Jag fick aldrig ha något födelsedagskalas tillsammans med mina klasskamrater, eftersom min födelsedag infaller några veckor efter vårterminens slut. Den här dagen firades naturligtvis alltid ändå, men gästerna var oftast mammas väninnor och ett och annat av deras barn.
Vårt härliga gula sommarställe där jag tillbringade alla min barndoms födelsedagar. Längst till vänster syns ställningen till den röda hammocken, där mamma och hennes väninnor satt och drack kaffe. (Bilderna går att klicka större.)
En av dessa födelsedagar kommer jag speciellt ihåg. Jag fyllde nio år och bland mammas väninnor var också farbror Ingemar bjuden. Han var violinist i Norrköpings Orkesterförening och mamma och han spelade ofta tillsammans. Hon var en duktig pianist.
Mamma var vid det här laget bara trettiofem år och farbror Ingemar var säkert ännu yngre. Jag var väldigt förtjust i honom - mamma också, han såg bra ut - eftersom han alltid pratade och skojade med mig. Han hade med sig ett paket och jag vet att jag undrade vad det kunde vara eftersom det var alldeles platt. De ständiga presenterna var annars alltid böcker, förutom den äkta silversked jag fick av farmor och farfar varje jul och födelsedag. Färglådor var också populärt.
Det här kortet är taget det år jag fyllde nio år eftersom min lillebror Gunnar just hade fyllt ett år. Min finska "syster" Valma, som jag berättat om i ett tidigare inlägg, står till höger framför farmor och farfar. Från vänster jag, morfar, min bror Göran och mamma.
När jag öppnade paketet blev jag salig av lycka. Det var nämligen en grammofonskiva och inte vilken som helst utan Tomtarnas Vaktparad - den låten hade jag talat om för farbror Ingemar att jag älskade, när han var hemma hos oss vid något tillfälle.
Att mina föräldrar skulle kunna ha köpt något sådant var helt otänkbart - det var klassisk musik som gällde och inget annat. Men nu när jag fick skivan i present fick jag ju behålla den. Den spelades mycket på grammofon efter det tills den en dag till min stora förtvivlan gick sönder - vinylskivorna på den tiden tålde inte så mycket.
Men varje gång jag hör Tomtarnas Vaktparad tänker jag på den snälla farbror Ingemar uppe i sin himmel.
