1726 En värsting till syster

Nu har det gått fyra dagar sen jag var i Stockholm, ditlockad av Mirren som hade biljetter på sitt Abundoabonnemang till En värsting till syster på Chinateatern. Jag åkte upp i torsdags och på kvällen var Mirren, pojkarna och jag och såg musikalen.

Bilden från nätet. 

Musikalen har gått i snart ett halvår men fortfarande drar den nästan fullt hus. Det var åtminstone fullt på parketten. Jag har läst recensionen i Svenska Dagbladet där man också kan läsa om handlingen och håller helt med recensenten. Det var roligt att höra och se Susanne Reuter live, vilket jag inte gjort förut. Hon är en fin skådespelerska och har en fantastisk röst  som dock lämpar sig bäst för tal enligt min mening.
.

Caspar är pigg och glad före föreställningen.

Caspar och jag satt bredvid varandra på den främre parketten medan Mirren och Casimir hade platser på balkongen på första bänkraden. Eftersom jag är höjdrädd och får ilningar i benen när jag tittar ner tog jag tacksamt emot biljetterna på parketten.

Musikalen gick i ett intensivt fartfyllt tempo under nästan tre timmar med paus emellan. Undrar hur artisterna överhuvudtaget orkar att sjunga och dansa i det här tempot kväll efter kväll? Scendekorationerna och ljussättningen var helt fantastiska men både Caspar och jag var tvungna att hålla för öronen då och då eftersom musiken ibland var öronbedövande - även om orkestern var alldeles utmärkt. (Mirren tyckte det var normal ljudvolym).

Även om Gladys del Pilar och Karl Dyall naturligtvis var magnifika i sina huvudroller var en av höjdpunkterna för mig - vad det gäller det sångliga - Ebba Irestad som den unga nunnan Maria Roberts. Operan kanske blir nästa scen för henne? En annan höjdpunkt var när de tre  gangsterkompisarna dansade och sjöng sitt solonummer. Och så förstås den pampiga och härliga avslutningsdansen där alla nunnorna dansade i paljettklädda dräkter signerade Camilla Thulin.

Bild från applådtacket. Susanne Reuter som abbedissan längst fram med Karl Dyall till vänster i bild.

När föreställningen var slut var klockan nästan halv elva men vi hade lyckan av att ha en privatchaufför som stod och väntade på oss utanför så att vi kom hem ganska snabbt. Dagen därpå åkte jag till Liljevalchs för att se på Vårutställningen. Men den tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg.

1560 Kungsträdgården och Jill Johnson

Söndagen kom med strålande solsken och sommarvärme. På eftermiddagen hade Mirren skaffat biljetter till Chinateatern där Jill Johnson uppträdde med sin show. Det var sista dagen den visades i Stockholm och för mig var det en härlig upplevelse. Med sig hade hon sitt eget storband, Jiill Johnson Big Band, med många gamla fina låtar på repertoaren. Jag känner ju henne mest som countrysångerska men här visade hon upp en repertoar med stor bredd.

Utanför Chinateatern. (Bilderna går att klicka större.)

Caspar och jag åkte ensamma till Chinateatern eftersom Casimir hade en orgellektion innan som Mirren var med på. Vi steg av bussen vid Kungsträdgården och hade lite tid på oss att se oss omkring. Jag har aldrig någonsin sett så mycket folk där - inte i Stockholm överhuvudtaget. Körsbärsträden blommade fortfarande och blev ivrigt fotograferade både av mig och alla andra.

Kungsträdgården i Stockholm den 6 maj. Sommaren har kommit direkt. 

Mirren och Casimir tillstötte vid teatern och vi hade tid att föreviga detta speciella tillfälle innan föreställningen började. 

Caspar i väntan på Mirren och Casimir.

Jag flankerad av mina barnbarnspojkar i Berzelii park.

Showen var mycket påkostad och speciellt ljussättningen var fantastisk. Det var högt tempo och tiden gick fort även utan paus. Två cirkusartister uppträdde också då och då under föreställningens gång. Den kvinnliga akrobaten var otroligt skicklig, tyckte jag. Och vilken röst hon har, Jill Johnson. Den överröstade t.o.m. storbandet som drog på för fullt.

Suggestiv ljussättning.

Jill sjunger medan Karin Odermatt gör konster i trapetsen.

Efter showen tog vi bussen vid Kungsträdgården till Odenplan, där vi gick av. Där finns en liten thairestaurang som serverar underbar och riklig thaimat. Två rätter räckte till fyra personer. Det var bara att be att få två tallrikar till. Mätta och belåtna promenerade Mirren och pojkarna från Odenplan till huset där de bor - ca en kilometer. Jag däremot hoppade på tvåans buss och åkte fyra hållplatser. Vi kom hem ungefär samtidigt.