2027 Einar Nerman med scenkonstnärer 1.

I ett - som vanligt -fåfängt försök att städa bokhyllorna i mitt rum hittade jag den gamla boken med  Einar Nermans illustrationer. Den hade jag vid något tillfälle inhandlat på ett antikvariat i Stockholm. Jag slutar aldrig att förvåna mig över eller njuta av hans otroligt skickliga karikatyrer. 

(Bilderna går att klicka större.)

Boken gavs ut 1958. I första stycket av det långa förordet i boken skriver Einar Nerman så här:

"100 gubbar är ett urplock ur min nära femtioåriga produktion som karikatyrtecknare. Det var min kärlek till teatern som kom mej att rita teatergubbar. Redan 1910 kom mina första teaterkarikatyrer i de svenska tidningarna. Det var i Hasse Z:s Söndagsnisse och boulevardbladet Figaro mina första karikatyrförsök såg dagens ljus. Men det var när jag 1921 lockades över till London som jag framför allt kom att teckna scenens och estradens barn. I tio år fick den engelska publiken i tidningen Tatlers till livs mina teaterteckningar."

I boken finns många engelska och amerikanska artister som jag aldrig hört talas om. Men även några som jag fortfarande minns och som jag har tagit med här. Men de flesta svenska artister i inlägget har jag i gott minne. Här kommer ett axplock. 

Ernst Rolf var mycket populär i Sverige i början på 1900-talet och fortfarande lever några av hans många melodier kvar, som t.ex. "Bättre och bättre dag för dag" och "Det är grabben med chokla i". Här kan man läsa om honom och hans historia.

Gösta Ekman (den äldre) var den store skådespelaren och charmören på 1920-30 talet. Här kan man läsa mer om honom.

Här dansar han med Zarah Leander i operetten "Glada änkan" 1931. När jag läste i Lund i mitten av 1950-talet såg och hörde jag Zarah när hon uppträdde en kväll på Akademiska Föreningen. Det var smockfullt med studenter och hennes framträdande var mycket uppskattat. Hon gjorde come back i Malmö 1949 och arbetade sedan bl.a. tillsammans med Karl Gerhard på 50-talet.

Själv har jag aldrig sett Karl Gerhard uppträda, men när jag åkte båt till London för att gå på University College en termin 1956, såg jag  honom och hans dotter Fatima i matsalen på Patricia. (Det hade blivit hastigt bestämt att jag skulle åka dit och det fanns bara förstaklass-hytter kvar.) Det var dåligt väder och det var bara ett fåtal i matsalen. Han och dottern satt vid kaptenens bord bara någon meter från mig. Han var imponerande stor, tyckte jag och ganska allvarlig. Numera kommer man nog mest ihåg honom för hans hårda motstånd mot nazismen som kulminerade i "Den ökända hästen från Troja". 

Den mest kända kvinnliga musikalartisten på 1950-talet var Ulla Sallert. På premiären i Norden av My Fair Lady sjöng och spelade hon tillsammans med Jarl Kulle

Mer om Einar Nermans scenkonstnärer kommer i nästa inlägg. I länken nedan kan man läsa ett tidigare inlägg från "100 gubbar" med karikatyrer av musikanter.

Einar Nerman med musikanter. 

2010 Februarinytt från Bonniers Veckotidningar nummer 8 och 9 1925

Omslagsbilden skapad av Frans Timén. (Bilderna går att klicka större). 

Idag är det exakt 100 år sedan den första av tidningarna gavs ut. Eftersom det inte lär bli något mer hundraårsjubileum för vare sig tidningarna eller mig tar jag med både nr 8 och nr 9.

Omslagsbilden skapad av Georg Klinghammer, som väldigt ofta anlitas som omslagsillustratör av BVT. 

Som vanligt är det bara en liten, liten del av allt innehåll som ryms inom de 60-tal sidor som tidningarna består av, som jag kan ta med. Texten till de fina reportagen och artiklarna är alldeles för kompakt för att få med i bloggen. Det är synd eftersom det finns mycket intressant att läsa i tidningarna. I nr 8 skriver Sven Hedin t.ex. om en resa till Tibet och Rutger Essen om Panamakanalens öden. 

