Det här inlägget skrev jag 22 november 2014 , men eftersom det passar in så väl på Olgakatts tema för vecka 8 - TECKEN - publicerar jag det igen. Rubriken den gången var DET ALLRA SVÅRASTE.
Det allra svåraste som hänt mig i mitt liv väljer jag att behålla för mig själv. Men det finns annat som är det allra svåraste som hänt mig som inte är fullt lika traumatiskt. Till exempel att försöka lära mig det allra svåraste språket. Eftersom min pojkvän i tonåren hade en kusin som var framstående sinolog och gift med en kinesiska talade pojkvännen om för mig att det allra svåraste språk som fanns var kinesiska.
Vi var många gånger i Kina och hälsade på när hon både arbetade och forskade på Volvokontoret i Peking. Det var roligt att ha henne med som tolk, framför allt när man skulle pruta på marknaderna. När hon kom hem igen tyckte hon att också vi, hennes föräldrar, borde försöka att lära oss lite kinesiska och anmälde oss till en nybörjarkurs på Linköpings universitet om tolv lektioner.
Kinesiskan har dessutom fyra ton-accenter, som ibland ändrar sig beroende på vilket ord som kommer efteråt. Vi har ju bara två som i tomten (med skägg) och tomten (omkring huset). Om man säger fel på tonen i kinesiskan blir det helt andra ord. Det säger sig själv att man inte kan vara omusikalisk om man ska läsa kinesiska. I Mirrens klass hade alla, som var kvar efter att hälften slutat efter första lektionen, sjungit i kör eller var åtminstone intresserade av musik.
Mirren gick omkring länge och kallade sin svenska stränga professor för "vilddjuret" när hon pratade med sin kinesiska lärare om honom. Det var bara en enda accent-ton som skilde ordet från ordet "lärare". Eftersom denne kinesiske lärare inte gillade den svenske professorn, brydde han inte om att rätta henne förrän långt senare...
Som väl är finns det ett hjälpalfabet med latinska bokstäver som heter pinyin som de kinesiska barnen också får lära sig från allra första början. Här kan man läsa om det i ett tidigare inlägg som jag skrivit.
Det allra svåraste som hänt mig i mitt liv väljer jag att behålla för mig själv. Men det finns annat som är det allra svåraste som hänt mig som inte är fullt lika traumatiskt. Till exempel att försöka lära mig det allra svåraste språket. Eftersom min pojkvän i tonåren hade en kusin som var framstående sinolog och gift med en kinesiska talade pojkvännen om för mig att det allra svåraste språk som fanns var kinesiska.
Om man är barn i Kina får man inte rita hur man vill i skolan. Den här boken lär barn på lågstadiet hur man ska rita. Böckerna som jag tagit bilderna ur har jag själv köpt under mina vistelser i Kina. (Bilderna går att klicka större.)
Så här ska man göra för att rita en uggla, en svan och en häst. Pappret i ritboken är väldigt tunt, därför syns följande sida igenom till en del.
Nu över sextio år senare är jag fortfarande böjd att hålla med pojkvännen. Yngsta dottern Mirren började läsa kinesiska i Lund samtidigt med att hon läste ekonomi. Det hade hon nytta av när hon skrev sin doktorsavhandling om Volvo lastbilar i Kina. Här har jag berättat om disputationen.
Vi var många gånger i Kina och hälsade på när hon både arbetade och forskade på Volvokontoret i Peking. Det var roligt att ha henne med som tolk, framför allt när man skulle pruta på marknaderna. När hon kom hem igen tyckte hon att också vi, hennes föräldrar, borde försöka att lära oss lite kinesiska och anmälde oss till en nybörjarkurs på Linköpings universitet om tolv lektioner.
Att skriva kinesiska tecken är en hel vetenskap i sig. Det är viktigt att man håller pennan/penseln rätt och att man skriver tecknen i exakt samma ordning hela tiden. Tecknet måste sitta i ryggmärgen. Det gör det inte förrän man skrivit det flera hundra gånger.
Jag har en fil. kand. i engelska och franska som jag tog efter att jag gått i pension och jag talar tyska hjälpligt. Jag har även varit med i studiecirklar i italienska och spanska - fast med mindre framgång. På spanskkursen träffade jag Kent, min man, så det var ju en stor framgång i sig, även om vi senare aldrig pratat ett ord spanska. Jag läste också latin på gymnasiet. Jag borde alltså även kunna lära mig lite kinesiska, trodde jag.
Det är inte bara viktigt att strecken kommer i rätt ordning. De måste vara vackra också.
