Min mamma hette visserligen Mimmi med två m, men Einar tänkte väl på Mimi i Bohême.
Han förkommer ofta i mina gamla veckotidningar med bild och recension från senaste framträdandet. Den sista stora rollen han gjorde i början på 50-talet på Oscarsteatern, var som Danilo i Glada Änkan. Föräldrarna och jag var inbjudna till föreställningen och jag kommer fortfarande ihåg Einar, när han gjorde entré i hög hatt och slängkappa med sången, Så går vi till Maxim. Han fick fantastiska applåder, kommer jag ihåg och jag var stolt över att han hade blivit en vän till familjen. Det är kanske därifrån jag har fått min faiblesse för män i slängkappor...
Brita gjorde vid ungefär samma tid sitt sista framträdande i operan Mutter Courage. Efter det åkte paret gärna runt och hälsade på vänner och bekanta i samband med att de uppträdde i någon kyrka eller någon välgörenhetstillställning. Det var nu som mina föräldrar kom in i bilden. Britas syster Greta var sedan lång tid tillbaka mycket god vän med min mamma, och en kväll bjöds hovsångarparet och systern med make på supé tillsammans med några andra skådespelare från teatern. Det blev upptakten till en lång vänskap som inte slutade förrän Brita och Einar gick bort. Einar 1979. Här kan man läsa mer om honom.
Det var alltid fest när de kom och hälsade på. Mamma lagade en god middag och pappa tog fram bästa vinet och konjak till kaffet. Efter det brukade Einar och min pappa sjunga duett till mammas ackompanjemang. Lite senare på kvällen fick jag ofta ackompanjera Einar när han sjöng sina gamla örhängen från operettens värld - t.ex. Vilja, o Vilja och Så går vi till Maxim.
Min mamma var ingen gehörsspelare, så där fick jag rycka in. En sång som jag var väldigt förtjust i och som han också tyckte mycket om att sjunga var Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda med text av Karlfeldt. Jag fryser fortfarande när jag hör den. Kanske var han lite förtjust i mig eftersom han alltid stod och tittade mig djupt i ögonen när han sjöng den. Jag var ju i tonåren vid den tiden.
Einar Beyron var en fin man, drack aldrig för mycket och uppträdde alltid chevalereskt och trevligt. Jag minns honom med glädje!
Uppdatering:
Jag glömmer heller aldrig första gången Brita Herzberg med make var bjuden på fest hos mina föräldrar - då var jag bara 12-13 år - och hon kom in i mitt rum när jag lagt mig. Min mamma hade tydligen sagt något om att jag gärna ville bli skådespelare - vem ville inte det på den tiden?
"Om du kommer in vid teatern får du gråta mycket" sade hon mycket melodramatiskt med sin vackra och skolade operaröst. Förmodligen hade hon egen erfarenhet av det...
