Bilden från nätet.
Musikalen har gått i snart ett halvår men fortfarande drar den nästan fullt hus. Det var åtminstone fullt på parketten. Jag har läst recensionen i Svenska Dagbladet där man också kan läsa om handlingen och håller helt med recensenten. Det var roligt att höra och se Susanne Reuter live, vilket jag inte gjort förut. Hon är en fin skådespelerska och har en fantastisk röst som dock lämpar sig bäst för tal enligt min mening.
.
Caspar är pigg och glad före föreställningen.
Caspar och jag satt bredvid varandra på den främre parketten medan Mirren och Casimir hade platser på balkongen på första bänkraden. Eftersom jag är höjdrädd och får ilningar i benen när jag tittar ner tog jag tacksamt emot biljetterna på parketten.
Musikalen gick i ett intensivt fartfyllt tempo under nästan tre timmar med paus emellan. Undrar hur artisterna överhuvudtaget orkar att sjunga och dansa i det här tempot kväll efter kväll? Scendekorationerna och ljussättningen var helt fantastiska men både Caspar och jag var tvungna att hålla för öronen då och då eftersom musiken ibland var öronbedövande - även om orkestern var alldeles utmärkt. (Mirren tyckte det var normal ljudvolym).
Även om Gladys del Pilar och Karl Dyall naturligtvis var magnifika i sina huvudroller var en av höjdpunkterna för mig - vad det gäller det sångliga - Ebba Irestad som den unga nunnan Maria Roberts. Operan kanske blir nästa scen för henne? En annan höjdpunkt var när de tre gangsterkompisarna dansade och sjöng sitt solonummer. Och så förstås den pampiga och härliga avslutningsdansen där alla nunnorna dansade i paljettklädda dräkter signerade Camilla Thulin.
Bild från applådtacket. Susanne Reuter som abbedissan längst fram med Karl Dyall till vänster i bild.
När föreställningen var slut var klockan nästan halv elva men vi hade lyckan av att ha en privatchaufför som stod och väntade på oss utanför så att vi kom hem ganska snabbt. Dagen därpå åkte jag till Liljevalchs för att se på Vårutställningen. Men den tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg.
