2029 Einar Nerman med scenkonstnärer 2

 

Mer om den här boken som gavs ut 1958 kan man läsa i mitt förra inlägg Nerman med scenkonstnärer 1. Där skriver han också ett förord till boken som jag har citerat delar av. Greta Garbo, George Bernhard Shaw (han som sitter och läser), Stig Järrel och Jussi Björling känns igen på bokens pärm. Bilderna går att klicka större. 

Personerna som Nerman karikerat hör till de stora stjärnorna under den första hälften av 1900-talet. Ernst Rolf, Gösta Ekman den äldre, Zarah Leander, Karl Gerhard och Ulla Sallert finns med i mitt förra inlägg. Här kommer några fler karikatyrer av personer som var kända och beundrade under min barn- och ungdom.

Jag glömmer aldrig när jag hörde Johanssons boogie-woogie-vals första gången 1944. Då var jag 8 år. Jag älskade den! Hemma var det klassisk musik som gällde, men då och då slank det igenom någon låt på radion som var populär. Povel Ramel fick  med denna låt sitt stora genombrott redan som 22-åring. 

Han gjorde senare stor succé med sina Knäppupp-revyer tillsammans med bl.a. Martin Ljung och Gunwer Bergqvist. Jag minns att jag var på en revy där Martin Ljung uppträdde i en sketch som Fingal Olsson. Det var det roligaste jag dittills hade sett i mitt liv. 

Den mest kända skådespelerskan i Stockholm på 1950-talet var Inga Tidblad. Jag gick på Enskilda Gymnasiet i Stockholm 1956 och såg tillsammans med min dåvarande pojkvän Lång dags färd mot natt på Dramaten med henne, Jarl Kulle, Ulf Palme och Lars Hansson. 

Även detta var en upplevelse jag aldrig glömmer. En spöklik Inga Tidblad som irrade fram och tillbaka bland männen som var upptagna med att hata och gräla på varandra. Bara de fyra, ett bord och fyra stolar på scenen under hela föreställningen med undantag av ett hembiträde som kom in någon gång.. 

Egon Larsson högst upp till vänster, operettsångare, regissör, koreograf, dansare, kompositör och textförfattare står det i Wikipedia. På Oscarsteatern i Stockholm var han ett faktotum under många år. 

Einar Beyron och Brita Herzberg, som jag lärde känna under deras sista år som operasångare på femtiotalet, finns också med på bilden. Då umgicks de mycket med mina föräldrar. Einar Beyron var redan 1926 känd som operasångare. Han förekommer ofta på bilder i mina Bonniers Veckotidningar från 1920-talet. Här har jag skrivit ett inlägg om båda.

En mycket älskad sångare under den här tiden var Edvard Persson, Här är han på bild tillsammans med Fridolf Rhudin. Jag var helt fascinerad av Edvard Perssons skånska idiom. Vad jag kommer ihåg hade vi aldrig några bekanta som pratade skånska  när jag var liten. (Smålänningar däremot fanns det gott om eftersom båda mina föräldrar var bördiga från Småland.) 

Hemma i Norrköping 1946 såg jag den första färgfilmen i Sverige - Klockorna i gamla stan - med Edvard Persson på matiné. Jag tyckte filmen var bra och gillade ledmotivet i filmen. Han sjöng bra också och jag förstod inte varför mina föräldrar inte gillade honom.. 

En annan kändis när jag växte upp var Nils Poppe. Det var mycket intressant att läsa om honom på Wikipedia - hade ingen aning om att han var så mångsidig och duktig både på att dansa och spela teater och även en bra filmskådespelare. Jag har mest tänkt på honom som en sorts kopia av Charlie Chaplin. 

Revyartisten och dansösen Annalisa Ericson var hans danspartner i många år. I slutet av 1940-talet såg jag operetten Blåjackor på Oscarsteatern. Jag kommer ihåg att det var mycket fart och fläkt och strålande ljus på scenen. Vitt och blått förstås.   

Nils Poppe var hemma hos mina föräldrar en gång i sällskap med paret Beyron efter en kvällsföreställning på teatern i Norrköping. Han var väldigt allvarlig och sa ingenting under hela måltiden. Han var väl trött, antar jag. 

