyrka efter en mycket uppskattad musikgudstjänst.
Carl-Henrik spelar Tore Littmarks vackra sommarpsalm 752 - Över berg och dal som en mjuk koral går sommaren över vårt land - på Sveriges äldsta spelbara orgel, som finns i Folkströms kyrka i Finspångs församling. (Videoklippet är taget innan gudstjänsten började så det är lite extra ljud i bakgrunden.)
Erica Pettersson står för december månads fredagstema. Övriga fredagsbloggar hittar ni hos henne.
Julsångseran börjar ungefär samtidigt med julmarknadsditon men sträcker sig däremot över julhelgen och en bit in i januari. Hos oss tar den slut i och med Trettondedagen då min vän Maj-Gret brukar ha musikgudstjänst med sina körer i Mogata kyrka och vi då får en resumé över julens sånger från första advent till Trettondedag jul. Även Lucia med tärnor ingår i denna julsångskavalkad. Jag har äran att varje år sedan ett tiotal år tillbaka ackompanjera detta evenemang.
Maj-Gret och hennes körer i bygdegården i Östra Ny
Så har man möjligen glömt bort vilka sånger som sjöngs första advent kan man gå till Mogata kyrka den sjätte januari och påminna sig.
Julsånger innebar under min aktiva tid som kantor ganska mycket jobb. De största händelserna var det årliga luciafirandet i Mogata kyrka med barnkören och Julens sånger med kyrkokören och vänner fjärde söndagen i advent. I barnkören skulle barnen kunna alla sånger utantill förstås och alla skulle också läsa var sin vers. Vi brukade börja repetera redan i oktober.
Många av de sånger som jag läst om hos mina bloggvänner fanns på min barnkörs repertoar. Bland annat Det strålar en stjärna (som egentligen heter När det lider mot jul som ingen brukar kunna) och Julen är här med musik av Billy Butt, enligt mina kompisar i dragspelsgänget det enda bra han någonsin har gjort...
En ny julsångstradition som jag fått lyckan att uppleva på gamla dar är Frälsningsarméns julkonsert i Norrköping till förmån för deras Håll Grytan Kokande-insamling. Dagsbergs Dragspelsgäng var engagerat i år tillsammans med Åsa Sjöberg, ”Norrköpings egen sångfågel” enligt NT.
Här förbereder sig Marie tillsammans med Bengt, Leif och Claes före konserten
Ung, vacker och välsjungande ackompanjerades hon av Fredrik Ingå, härlig pianist och musikaliskt underbarn en gång i tiden. Första gången jag såg honom i aktion var för ungefär tjugofem år sen när han som fjortonåring ledde en egen liten orkester som spelade cirkusmusik till Norsholms berömda Ungdomscirkus.
Fredrik vid den utmärkta Yamahaflygeln ackompanjerar Åsa i "Nu tändas tusen juleljus". (Fotot togs av min vän i Dagsbergsgänget, Sven-Åke Molund)
Vi hade sex julsånger på vårt program i torsdags kväll – lite mer av det hurtfriska slaget medan Åsa och Fredrik stod för det mer lyriska och högtidliga inslaget i konserten. Vi sjöng t.ex. Mössens julafton, Knalle Juls vals och Min barndoms jul, medan Åsa sjöng Nu tändas tusen juleljus och Jul, jul, strålande jul och Ave Maria bland många andra…
Konserten inramades av Frälsningsarméns egna musikkårer från Norrköping och Finspång. Man kan ha olika åsikter om frikyrkor i allmänhet – men de duktigaste musikerna vi har i detta land kommer många gånger därifrån. Det var ett härligt drag i den sammanslagna orkestern som bland annat spelade Season greetings och Christmas Joy.
Musikkårerna avslutade med Christmas Joy
En fantastisk publik på säkert över tvåhundra personer hade mött upp som sjöng med och klappade händer allt vad de orkade för varje sång vi sjöng! Konferencier var Reidar Svedahl som Norrköpingsborna mest kommer ihåg för att han satte tomteluva på Rådhustornet och stora adventsljus på fyra höga fabriksskorstenar på Värmekyrkan, gammal industrilokal på Holmens bruksområdet. Inte bara genom sin norska brytning påminde han om Skavlan…
Fullsatt i Frälsningsarméns nyligen renoverade och invigda lokaler
Ett fantastiskt hus från förra sekelskiftet någon gång, kallad "borgen" (bilden går att klicka större, då ser man Bloggblad lite bättre i entrén)
Gårdagen var trevlig. Först åkte jag till Ringarum där jag just nu vikarierar för kantorn som är sjukskriven fram till den 25 februari. Där möttes jag av ett gäng glada damer mellan 65 och 80 som kallar sig VIS-kören – Vi som vill sjunga.
Vi tränade till vår sångstund på äldreboendet i Gusum och Ringgården i Ringarum på torsdag. Det blir mest gamla välkända melodier som de gamla känner till och kan sjunga med i, som t.ex. Barnatrooch Sov du lilla vide ung.
Jag hade tagit med mig en av mina favoriter – I min lilla, lilla värld avblommor från filmen Förortsungar som genast införlivades med VIS-körens repertoar. Sången klingade alldeles utmärkt och det märktes med vilken glädje damerna sjöng…
Så hem igen och hasta till Bloggblad som jag skulle ackompanjera på Frälsningsarmén i Norrköping på eftermiddagen. Hon berättade mycket målande och intressant om sin i mångt och mycket strapatsrika barn- och ungdom som barn till frälsningsofficerare.
Föredraget
interfolierades med sånger med text och bilder på OH så att alla kunde sjunga med. Det blev Barnatro här också och Piccolissima Serenata bl.a.
Kaffe (te) och bullar och goda kakor liksom förmiddagens underbara Ambrosiakaka vid kaffet med VIS-kören gjorde att den dagens bantningsschema spräcktes…