Fortfarande går Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf som följetong i båda tidningarna. Långa reportage om konst och musik finns också alltid med. Även några sidor med menyer och recept som Jenny Åkerström-Söderström är redaktör för. Här är ett litet tips för middag och lunch i nästa vecka.

I varje nummer finns en helsida med någon känd person. I nummer 9 är det ett foto är av Hjalmar Bergman "vars komedi Swedenhielms i dagarna haft premiär på Dramatiska Teatern". 

En rolig krönika om Operabaren finns med och som förhoppningsvis går att läsa. (Med förstoringsglas kanske.) Har man varit på Operabaren någon gång - som jag varit i mitt tidigare liv för sisådär 50 år sen - är det hög igenkänningsgrad. Jag antar att det inte är särskilt mycket som ändrats sedan dess, bara kundkretsen.. 

Ett svep från utlandet från England och Amerika i bilder finns med i nr 9. Översta bilden i mitten visar underhusets ende blinde ledamot, kapten Ian Fraser, som överallt följs åt av sin hustru utom i kammaren.  

Bilden i mitten visar president Coolidge som presiderar i fulltaligt kabinett i första raden längst fram. Längst ner vid bordet i samma rad ses Herbert C. Hoover. Det skulle gå fyra år till innan han blev USA:s president. John D. Rockefeller syns på promenad på Fifth Aveny längst ner till höger.

Svenska Teatern firade 50-års jubileum det här året med Gösta Ekman senior och Pauline Brunius i huvudrollerna. Mer om teatern kan man läsa här. 

Det finns alltid några sidor med porträtt i tidningarna. Bröllopsporträtt och porträtt av förlovade och som här barnporträtt. Kul att se att att alla utom en har någon sorts mössa eller hatt på sig. Namnen på pojkarna är desamma som i min generation - Stig, Sten, Torsten, Göran och Arne. Namnen får väl vänta en generation till för att bli moderna.

Som introduktion till modebilderna, som jag alltid brukar ha med, lägger jag in bilden på "Modedårskaper för femhundra år sedan". Alla kreationerna är från medeltiden utom den längst ner. "En hatt från Cora Marson, som en ung dam vid ratten anser vara idealet år 1925".

Avslutningsvis är det bilar som gäller. Här nedan en intervju med Ernst Eklund , teaterchef, skådespelare och regissör vid ratten. De övriga omslagssidorna upptas ofta av bilannonser som de nedan. Fortfarande lyser svenska bilar med sin frånvaro. 

Flera februariinlägg kan man läsa här:

BVT nr 7 1925

BVT nr 7 1926

BVT nr 8 1927

BVT nr 7 1929

BVT nr 8 1929 

BVT nr 9 1929

1915 Septembernytt från Bonniers Veckotidning nr 39 25 september 1927

Omslagsbild av G. Krogh-Ludvigsen. (Bilderna i inlägget går att klicka större.)

Det här numret av BVT utkom den 25 september 1927, nästan på dagen för 95 åt sedan. Som vanligt blir jag överraskad hur lättläst tidningen är även för mig nästan hundra år senare. 

En av mina absoluta favoritillustatörer - Einar Nerman - är ofta representerad i tidningen med artiklar från London som han själv illustrerar. Så här års är de flesta teatrar och kabaréer stängda men vissa spelar året runt. Som i "Tharke" (bilden längst ner) där huvudrollen innehas av en jättesäng. En mycket oskyldig fars trots detta enligt Nerman.

"En förtjusande liten amerikansk danserska, Janette Gilmore, tog priset i fråga om livlighet, och hennes dans på rullskridskor gjorde succés pyramidal."

