Konsten att fodra gardiner

En färdigsydd luft - sex återstår (Bilderna går att klicka större)

I mitt orgelrum, som också används som gästrum har jag en fönstervägg som är 4,5 m lång och 2,40 cm hög. Jag har heltäckande ganska tjocka gardiner längs hela fönstret, men det hjälper inte. Så här års går solen upp precis lagom för att sända sina första morgonstrålar in genom fönsterväggen.

När Mirren var här senast med familjen klagade hon på att Minimirren vaknade tidigt på morgonen p.g.a. att det var så ljust. Det räckte inte med mina gamla heltäckande gardiner. Minimirren var ändå klarvaken kl. 4 och tyckte då att det var dags för alla andra också att stiga upp.

De gardiner som redan hängde därinne är av olika längd, beroende på att jag tvättat två av de sex lufterna och dessa krympt en halv meter. Jag tyckte då att det var dags att ta fram de gardiner som jag köpt i februari året innan till orgelrummet och som legat snyggt och fint i sina paket sedan dess och hänga upp dessa i stället. Mirren föreslog då att jag skulle fodra dem med mörkläggningstyg för att det skulle bli helt mörkt i rummet.

Jag tyckte att det var en utmärkt idé. MM och jag åkte in till Strömma fabriksbod och köpte 16,5 m av sådant tyg, lämpligt till foder. Det hela kostade 1695 kr. Jag fick tyget i ett enda stycke nerknölat i en plastpåse. Det gjorde ingenting eftersom det var av den sorten som inga veck stannade på, vilket jag senare smärtsamt skulle få erfara...

Jag kom ihåg att bloggvännen Eleonora hade fodrat gardiner i ett inlägg och skrev genast till henne och bad om råd. Då mina sju färdigköpta lufter à 1.20 x 2.35 m redan var färdigsydda rådde hon mig att bara sy ihop de två rätsidorna på fodret och gardinluften. Annars skulle man ha sytt ihop bitarna från avigsidan och vänt ut och in på gardin plus foder.

Jag tackar Gud och Eleonora för att jag i alla fall slapp att göra det. Att klippa isär sju bitar, lika långa som gardinlufterna visade sig redan det vara problematiskt. Fodertyget var tjockt, svart, blankt och halt som en ål. Det fanns heller ingenting på den glänsande ytan där man kunde ana en tråd så att man kunde klippa trådrakt. Tyget levde också sitt eget liv på köksbordet, som jag plockat rent och satt en iläggsskiva i.

Min pappas uppslagsverk från 1947 kom då äntligen till användning. Sedan jag lagt ut fodertyget med raka sidan mot bordskanten med uppslagsböckerna ovanpå för att tyget inte skulle ge sig iväg helt, kunde jag med möda mäta ut en bit på 2,35 m.

Pappas uppslagsverk från 1947 fyller en funktion

Nu räckte inte köksbordet till på bredden, utan jag måste flytta tyget och böckerna när jag skulle klippa sista biten. Jag förlorade därmed fokus på klippningen eftersom tyget hade stuckit iväg medan jag ändrade på böckerna. När jag äntligen lyckats att klippa av tre längder gjorde jag ytterligare en noggrann mätning, denna gång med assistans av MM. Det visade sig då att nederkanten uppvisade en differens på tio cm från ena kanten till den andra.

Att klippa isär bitarna tog ungefär tre timmar. När det var gjort skulle jag nåla fast den första gardinluften (som naturligtvis hade måst strykas innan) med fodret. Detta var som tidigare nämnts inte samarbetsvilligt. Även nu kom uppslagsböckerna till undsättning. Att fästa ihop bitarna med knappnålar tog cirka en timme. Efter det tråcklade jag ihop kanterna, vilket gick något snabbare. Sen skulle allt äntligen sys ihop på maskin.

Min egen symaskin, som jag köpt i början av 1960-talet hade av någon anledning upphört att mata fram sömmen. Den var väl trött på gardiner antar jag, eftersom det är nästan allt jag sytt under de sista tjugo åren. Fram med min mammas gamla ärvda symaskin från garderoben, en några år yngre lillasyster.

Mammas gamla Husqvarna Automatic har tjänat ut

Här gick det att sy framåt men inte att spänna undertråden. Resultatet blev en bubblande söm på framsidan av gardinen. Sömmen på baksidan var det däremot inget fel på. Men var det egentligen inte detta jag väntat på i flera år? Att få köpa en ny symaskin som jag ju inte haft någon direkt anledning att göra tidigare! Jag fick bara inte missa chansen…

Medan MM var ute i trädgården letade jag symaskiner på nätet och fastnade genast för en som enligt annonsen var årets populäraste. Den var heller inte bland de dyraste. Sen jag bestämt mig för vilket apparat jag ville ha ringde jag en symaskinshandlare i Norrköping (MM var fortfarande ute) för att kolla att den verkligen var 500 kr billigare på nätet som det stod. Det var den. Men han hade just då rabatt på 500 kr så det jämnade ut sig. Lika bra att handla den av honom då.

Av en lycklig slump, som jag ska berätta om senare, åkte vi aldrig till den symaskinshandlare som jag ringt till först utan till en som jag tio minuter tidigare hade blivit rekommenderad. Nämligen till Helena, som visade sig vara en mycket glad, trevlig och kunnig försäljare. Det slutade med att jag köpte en Husqvarna Viking Emerald 118, en symaskin som var LITE dyrare än den jag tänkt mig från början och med fler praktiska funktioner och två mönstersömmar till.

Det blev kärlek vid första ögonkastet. Om den är ömsesidig återstår att se. Men här är den i alla fall – underverket. Och det bästa av allt! Jag kan ringa Helena när jag vill och få gratis och privat utbildning på symaskinen. Det får man inte på nätet. Och det lär behövas…

Underverket på plats på köksbordet