lördag 18 april 2020

1749 Månadens illustratör april 2020 - Carl Larsson

Att Carl Larsson är en av de mest berömda konstnärerna genom tiderna i Sverige har jag ju vetat sedan jag var tonåring och började intressera mig för konst. Men att han började sin konstnärsbana som illustratör visste jag inte.


(Bilderna går att klicka större.)

Den här boken hittade jag i en av mina bokhyllor när skulle börja städa bland böckerna. Boken fick jag av min faster Maja, som var lärare och ogift och tyckte väl att jag skulle läsa något annat än indianböcker, Biggles och Anne på Grönkulla. Jag minns att jag tyckte boken var tråkig, men den har hängt med sen min tioåriga födelsedag. Alltså över70 år.

Författaren är Zacharias Topelius. Men nu blev jag extra intresserad av den när jag såg att sagorna och dikterna i boken var illustrerade av svenska och finska konstnärer. Och jag blev även förvånad när jag såg att flera av dikterna och en saga var illustrerad av självaste Carl Larsson. Illustrationerna nedan har jag aldrig sett någonstans tidigare. De fanns heller inte bland alla de hundratals bilderna av Carl Larsson på nätet.

Carl Larsson föddes 1853 i Gamla Stan i Stockholm och dog i Falun 1919. Han kom från enkla förhållanden men hans lärare hade upptäckt hans begåvning och uppmanade föräldrarna att låta honom söka in på Konstakademien. Han kom in redan som trettonåring och studerade där mellan 1869 och 1876. Samtidigt var han tvungen att försörja sig som illustratör och var bland annat retuschör hos en fotograf.

Sin första framgång fick han genom sin målning Sten Sture d.ä. befriar danska drottningen Kristina ur Vadstena kloster. För detta konstverk fick han en medalj. Han var då bara 23 år. Även när han blivit en erkänd konstnär arbetade han som illustratör av både böcker och tidningar. Bland annat har han illustrerat H.C. Andersens sagor, Asbjörnsen och Moes norska folksagor och Topelius Fältskärns berättelser.  





Den här dikten handlar om lilla Lilli som har blivit retad i skolan för att hon har en sådan liten näsa att hon inte fick vara med och leka "skrapa nos". När hon gråtande var på väg hem mötte hon en gumma, som visade sig kunna trolla och som frågade henne varför hon var så ledsen.

Hon berättade om sin näsa och frågade gumman hur hon skulle bära sig åt för att den skulle bli större. "Om du vill kan jag hjälpa dig", sa gumman. "Varje gång du blir besviken så blir din näsa lite längre". Lilli blev glad, men det visade sig sedan att livet skulle bli fullt av besvikelser och stackars Lilli fick se sin näsa växa så den stötte i marken. Sagan slutar med sensmoralen att man ska vara nöjd med sin näsa annars kan det gå illa. (Inte undra på att jag inte gillade boken.)


Dikten har fem verser som handlar om allt vad en flicka fick lära sig, från att läsa, räkna, lära sig om andra länder och att sy sig en märkduk. Här är de två första verserna. Det är farmor som pratar.

Jag var också en liten flicka/ fast inte var det just igår,
med kam och band i flätat hår/ och risgryn i min ficka.
Jag kom som du emellanåt/ från skolan hem med fållen våt.

Och där var strängt, det må du veta./Medknäppta händer fick man stå
och läsa upp katkesen då/ som tända ljus för moster Greta, 
men den som tasslade i mjugg/ var aldrig säker för en lugg. 





Det här är verkligen en hemsk saga. Den handlar om två barn, Mimmi och Frans, som bara vill leka och varken vill arbeta eller gå i skolan. En dag ber de sin pappa att få ro ut med båten på sjön. Det får de gärna om de inte ror för långt och kommer hem klockan sju.

Först kommer barnen till smultronön och sedan till hjortronön där de stannar några timmar och plockar bär. Sedan ror de vidare och upptäcker en ö med massor av rosor. De ror dit och bryr sig inte om att klockan för länge sen har blivit sju eftersom det börjar mörkna. De går i land och lägger sig att sova eftersom de blivit trötta av de myckna roendet.