Vi får vara tillsammans med Gösta Ekman i En dag i filmstaden. "Utom trappor, korridorer, klädloger m.m. inrymmas där de två ateljéerna kallade den stora och den lilla ateljén; och i den lilla, som också är ganska stor, arbetar för tillfället ett norskt sällskap." Regissören berättar att det inte finns en enda inspelningsateljé i hela Norge, utan att de då och då begagnat ett garage. Ljudfilmen har inte slagit igenom ännu eftersom "pianisten klämmer i för kung och fosterland."

Karin Swanström (också hon född i Norrköping), fransk garvaränka och miljonärska till vänster och Gösta Ekman, även regissör för dagen med kolsvart hår och monokel till höger.

Veckans krönika innehåller bland annat bilder Från tävlingsbanor och färdevägar. Det är storsimmaren Arne Borg som skakar hand med prins Bertil som representerar sin skola Lundsberg i tävlingen för skolungdom och som har tagit skolan till en tätplats. I tävlingen ingick skjutning, allmän idrott och simning. 

"Det var tre septemberdagar med kunglig ståt och akademisk pompa" när Alma Mater Upsaliensis firade 450 år. Saxat ur den långa artikeln: "Ty det heter Upsala. Med ett P. För en akademiker från Fyrisstaden är det lika omöjligt att skriva två p'n som det är för Ture Nerman att skriva järta med hj." Han var bror till Einar Nerman och var journalist, politiker och poet. Född och uppvuxen i Norrköping som sin bror där fadern hade en bokhandel. Där handlade jag böcker i  min ungdom. 

Det finns några få personer som har hatt efter vad jag kan se och det är kvinnor. 

Artikeln nedan - Sista boxningen -  är skriven av Albert Engström som tydligen fått i uppdrag av Kaj Bonnier att skriva om matchen mellan Harry Persson och Bud Gorman. "Bakom mig och min vän Hugo Lindberg satt svenska folket och bar sig illa åt, skrek och skränade och blandade sig in i allvarliga slagsmål mellan människor, för vilka situationen och arbetet var mycket viktigt."

Prins Carl och unge prins Carl på bilden till höger.

Om någon kan läsa texten har andra och tredje bildtexten blivit omkastade. 

Innan det blev bakpulver. 

1374 Intermezzo

Jag såg Intermezzo,  filmen som lanserades 1936 och är lika gammal som jag, för någon vecka sedan på TV. Filmen regisserades av den mest kända regissören i i dåtidens Sverige, Olof Molander. På rollistan stod sådana  namn som blivit  berömda för eftervärlden, Ingrid Bergman, Gösta Ekman, Inga Tidblad och Hasse Ekman. Den lilla flickan spelades alldeles utmärkt av Britt Hagman. Jag var framför allt nyfiken på den store Gösta Ekman eftersom jag inte sett honom tidigare i någon film. (Samtliga bilder har jag hittat på nätet.)

Ingrid Bergman och den äldre Gösta Ekman på bioaffisch. 

Detta var Ingrid Bergmans debutfilm som gjorde att Hollywood fick upp ögonen för henne och att hon lämnade sitt hemland för Amerika. En ny film med samma namn och handling gjordes 1939 med Leslie Howard i den manliga huvudrollen. Den blev genombrottet för Ingrid Bergman i Amerika.

Regissören Olof Molander är uppenbarligen förtjust i de bägge skådespelarnas profiler eftersom de ofta fotograferas i denna pose.

Handlingen är inte särskilt spännande. Den världsberömde violinisten Holger Brandt förälskar sig i sin dotters pianolärare - Anita Hoffman som spelas av Ingrid Bergman - och lämnar sin fru Margit - Inga Tidblad - och sin son - Hasse Ekman - och lilla dotter Anne-Marie - Britt Hagman - för att åka världen runt med Anita, som nu blivit hans ackompanjatris. Ingrid Bergman var bara 21 år vid den här tiden så hon var relativt okänd. Gösta Ekman var 46, även om han såg äldre ut med den svarta sminkningen kring ögonen.

Violinisten vill ha med den duktiga pianisten Anita som sin ackompanjatör och förför henne efter en supé med champagne på Royal. Scenen är Skeppsbron nedanför slottet.

