Utsikt från Femöresbron över Motala ström och Åbackarna. Femöresbron gör att man kan gå runt på båda sidor av Strömmen. (Bilderna går att klicka större.)
Kent och jag firade nationaldagen med att promenera runt
Åbackarna och avsluta med lunch på
Fräcka Fröken i Norrköping. Dagen till ära var det strålande väder och lagom varmt, ca 20 grader. Promenaden är väl runt 5-6 km och tog närmare en timme. Men så stannade vi ofta och fotade.
Femöresbron skymtar i fonden.
Här fick vi betala fem öre när jag gick i kindergarten i Kneippen och var på utflykt med barngruppen, kommer jag ihåg. Det satt en bössa på knuten och det var en grind framför som man inte kunde öppna förrän man lagt i sin femöring.
Man får en känsla av att befinna sig i Amazonas ibland.
Rhododendrondalen sjunger på sista versen, men en del buskar blommade fortfarande.
I slutet på promenaden kommer man fram till Industrilandskapet.
Det gamla fängelset där man förvarade svåra brottslingar har nu byggts om till bostäder. På skylten när man går förbi står det att det är ett generationsboende, seniorboende och instegsboende, vad nu som menas med det.
Kent bredvid Moa Martinsson, sorgligt nedsmutsad av fåglar.
Sveriges vackrast fabriksbyggnad - Strykjärnet - kan man bara inte låta bli att fota, så vackert som det är denna dag. Längst bort till höger har man byggt nya moderna hus med lägenheter som efter Norrköpingsförhållanden är hutlöst dyra. Men vackra förstås.
På Fräcka Fröken vid Skvallertorget intog vi en något försenad lunch bestående av de vanliga rätterna,
Garbo med grekenröra för Kent och en
Maffia för mig. Det är en rejäl bit baguette med rikligt med kycklingbitar (varför kan jag aldrig få min egen kyckling så mör?) i en god dressing med smak av curry.
Det gick att sitta ute och äta och det var inte så mycket folk eftersom de flesta studenter säkert har åkt hem för säsongen.
Innan vi kom fram till parkeringen vid Himmelstalunds kapell, passerade vi den judiska kyrkogården. Norrköping var ju en av tre städer som judar fick bosätta sig i och driva handel 1782. De övriga var Stockholm och Göteborg.
När jag kom hem läste jag ut den sista av Carin Gerhardsens deckare om Hammarbypolisen - Falleri, fallera, falleralla. Det är nog bra att hon avslutar serien - den här sista var i och för sig spännande men väldigt seg att läsa. Vissa avsnitt tyckte jag var helt onödiga och hade varit bättre om de hade strukits. Eller åtminstone kortats ner.