I min ungdom fanns det ingen TV i Sverige så man lyssnade mycket på radio i stället. På lördagsmorgnarna kunde man vakna till programmet Frukostklubben. Jag kommer mest ihåg Sigge Fürst eftersom han hade en sådan fantastisk röst och ett sådant tydligt tal. En föregångare till Hylands Hörna fast på morgonkvisten. Här nedan är han tillsammans med skådespelaren Sven Lindberg som var mycket älskad på den här tiden.

2009 Januarinytt från Bonniers Veckotidningar nr 4 och 5 1925

Några av mina Bonniers Veckotidningar firar 100 år i år. Som de här januarinumren 4 och 5. Jag slås som vanligt av att texterna är så lätta att läsa. Verbens pluraländelser är naturligtvis fortfarande med - man fick skriva sådana på 40-talet i uppsatserna i skolan om man bara var konsekvent. Inte förrän 1955 togs verbens pluraländelser bort, läser jag på Wikipedia. 

Bonniers Veckotidning nr 4 24 januari 1925. Omslaget illustrerat av Georg Klinghammer. Bilderna går att klicka större. 

Bonniers Veckotidning nr 5 31 januari 1925. Omslaget illustrerat av Gottfred Rönning.

Eyvind Johnson, Erik Lindorm och Selma Lagerlöf är namn som vi fortfarande känner igen och som medverkar i tidningarna. "Löwensköldska ringen" av Selma Lagerlöf går som följetong i båda numren. 

Som alltid är det reportage från teatern och från konstmarknaden, hemma hos- reportage och reseberättelser. Och så förstås porträtt av förlovade unga damer, modereportage och matlagningsmenyer och mycket annat. Jag kan förstås bara ta med en bråkdel av allt som står på alla sidor, företrädesvis foton och teckningar eftersom texterna är så långa och kompakta. 

Här nedan en frågespalt som förekommer i varje nummer. Det finns också en spalt med juridiska frågor, men frågorna är snarlika dem i våra dagar, så de är inte så intressanta.

Tidningsomslagen är de enda i färg. Insidorna och baksidorna består alltid av annonser - företrädesvis bilannonser, banan- och chokladannonser eller olika halspastiller.

Inga Tidblad var tydligen redan då populär eftersom hon redan 5 år efter hon gått ut Dramatens elevskola fick spela tillsammans med den legendariske och berömde skådespelaren Gösta Ekman.  Pappa till Hasse Ekman och farfar till vår tids Gösta Ekman.

Theodore Roosewelt var president i USA åren 1901-1909. F Här nedan är en bild på hans son med samma namn. En av sönerna på bilden heter också Theodor Roosewelt. Måste ha varit svårt att veta vem man pratade om i familjen. Franklin D. Roosewelt var en avlägsen släkting till presidenten.

I denna månad har också prins Eugen en utställning på Liljevalchs konsthall. Nedanför porträttet är en bild av några kända personer som är på väg till vernissagen. 

Överst kronprinsparet med uppvaktning. I mitten hjälper prinsen själv till med upphängningen av tavlorna. Bilden längst ner till vänster visar konstnären Albert Engström med sin son och bilden till höger visar professor Ragnar Östberg med fru.

Januari är maskeradernas månad. Undrar hur länge seden att anordna maskerader i januari höll på? 

De första vårmodellerna är på ingång. "Nu veta vi precis hur man skall vara om man är chic och välklädd vintern 1925. Alltså måste vi syssla med något annat. Detta andra blir naturligtvis rivieratoaletterna som nu blomma som bäst i de parisiska modedrivhusen". Här är det verkligen synd att bilden inte är i färg, även om man kan läsa mycket detaljerat om färgerna i klänningarna.

Här nedan är exempel på sportdräkter för barn som man kan sticka själv. Något i texten som skiljer denna från dagens språkbruk är de långa meningarna. Jag räknar till 47 ord i den första meningen. 

Och så den eviga frågan om den kvinnliga vikten som förföljt oss i hundra år ända in i dagens veckotidningar. Det brukar alltid komma reportage om bantning efter jul precis som här. Förhoppningsvis går det att läsa om man förstorar, men jag ska ändå citera några rader i artikeln av doktor Erik Begtrup. 

"Det första man skall göra för att hålla sig i ett lämpligt näringstillstånd är att väga sig regelbundet. Det är förvånande att se huru mycket tjockare man kan bli utan att själv lägga märke till det om man inte väger sig." I slutet varnar doktorn att för mycket motion gör att man får ökad aptit och också för avmagringspiller. "I bästa fall äro de de oskadliga och utan någon som helst verkan. Det är maten som skall ändras när man vill magra. Av maten har du blivit fet och genom maten skall du åter bliva mager". Punkt, slut! 