Jag har hittat några gamla recensioner från premiären på Röda Kvarn i Stockholm. C. B-n. i Dagens Nyheter skriver:
"Men är kvaliteten den första egenskap man lägger märke till hos filmen så märker man också att denna habilitet snart förvandlas i habil tråkighet --- det finns inte ett överraskande moment i filmen -(jag protesterar mot detta eftersom en olycka i slutet kommer mycket oväntat och chockartat) -, ingen kvickhet som överrumplar, ingen själ som djupnar och förvandlas." Trots denna recension blir filmen en stor framgång.

Ännu en av många bioaffischer...

Robin Hood i Stockholmstidningen skriver: "Huvudrollen spelas av barnen --- sonen Hasse Ekman, en svensk flicka och en tysk. Det vittnar inte minst om regins kvalitet att dessa 'barn' äro utmärkta, så äkta som möjligt." Han tycker vidare att Ingrid Bergman skildras som en "renhårig, tapper flicka, världsklok genom intuition". Gösta Ekman har en svår roll, tycker han också, som inbjuder till teatraliskhet men det är väl något som kanske utmärker världsberömda violinister, summerar han.

...och ännu en.

I en kommentar från Svensk filmografi står det att inspelningen blev mycket besvärlig eftersom man måste anlita tre violinister för att Gösta Ekman skulle agera som violinist. En vänsterhand med fingrarna på strängarna, en högerhand till stråken och en violinist - Charles Barkel - till själva musiken. Ledmotivet var Intermezzo av österrikaren Heinz Provost.

Jag kunde dock inte låta bli att jämföra den tiden med vår. Hälsnings- och avskedsorden var alltid "goddag - godda" och "adjö - ajö". När kom bruket av att säga "hej" när man träffas och "hej då", när man går sin väg? När jag växte upp var det mest "tjenare" och "tja" som man sa när man träffades. Kommer inte ihåg vad man sa när man gick sin väg.

Man duade inte sin mamma och pappa. Det blev mycket "pappande" och "mammande" i filmen. Föräldrarna sa heller inte "jag" om sig själva i samtal med barnen. Själv började jag inte säga du till mina föräldrar förrän jag var myndig och min bror duade aldrig föräldrarna även om de sade "du" till honom.

Det är ett evigt rökande genom hela filmen. Ingen hänsyn tas till barnen hemma - herrarna röker som borstbindare och blåser röken i ansiktet på damerna utan någon som helst hänsyn. Däremot röker ingen av damerna även om det förekom ganska ofta i verkligheten.

Damerna är elegant klädda, även till vardags, Inga Tidblad med ett spetskrås om hals och ärmar, som skulle passat en storman på 1600-talet och den lilla flickan i liten dräkt med plisserad kjol. Hembiträdet är förstås klätt i den vanliga uniformen, vitt förkläde över smårutig klänning.

På lilla Anne-Maries födelsedagskalas är inga barn inbjudna. Sällskapet kring bordet består helt och hållet av vuxna personer. Anne-Marie är väluppfostrad och skålar högtidligt med alla gäster i tur och ordning. Med ett vanligt glas som man förmodar innehåller saft. Hon är lydig och går genast och lägger sig själv utan godnattsaga så fort hon får tillsägelse.

Det som dock förvånar mig mest är att doktorn på sjukhuset, där lilla Anne-Marie svävar mellan liv och död, bara vill tala med "professorn" inte med mamma som står utanför och är ytterst orolig tillsammans med sin son och några andra vänner. Hon får inte följa med in för att få veta hur dottern mår - bisarrt när man vet att den berömda violinisten bara har varit hemma sporadiskt de senaste åren och det är mamman som hela tiden haft ansvaret för barnen.

Även ett frimärke gavs ut med motiv från scenen från Skeppsbron. 

Filmen går att se på SVT Play tills onsdagen den 1 februari. Digitala Filmarkivet har en sajt där man kan läsa mer om filmen här.