Men, det visade sig vara helt omöjligt för mig. Kent var något bättre än jag. Jag pluggade på läxan och skrev samma tecken minst hundra gånger varje dag, men nästa vecka när jag skulle lära mig en ny läxa hade jag helt glömt den gamla. Uttalet är dessutom väldigt konstigt för en västerlänning - många ljud finns inte alls i svenskan, som t.ex. något som låter som "schrrr" med lite knorr på.
Det här är en övningsbok som barnen ganska snart får börja med. Först får man fylla i strecken i de rutor som det fattas streck i. Sen får man skriva tecknen i rutorna under. Om man ska kunna skriva och läsa cirka 2000 tecken, som det fordras för att man ska kunna läsa en tidning t.ex. måste man börjar tidigt! Här står tecknet också skrivet på pinyin bredvid.
Kinesiskan har dessutom fyra ton-accenter, som ibland ändrar sig beroende på vilket ord som kommer efteråt. Vi har ju bara två som i tomten (med skägg) och tomten (omkring huset). Om man säger fel på tonen i kinesiskan blir det helt andra ord. Det säger sig själv att man inte kan vara omusikalisk om man ska läsa kinesiska. I Mirrens klass hade alla, som var kvar efter att hälften slutat efter första lektionen, sjungit i kör eller var åtminstone intresserade av musik.
Mirren gick omkring länge och kallade sin svenska stränga professor för "vilddjuret" när hon pratade med sin kinesiska lärare om honom. Det var bara en enda accent-ton som skilde ordet från ordet "lärare". Eftersom denne kinesiske lärare inte gillade den svenske professorn, brydde han inte om att rätta henne förrän långt senare...
Sådana här övningsböcker finns det massor av. Denna är mer avancerad eftersom det inte står precis i vilken ordning strecken ska skrivas. Numera läser man från vänster till höger som vi gör men strecken skrivs vågrätt från både vänster och höger och lodrätt uppifrån och ner. Jag tror inte att man någonsin skriver ett streck nerifrån och upp?
Som väl är finns det ett hjälpalfabet med latinska bokstäver som heter pinyin som de kinesiska barnen också får lära sig från allra första början. Här kan man läsa om det i ett tidigare inlägg som jag skrivit.
I Linköping började vi med stycken som mest innehöll pinyinskrift men redan den första lektionen ersattes några kinesiska ord med tecken, som vi skulle lära oss skriva tills nästa gång. Strecken i tecknen måste skrivas i exakt samma ordning varje gång så att det så småningom sker helt automatiskt. Det räcker inte att man skriver tecknet tio gånger, inte heller att man skriver det hundra gånger. För mig spelade det ingen roll hur många gånger jag skrev tecknen, jag kom inte ihåg dem från ena dagen till den andra i alla fall.
Här är ett försök att förklara varför tecknet ser ut som det gör. Bilden från en engelsk-kinesisk nybörjarbok. Idag finns det bra nybörjarböcker på svenska.
Jag kunde min läxa till varje vecka, men efter ett par dagar hemma var allt borta. Naturligtvis la jag inte ner så mycket tid på min kinesiska som jag borde har gjort, men det hade säkert inte hjälpt särskilt mycket i alla fall. När det inte finns någonting i språket att hänga upp sig på utan när alla ord är helt främmande, både till uttal och stavning, är det inte lätt att komma ihåg dem. Mirren var mycket flitig när hon läste kinesiska, hon skrev oändliga sidor med tecken och hade med sig en skokartong med pappbitar där det stod ett kinesiskt ord på ena sidan och den svenska översättningen på den andra som hon vände på när hon åkte tåg t.ex.
De här tecknen var några av många som jag trälade med varje vecka när vi läste kinesiska, Kent och jag. Här står det precis i vilken ordning man ska skriva strecken. Jag kommer inte ihåg något av dem nu. De tidigaste övningsböckerna i den kinesiska skolan har alla de här rutorna, som är indelade i nio smårutor.
Därför tycker jag det är ganska absurt när jag hör att en del skolpolitiker anser att man bör införa det kinesiska språket redan i grundskolan. Det tyder bara enligt min mening på att de inte har den ringaste kunskap om detta språk. Jag undrar hur den nutida svenska tonåringen är funtad som kan höra skillnad på de fyra tonaccenterna direkt eller sitta timma ut och timma in och skriva kinesiska tecken.
Det skulle kanske vara skillnad om man introducerade språket först på gymnasiet. Där finns det säkert många språkbegåvade ungdomar som dessutom är envisa och tålmodiga. För de egenskaperna måste man också ha för att kunna lära sig kinesiska - det är jag helt säker på.
Så här ser en av de många hundra sidor ut som Mirren skrev när hon läste kinesiska.
