1499 - Veckans rubrik - Kultur, vad väljer du?

Som musiker har jag väl inte så mycket val - musiken ingår ju liksom både i jobbet och i tillvaron för övrigt. Jag lever i den varje dag och det gör även min yngsta dotter och mina yngsta barnbarn,som går på den fantastiska musikskolan Lilla Akademien i Stockholm, där jag ofta är och lyssnar till deras konserter, jul- och sommaravslutningar. Så musiken har jag redan valt eller kanske den redan valde mig när jag började spela piano som sjuåring.

Nej, om jag får välja någon kulturyttring vid sidan om blir det i så fall konst. Det är Olgakatt som har bestämt Veckans rubrik i november och det är också hennes sista. Fler som skriver om kulturen man hitta till höger i min blogg.

Den första målaren jag blev förälskad i som 10-11 åring var Vincent van Gogh. Jag läste också en bok om honom och sörjde mycket över att han blev galen och skar av sig örat. Jag sörjde också över att han i hela sitt liv aldrig fick sälja en endaste tavla utom till sin bror Theo, konsthandlaren.

Den här tavlan av van Gogh såldes nyligen för 81,3 miljoner dollar - ca 677 miljoner kronor -  på  en auktion. Bilden från nätet. (Bilderna går att klicka större.)

När jag kom i tonåren var favoriten Picasso. Jag läste om Picasso och försökte måla som han. Picasso däremot blev ju berömd i sin livstid och hade inga problem med ekonomin. Han blev inte heller galen - även om han mycket excentrisk när han levde.

Om den här tavlan, Flickorna i Avignon, skrev jag en uppsats om på universitetet. Det är en av hans första målningar  av deformerade kvinnor som han hade inspirerats av genom en utställning av afrikansk konst som bland annat visade afrikanska masker. Bilden från nätet.

När jag var i Paris första gången på femtiotalet kom en ny konstnär i i mitt liv. Det var genom den utställning på Grand Palais där man visade verk av Marc Chagall. Efter den utställningen blev jag Chagallfantast och det sitter fortfarande i. När vi var i Frankrike för några år sen besökte vi både Chagallmuseet i Nice, Vence och Saint-Paul-de-Vence där han ligger begravd. Här och här kan man läsa om detta.

 Abraham på väg att offra sin son Isac. Bilden  från Chagallmuseet i Nice har jag tagit själv. 

Ända sedan jag var liten har jag gillat att rita och måla. Föräldrarna uppmuntrade min hobby och jag hade obegränsad tillgång på färg, penslar, kritor och papper.  Jag hade  till och med ett konto i färghandeln när jag blev lite äldre där jag bara kunde skriva upp vad jag hade köpt och där räkningen sen skickades till min pappa. Han var mycket ekonomisk när det gällde annat men protesterade aldrig över räkningen från färghandeln.

Men Chagall försökte jag aldrig efterlikna även om jag alltid tyckt om att måla med hans färger -framför allt blått, turkos, lila och violett. Med mindre lyckat resultat. Så numera målar jag helt efter mitt eget sinne utan att tänka för mycket på alla berömda konstnärer. Efter att ha läst konstvetenskap på universitetet la jag av helt ett tag med att måla. Men efter ett par år kom lusten tillbaka. Här är en av mina senaste tavlor - ett beställningsverk av min äldsta dotter till huset i Limoux.

Fondation Maeght - Muséet

Fondation Maeght är ett spännande och vackert litet konstmuseum som ligger på kullarna ovanför St-Paul-de-Vence, ca 15 km från Nice. Här har jag berättat om hur museet kom till och om skulpturparken.

Mirós skulptur står med fötterna i vattnet utanför själva entrén till muséet. (Bilderna går att klicka större.) 

Här finns också en stor mosaik av Marc Chagall - gammal god vän till konsthandlarna

I det här inlägget går jag vidare in i själva museet och tittar på de tavlor och skulpturer som finns där. Att rika och framgångsrika människor också kan ha sina stora sorger vittnar det lilla kapellet om i parken. Det lät konsthandlaren Aimé Maeght och hans fru Marguerite bygga till minne av sin son, som dog bara elva år gammal.

Interiör från kapellet. Kristusbilden är från 1400-talet och glasfönstret är skapat av Georges Braque.

Den största konsthallen är ljus och rymlig med specialdesignat tak för att släppa in så mycket ljus som möjligt. Här finns både tavlort och skulpturer.

Skulpturer av Alberto Giacometti samas med mobiler och tavlor av berömda konstnärer.

Tavlan till vänster av Ferdnand Leger och till höger av Marc Chagall. Vem som har gjort mobilen, vet jag inte. Kanske Joan Miró som har bidragit till så många konstverk i detta museum. (Olgakatt gissar på honom i alla fall såg jag i kommentaren.)

Den här tavlan har han i alla fall målat. Den heter Kvinna, fågel och stjärnor, och det kan man väl hålla med om...

Alberto Giacometti är en skulptör vars skulpturer inte liknar några andra. Här i Fondation Maeghtmuséet finns många att beskåda. Alla är lika magra, vilket ju är ganska unikt för en skulptör, som gärna avbildar kvinnor med lite former. Man kan inte undgå att bli berörd av dem i alla fall.

Några av hans skulpturer - här i stillastående poser.

