1350 Lösning till novemberquizet 2016

Knoppande träd - bokar?

Här kommer lösningen till novemberquizet med de svenska kvinnliga författarna. Gunvor Englund hade alla rätt. Grattis!

A. Karin Boye. Hon har ju skrivit den berömda dikten Visst gör det ont när knoppar brister så hon hör ihop med bild nr 3. (Den ovan.)

B. Emilie Flygare-Carlén som skrivit romanen Rosen på Tistelön. Hör ihop med rosen på bild nr 4.

C. Anna Maria Lenngren. Skrev bland annat dikten Porträtterna. Den är underbar, tycker jag. Hör ihop med bild nr 5.

Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
      en skinntorr grevlig änka satt.
      Var skral, drack ständigt te på fläder 
      och hade ben, som spådde väder,
      och leddes merendels besatt.
      En dag - Gud vet hur det var fatt -
      när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
      samt här och där med ett porträtt
      av hennes högvälborna ätt,
      hon i sitt höga sinne tänkte:
      Om jag likväl så lågt mig sänkte
      att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
      och fast ej denna dumma flundran
      förstår en fin konversation,
      så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
      att höra på min extraktion.
"Susanna" - sade hon - "du sopar denna salen,
      och sopar den mest alla dar,
      du ser de konterfej, den har,
      men gapar, som du vore galen,
och ej vet av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far
      den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
      en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den där näst intill - av våda satt i vrån -
är salig fänriken, min enda kära son,
      i ställning och i dans ett mönster,
      mitt och familjens hela hopp,
      som sju slags stångpiskor fann opp,
      men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp ...
      - hans gravvård resas skall av marmor -
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
      hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och - som det verkligt hänt, och icke är en sagen -
      halp drottning Kirstin kröningsdagen
      att häkta understubben hop ...
      Nu ... den där damen i mantiljen
      det är min grandtant, kära barn ...
      och den där gubben med talar´n
      det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska tsarn ...
      Det där porträttet sen till vänster
      är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
      i rapphönsjakt, om icke han? ...
      Men se nu väl på denna damen
      i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär ...
      se hitåt - inte på den där -
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
      Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.
Men hon var dygden själv och började fräsa
      och kungen underdånigt snäsa,
så att han blev helt flat och sade: "Ack, ma chère,
      bevars vad hon är fasligt fjär!" ...
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna ...
      Nå, ser du inte vem det är?
Vad ... känns jag inte strax på denna stolta panna?" -
      "Men kors bevars väl," skrek Susanna
      och släppte nålar, sax och tråd,
      "skall detta vara hennes nåd!!!" -
"Vad ... skall det vara? Vad ... vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
... Vad harm! ... men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!"

            *

Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten. 

(1796)

D. Moa Martinsson. Hon skriver ju om Norrköping i sina böcker och därför tog jag med en av Norrköpings gula spårvagnar som bild nr. 1

E. Selma Lagerlöf. En av hennes romaner heter Herr Arnes Penningar. Jag läste sagan som barn när jag var nio år och drömde mardrömmar länge efter det. Bild nr 2 skulle symbolisera detta. 

1285 Nationaldagsfirande vid Åbackarna och på Fräcka Fröken

Utsikt från Femöresbron över Motala ström och  Åbackarna. Femöresbron gör att man kan gå runt på båda sidor av Strömmen. (Bilderna går att klicka större.)

Kent och jag firade nationaldagen med att promenera runt Åbackarna och avsluta med lunch på Fräcka Fröken i Norrköping. Dagen till ära var det strålande väder och lagom varmt, ca 20 grader. Promenaden är väl runt 5-6 km och tog närmare en timme. Men så stannade vi ofta och fotade.

Femöresbron skymtar i fonden.

Här fick vi betala fem öre när jag gick i kindergarten i Kneippen och var på utflykt med barngruppen, kommer jag ihåg. Det satt en bössa på knuten och det var en grind framför som man inte kunde öppna förrän man lagt i sin femöring.

Man får en känsla av att befinna sig i Amazonas ibland.

Rhododendrondalen sjunger på sista versen, men en del buskar blommade fortfarande.

I slutet på promenaden kommer man fram till Industrilandskapet.

Det gamla fängelset där man förvarade svåra brottslingar har nu byggts om till bostäder. På skylten när man går förbi står det att det är ett generationsboende, seniorboende och instegsboende, vad nu som menas med det.

Kent bredvid Moa Martinsson, sorgligt nedsmutsad av fåglar.

Sveriges vackrast fabriksbyggnad - Strykjärnet - kan man bara inte låta bli att fota, så vackert som det är denna dag. Längst bort till höger har man byggt nya moderna hus med lägenheter som efter Norrköpingsförhållanden är hutlöst dyra. Men vackra förstås.

På Fräcka Fröken vid Skvallertorget intog vi en något försenad lunch bestående av de vanliga rätterna, Garbo med grekenröra för Kent och en Maffia för mig. Det är en rejäl bit baguette med rikligt med kycklingbitar (varför kan jag aldrig få min egen kyckling så mör?) i en god dressing med smak av curry.

Det gick att sitta ute och äta och det var inte så mycket folk eftersom de flesta studenter säkert har åkt hem för säsongen.

Innan vi kom fram till parkeringen vid Himmelstalunds kapell, passerade vi den judiska kyrkogården. Norrköping var ju en av tre städer som judar fick bosätta sig i och driva handel 1782. De övriga var Stockholm och Göteborg. 

När jag kom hem läste jag ut den sista av Carin Gerhardsens deckare om Hammarbypolisen - Falleri, fallera, falleralla. Det är nog bra att hon avslutar serien - den här sista var i och för sig spännande men väldigt seg att läsa. Vissa avsnitt tyckte jag var helt onödiga och hade varit bättre om de hade strukits. Eller åtminstone kortats ner.