Den som kanske läste gårdagens inlägg – Galleri Fredag som
handlade om böcker - kanske förstår att läsning har betytt mycket i mitt liv.
Jag kommer inte ihåg HUR jag lärde mig läsa som fem-sexåring. Det bara fanns där en
dag som så mycket annat i mitt liv, cykling, simning eller orgelspelning med
fötterna. Visserligen föregånget av ganska mycket träning.
Jag vet att det var min moster som lärde mig läsa i alla
fall, trött som hon var på att läsa sagor högt för mig när jag tillbringade
en månad hos henne och min morbror i Småland p.g.a.att jag insjuknat i någon
smittosam barnsjukdom. Min mamma, som hade nog jobb med min lillebror, ville
inte ha hem mig förrän jag var frisk…
När jag äntligen skickades hem kunde jag i alla fall läsa. Under
mitt första skolår tillbringade jag alla läslektioner i ett hörn längst bak i
klassrummet där jag plöjde igenom alla sagoböckerna i det lilla skolbiblioteket.
En av favoritböckerna var Svenska Folksagor med sina underbara illustrationer
av Elsa Beskow, Edward Forsström och Edward Berggren.
Bild av Elsa Beskow från Svenska Folksagor - Lilla Rosa och Långa Leda. (Bilderna går att klicka större.)
Bild från Svenska Folksagor av Edward Forsström - Prinsessan på glasberget.
Franska sagor, Italienska sagor och Indiska sagor i samma serie Barnbibliotekets Saga läste jag många gånger om och om igen. Nu efteråt är jag imponerad av de otroligt skickliga illustratörerna, som idag fallit i glömska.
Signe Kock finns med på nätet med en del julkort medan däremot Edward Berggren faktiskt fått en hel artikel på Wikipedia.
Illustrationerna i just Indiska Sagor skiljer sig dock inte mellan konstnärerna
i fråga om konstnärlig skicklighet, tycker jag.
Bild från Indiska Sagor av Signe Kock - Rama och Luxman.
Bild från Svenska Folksagor av Edward Berggren - Vallpojken och Älvekungen.
Om Forsström läser jag på Wikipedia att han alltid tecknade
i träsnittsstil (vilket också de andra illustratörerna verkar göra).
Teckningarna är uppbyggda av distinkta streck utan skuggor, vilket tydligen hade
att göra med trycktekniken i slutet av 1800-talet.
Just nu har jag två självbiografier på gång – Jeanette Wintersons
Varför vara lycklig när du kan vara normal? som jag just läst ut och Camilla Henemarks
Adjö till det ljuva livet, som jag har några kapitel kvar på. Båda har jag
lånat, vill jag påpeka…
Henemark har själv inte skrivit sin roman, det är Carina
Nunstedt som är spökskrivare och jag håller med den recensent som skriver att
den är fragmentarisk och liknar mer en sammanställning av sporadiska intervjuer
från en tidning. Den lämnar mig ganska oberörd. Mest är jag förvånad över att
hon klarat sig helskinnad så långt med det destruktiva liv som hon levt. Hon
kan inte ha haft många vita dagar efter sin tonårsperiod. Efter att ha läst den är man dock glad och tacksam över att inte vara gift med någon kändis...
Winterson, däremot, har skrivit sin roman alldeles själv och
det är en gripande och tung läsning emellanåt även om språket är elegant och
lättflytande. Det enda som man kan trösta sig med när man läst ut boken är
hennes egna ord om att hade hon inte haft en sådan hård och kärlekslös uppväxt,
hade hon knappast blivit den författare hon är idag. Det ska bli spännande att
läsa några av hennes andra böcker.