1748 Bonniers Veckotidning nr 16 1927 - Påskaftonsnummer

Omslagets bild på Bonniers Veckotidning nr 16 har Georg Klinghammer som upphovsman. Han är en ofta anlitad illustratör av tidningens förstasidor. (Bilderna går att klicka större.)

Det här numret kom ut den 17 april detta år. Påsken var alltså en vecka senare 1927 än 2020. I motsats till dagens veckotidningar som flödar över av påskmat, påskgodis, påskpyssel och annat som hör ihop med påsken är denna tidning nästan helt renons på sådant. Om man undantar en mycket liten och anspråkslös bild på ett dukat påskbord i samband med sidan med påskmenyn och en recension av ett passionsdrama av Tor Hedberg i Konserthuset.

Som vanligt finns det en reseskildring med och denna gång går resan till Èze på Franska Rivieran. Denna lilla stad byggd högt uppe på en klippa var endast tillgänglig från den smala grusvägen - den översta cornichen - när jag var i Menton första gången 1950. Numera är denna utbyggd till en motorväg och Èze har blivit en av Rivierans stora turistattraktioner.

Artikeln har underrubriken "Den lilla staden vid Medelhavet där prins Wilhelm vilar ut efter sin föreläsningsturné." Den är signerad Hedvig Collin som även har illustrerat reportaget. Det är en spännande berättelse om hur satan hjälpte till att bygga en bro över en ravin så att invånarna i staden kunde gå på mässan i kyrkan utan att behöva gå upp och ner för berget.

En rik amerikansk konstnär och musiker hade "upptäckt" och förälskat sig i den lilla staden som vid den tiden var mycket förfallen. Han hade köpt hälften av staden för 800 francs 1925 och därefter dragit in vatten till byborna. (Tidningen kallar den för en stad, men en by vore nog mer korrekt att kalla den eftersom det då bara bodde 200 personer där.) 

Två år senare köptes den andra hälften av prins Wilhelm. "Hit är det som prinsen beger sig då han vill vila sig och vara i fred, något som han nu efter amerikaturnén sätter stort värde på." skriver tidningen. Undrar vad han gjorde i Amerika. Har inte hittat något på nätet. 

Ett kåseri om nöjen av Gamle Adam  finns med. (Kan det vara någon av Bonniersönerna möjligen?) På Oscarsteatern går ett lustspel av självaste Björnson "Geografi och kärlek." Här jämför sig författaren med Strindberg som alltid tar sig själv på största allvar. "För övrigt har repliken kvar hela sin friskhet och man fägnar sig hjärtligt åt den festliga självkarikatyr Björnson åstadkommit. Här har han verkligen klappat sig själv på axeln", skriver kåsören. 

"Inga Tidblads unga flicka var förtjusande modern" enligt tidningen. Konstigt nog har man hoppat över hennes insats här på Oscarsteatern 1927 i Wikipedia. 

Kungligheter är ett måste, så även i detta nummer. Här nedan berättas det om det svenska fotbollslandslaget som är på besök i Bryssel och har äran att få träffa kronprins Leopold och kronprinsessan Astrid. Svenskarna förlorade mot belgarna.

En bild från kronprinsparets ankomst till Bryssels Stadion.

Två danska prinsessor, Feodora och Caroline Mathilde, har just konfirmerats i Slottskyrkan i Köpenhamn. De är brorsdöttrar till Hertiginnan av Västergötland. (Tidningen berättar inte vem det är.)

Det fanns alltså en hertiginna av Västergötland innan vår egen kronprinsessa blev det. Ingeborg var en dansk prinsessa och gift med prins Carl, son till Oscar II.

Tidningen flödar över av annonser som alla är tecknade. Här nedan är det en annons om hur en man bör klä sig i påsk. Andra gången jag ser ordet "påsk" i tidningen om man inte räknar med omslaget.

Jag måste också visa de fantastisk tecknade skorna i en annons från Kembels. Otroligt eleganta skor!