En av hans mest berömda skulpturer - L'homme qui marche. (Mannen som promenerar.)

Det är väldigt svårt att välja ut några särskilda tavlor att visa, det fanns ju så många intressanta konstverk, både målningar och skulpturer i de många salarna. Men dem jag har tagit med här, tycker jag ger en ganska bra bild av hur spännande det här lilla muséet är.  Här kommer några fler tavlor som jag fastnade för.

Giacomo Balla - porträtt av grevinnan Antonelli.

Giorgio DeChirico - Gladiatori

Glasfönster av Marc Chagall

Manstporträtt av Yves Klein - konstnären som målar allting i samma blå färg...

Här ett poträtt av en ung man av Andy Warhole

Och så Joan Mirós härliga mobil på muséets takterass.

Moderapport från Rivieran i juni.

De förnämsta färgerna nu i början av juni var framför allt mintgrönt och chockrosa. Även orange och gult var vanligt förekommande som man kan se på väskan till höger. (Bilderna går att klicka större.)

Rosa i alla färger...

Det är nu tredje gången under ett drygt ett år som vi har besökt Marseille och Nice en vecka. Det var i mitten av maj förra året som jag återsåg min ungdoms paradis för första gången efter nästan 60 år. Mycket var sig likt och mycket var sig olikt. På den tiden tillbringade jag några somrar i den lilla staden Menton några kilometer från italienska gränsen, som jag har berättat om här.

Inne med platåskor i alla kulörer.

Nice besökte vi bara några gånger då. En gång minns jag för att höra en berömd tenor sjunga Du är min hela värld ur operetten Leendets land tolv gånger. Operetten framfördes på en utomhusteater och varje gång han ropades in av de entusiastiska och hysteriskt applåderande turisterna efter att ha framfört denna operetts främsta hit, sjöng han sången igen.

Om Nice gator och gränder och restauranger kan man läsa här. Om intrycken från det fantastiska Chagallmuséet i Nice här.

Andra besöket i september förra året berättade jag också om här på bloggen. Det blev mest gator, gränder och restauranger där också.

Jättestora ringar är tydligen också modernt. Inte något för kantorer i alla fall.

Vid det tredje besöket nu i början på juni började jag känna mig hemmastadd också i Nice och behövde inte springa runt och fotografera hus och kyrkor längre. Därför tänkte jag ta mina bloggvänner med mig och bjuda på lite modebilder i stället – mest från Nice men även från Menton. Man får ju inte fota i affärerna så bilderna är allesammans tagna genom skyltfönster, vilket ibland ger ett lite annorlunda, spännande perspektiv.

Den här gången bodde vi på ett hotell som låg i kvarteret närmast stranden. Så det var bara att klä om i baddräkt på rummet och gå ner de 50 metrarna dit och dra på sig jeans och skjorta igen när man hade badat.

Tre tjejer på väg till stranden.

Även baddräkterna i chockrosa som synes...

Man kan åka lokalbuss lite överallt från Nice 3-4 mil för den  blygsamma summan av 1 Euro. Lite under tio kronor. Det kostar lika mycket att åka en hållplats med spårvagn som att åka till Monaco, Grasse, Vence och Menton, som vi gjorde utflykt till den här gången. I Menton hittade jag de här kläderna för pojkar och flickor. Lite åt unisexhållet till tycker jag.

 

Inte mycket färger där. Och liten hatt på killen till vänster.

Flickorna ser nästan likadana ut med undantag av hatten, och så rosa förstås! Undrar vad butiksinnehavaren hade sagt om jag talat om att Mirren just köpt var sina rosa byxor till sina pojkar. De älskar nämligen rosa!

 

Vi besökte också den lilla konstnärsstaden St. Paul-de-Vence. Om besöket där tidigare har jag berättat om här. Fragonard, det berömda parfymföretaget har även en affär här.

 

Fortfarande är den dominerande färgen rosa i alla kulörer. Kul med den långa halsbanden, som var högsta modet i slutet av 1960-talet. Jag har fortfarande 5-6 "guld"kedjor kvar sen den tiden som jag har gjort lycka med vid några tillfällen även nu.

Tillbaka till Nice. Sista kvällen innan resan till Marseille, som man måste åka till om man flyger Ryan Air som vi gjorde upptäckte jag "fina gatan" med alla berömda modeaffärer som Burberry och Louis Vuitton. Ljuset var inte det allra bästa för skyltfönsterfotografering så det händer mycket i bakgrunden som stjäl intresset från kläder och väskor.

Mintgrönt igen.

Den mintgröna färgen går även igen i väskorna.

Fler mintgröna väskor.

Elegant skyltning överallt på fina gatan.

Om man inte vill ha shockrosa eller mintgrönt kan man ju klä sig lite mer diskret. I gengäld kan man kosta på sig lite volanger här och där.

Slutligen kunde jag inte låta bli att fotografera de här unga männen i sina outfits. Men ser jackan och byxorna inte lite urvuxna ut?

Tydligen ska ärmen på kavajen vara halvlång. Gossen i bakgrunden är väl klädd i shorts och kavaj tycker jag mig se. Har sett den klädseln på en bröllopsgäst även här hemma för några år sen. Kanske ett tips för den välklädde som vill hänga med modet.