De vaknar inte förrän nästa morgon. Då börjar de ro hemåt igen och när de kommer fram till "hemmets strand" kännner de inte igen sig. Visserligen ser huset ungefär likadant ut men på farstubron sitter två gamla människor som de inte känner igen. Till slut förstår de att det är deras föräldrar som sitter där. Det har gått tjugo år sedan sist och Frans är nu 30 år och Mimmi 27. För när man lägger sig för att sova på rosenön flyger tiden iväg.



Dikten är 40 verser lång och jag kan inte låta bli att citera de tre sista. Det är ord och inga visor.

Frans blev en skrivare, som for på tingen/ och drack med alla, dugde just åt ingen;
men Mimmi blev allt till sin levnads kväll/ en skröplig, lång och trätosam mamsell.

Ja, så gick det med dem, det må ni veta/ som ej förstodo lyda och arbeta.
Och så går de med var och en, som går, /till sängs på rosorna i livets vår.

Ty intet lärs, när man i nöjen stimmar/ då springa åren som de voro timmar;
och innan man vet ordet av rättnu/ har livets klocka redan slagit sju. 


De sista illustrationerna är till en helt underbar dikt till en ung flicka. Jag blev glatt överraskad när jag upptäckte att jag kände igen två av verserna som var flitigt förekommande i poesiböckerna som vi flickor skrev i åt varandra när jag var barn.

Var glad som sparven kvittrar, också en mulen dag/ ont lynne allt förbittrar men glädjen ger behag.
Var hastig att förlåta och sen att felen se/ och gråt med dem som gråta och le med dem som le.

Väx ej för världens villa och blomstra ej i flärd,/den gör ditt hjärta illa och du är bättre värd.
Väx hellre för Guds rike, så är din himmel klar,/ bliv goda änglars like och deras syster var.  





Carl Larsson självporträtt. Från Wikipedia.

5 kommentarer:

Karin sa...

Vilket intressant bokfynd! Kul att se helt nya (fast gamla) bilder av Carl Larsson! Och oj vilka moraliserande berättelser. Jag förstår mycket väl att du inte gillade den boken.

Den sista illustrationen är ju helt underbar! Väldigt intressant också med den där lösningen med lilla järnspisen som man ställt in i öppna spisen. Jag har precis en sådan liten spis som står i boden på landet och jag har funderat på hur den användes. Det måste ha varit i övergången mellan att laga mat över öppen eld i köket och att installera järnspis. Det skedde sent i mina trakter och särskilt i de gamla smedbostäderna, eftersom smederna inte ville "stänga in elden".

Eleonora sa...

Du är fantastisk! Vilket underbart inlägg! Jag älskar Carl Larsson. Tack snälla för härlig skrivning och tack för att du städade bland böckerna ochfann denna godbit😍🌹🌹🌹

Musikanta sa...

Karin:
Vissa böcker från min barndom minns jag mycket väl, men jag kommer inte ihåg denna mer än jag fick den av min faster. Föregående år hade hon gett mig Herr Arnes penningar i praktupplaga, vilket gjorde att jag drömde mardrömmar för en lång tid framåt.
Spännande med den lilla järnspisen. Jag trodde möjligen den kunde vara en sorts dockspis. Men den är säkert som du skriver. Han måste ju ha gjort den här illustrationen före 1919 - kanske många år tidigare. Och då lagade man väl mat över öppen eld i många hem fortfarande.
Tack för intressant kommentar!
Ha en skön söndag önskar
Ingrid

Musikanta sa...

Eleonora:
Tack för din rara och uppskattande kommentar! Det finns fler konstnärer som illustrerat sagor och dikter i den boken :-). När jag städar i bokhyllan kommer jag inte så långt som du förstår.
Önskar dig en skön söndag. Här skiner solen och vi tänkte åka på en liten utflykt på eftermiddagen och ta lita bilder på våren.
Många varma kramar från Ingrid

Musikanta sa...

Karin igen:
När jag tittar närmare på bilden ser jag ju att det är eld i den lilla spisen och en rökgång ut. Så det måste ju vara som du säger!
Ingrid