Omslagssidorna i slutet av tidningen är också i färg liksom den första och andra sidan. Röda Sigillet är ett företag  som ofta förekommer med helsidesannonser. Det måste ha lönat sig att tillverka slipsar - eller halsdukar som man tydligen sa - 1927. Av annonsen kan man se att Frankrike var i ropet.

1374 Intermezzo

Jag såg Intermezzo,  filmen som lanserades 1936 och är lika gammal som jag, för någon vecka sedan på TV. Filmen regisserades av den mest kända regissören i i dåtidens Sverige, Olof Molander. På rollistan stod sådana  namn som blivit  berömda för eftervärlden, Ingrid Bergman, Gösta Ekman, Inga Tidblad och Hasse Ekman. Den lilla flickan spelades alldeles utmärkt av Britt Hagman. Jag var framför allt nyfiken på den store Gösta Ekman eftersom jag inte sett honom tidigare i någon film. (Samtliga bilder har jag hittat på nätet.)

Ingrid Bergman och den äldre Gösta Ekman på bioaffisch. 

Detta var Ingrid Bergmans debutfilm som gjorde att Hollywood fick upp ögonen för henne och att hon lämnade sitt hemland för Amerika. En ny film med samma namn och handling gjordes 1939 med Leslie Howard i den manliga huvudrollen. Den blev genombrottet för Ingrid Bergman i Amerika.

Regissören Olof Molander är uppenbarligen förtjust i de bägge skådespelarnas profiler eftersom de ofta fotograferas i denna pose.

Handlingen är inte särskilt spännande. Den världsberömde violinisten Holger Brandt förälskar sig i sin dotters pianolärare - Anita Hoffman som spelas av Ingrid Bergman - och lämnar sin fru Margit - Inga Tidblad - och sin son - Hasse Ekman - och lilla dotter Anne-Marie - Britt Hagman - för att åka världen runt med Anita, som nu blivit hans ackompanjatris. Ingrid Bergman var bara 21 år vid den här tiden så hon var relativt okänd. Gösta Ekman var 46, även om han såg äldre ut med den svarta sminkningen kring ögonen.

Violinisten vill ha med den duktiga pianisten Anita som sin ackompanjatör och förför henne efter en supé med champagne på Royal. Scenen är Skeppsbron nedanför slottet.

Jag har hittat några gamla recensioner från premiären på Röda Kvarn i Stockholm. C. B-n. i Dagens Nyheter skriver:
"Men är kvaliteten den första egenskap man lägger märke till hos filmen så märker man också att denna habilitet snart förvandlas i habil tråkighet --- det finns inte ett överraskande moment i filmen -(jag protesterar mot detta eftersom en olycka i slutet kommer mycket oväntat och chockartat) -, ingen kvickhet som överrumplar, ingen själ som djupnar och förvandlas." Trots denna recension blir filmen en stor framgång.

Ännu en av många bioaffischer...

Robin Hood i Stockholmstidningen skriver: "Huvudrollen spelas av barnen --- sonen Hasse Ekman, en svensk flicka och en tysk. Det vittnar inte minst om regins kvalitet att dessa 'barn' äro utmärkta, så äkta som möjligt." Han tycker vidare att Ingrid Bergman skildras som en "renhårig, tapper flicka, världsklok genom intuition". Gösta Ekman har en svår roll, tycker han också, som inbjuder till teatraliskhet men det är väl något som kanske utmärker världsberömda violinister, summerar han.

...och ännu en.

I en kommentar från Svensk filmografi står det att inspelningen blev mycket besvärlig eftersom man måste anlita tre violinister för att Gösta Ekman skulle agera som violinist. En vänsterhand med fingrarna på strängarna, en högerhand till stråken och en violinist - Charles Barkel - till själva musiken. Ledmotivet var Intermezzo av österrikaren Heinz Provost.

Jag kunde dock inte låta bli att jämföra den tiden med vår. Hälsnings- och avskedsorden var alltid "goddag - godda" och "adjö - ajö". När kom bruket av att säga "hej" när man träffas och "hej då", när man går sin väg? När jag växte upp var det mest "tjenare" och "tja" som man sa när man träffades. Kommer inte ihåg vad man sa när man gick sin väg.

Man duade inte sin mamma och pappa. Det blev mycket "pappande" och "mammande" i filmen. Föräldrarna sa heller inte "jag" om sig själva i samtal med barnen. Själv började jag inte säga du till mina föräldrar förrän jag var myndig och min bror duade aldrig föräldrarna även om de sade "du" till honom.

Det är ett evigt rökande genom hela filmen. Ingen hänsyn tas till barnen hemma - herrarna röker som borstbindare och blåser röken i ansiktet på damerna utan någon som helst hänsyn. Däremot röker ingen av damerna även om det förekom ganska ofta i verkligheten.

Damerna är elegant klädda, även till vardags, Inga Tidblad med ett spetskrås om hals och ärmar, som skulle passat en storman på 1600-talet och den lilla flickan i liten dräkt med plisserad kjol. Hembiträdet är förstås klätt i den vanliga uniformen, vitt förkläde över smårutig klänning.

På lilla Anne-Maries födelsedagskalas är inga barn inbjudna. Sällskapet kring bordet består helt och hållet av vuxna personer. Anne-Marie är väluppfostrad och skålar högtidligt med alla gäster i tur och ordning. Med ett vanligt glas som man förmodar innehåller saft. Hon är lydig och går genast och lägger sig själv utan godnattsaga så fort hon får tillsägelse.

Det som dock förvånar mig mest är att doktorn på sjukhuset, där lilla Anne-Marie svävar mellan liv och död, bara vill tala med "professorn" inte med mamma som står utanför och är ytterst orolig tillsammans med sin son och några andra vänner. Hon får inte följa med in för att få veta hur dottern mår - bisarrt när man vet att den berömda violinisten bara har varit hemma sporadiskt de senaste åren och det är mamman som hela tiden haft ansvaret för barnen.

Även ett frimärke gavs ut med motiv från scenen från Skeppsbron. 

Filmen går att se på SVT Play tills onsdagen den 1 februari. Digitala Filmarkivet har en sajt där man kan läsa mer om filmen här.

1281 Pingsnytt 1928 från Bonniers Veckotidning

Omslagsbild av den fina illustratören Gullan Rudevall Artelius som jag har skrivit ett inlägg om här. (Bilderna går att klicka större.)

Det är nu lite drygt 88 år sen Bonniers Veckotidning nr 22 1928 utkom. I det här numret kan man bland annat läsa om den spanske konstnären Goya i en artikel av Carl G. Laurin, konsthistoriker och pedagog och om Sagoöarna i Stilla Havet - Hawaiöarna, som firade 150-årsjubileum till minne av den förste vite man, James Cook, som satte foten på öarna. Frank Heller har bidragit med en novell - Lite bo jag sätta vill - och Selma Lagerlöv med följetongen Anna Svärd.

Anna Wahlenberg var för mig ett känt namn redan när jag var liten eftersom hon skrev många sagor. En saga som jag speciellt kommer ihåg var den underbara sagan om Skatan som fick salt på stjärten. Den handlar om Olle som hett önskade sig en kniv, en kälke, häst och vagn och till slut ett slott med guldkistor. Och hur skatan, som påstod sig vara en förtrollade prinsessa slutligen lurade honom att skaffa sig allt detta. Här kan man läsa sagan i sin helhet. Hon skrev också romaner och noveller.

En del av Veckans Kalender. Förhoppningsvis går det att läsa om man klickar upp bilden.

Ett helt uppslag ägnades i varje nummer ägnades åt Veckans Kalender där det berättades om olika evenemang och om olika framstående personer eller helt enkelt skvaller.

Här är det ett reportage från en hundutställning i Malmö.

En hel sida ägnas åt Raka Linjen. Det är en hälsoartikel om vikten av att vara rak i ryggen och inte skjuta fram axlarna. Olika gymnastiska övningar tas upp och även det rätta sättet att andas. Som illustration till artikeln har man inte som vanligt någon gymnast utan här är det den berömda skådespelerskan Inga Tidblad som får illustrera. Inte så vanligt att man ser henne i denna pose.

Jag kanske inte ska pröva om jag kan stå med ena benet på min flygel och plocka upp något från golvet. Men så är jag ju ingen ung dam heller...

En av de stora påkostade bilannonserna i färg i tidningen. Det fanns ju inga svensktillverkade bilar på den tiden utan annonserna gjorde undantagslöst reklam för de amerikanska bilmmärkena, av vilka många försvann under årens lopp. Lincolnbilen framställdes första gången 1920 - uppkallad efter Abraham Lincoln - och märket finns fortfarande kvar. Intressant att president Kennedy sköts till döds i en Lincoln Continental.