När jag tänker på gränser just nu gör jag det konkret. Eller som det var förr - passkontroll vid varje gränsövergång i Europa och en vägbom som lyftes upp för varje bil som passerade. Det var alltid lika spännande att få en ny stämpel i sitt pass att ha att visa kompisarna när man kom hem. Mina första resor på femtiotalet med föräldrarna ner till Frankrike på sommaren gjordes med bil, och det var många länder som då skulle passeras, vilket resulterade i många stämplar...
Väl installerade i Menton på Rivieran gjorde vi utflykter då och då till Italien. Ventimiglia hette den då lilla byn som låg på gränsen mellan Frankrike och Italien. Varje gång vi reste dit fick jag en ny stämpel i passet och varje gång tittade de sammetsögda tulltjänstemännen på mig länge och sa. ”Ingrid, Ingrid Bergman…” Det var på den tiden hon bodde i Italien, antar jag.
Ventimiglia numera. Bilden från nätet. (Bilderna går att klicka större)
De enda stämplarna jag har i mitt nya pass är de från Kina. Där är det fortfarande rigorös kontroll och många, många papper att fylla i.
En annan gränsövergång som också dök upp i minnet har anknytning till mina senaste inlägg om Prag. För tjugotvå år sen när vi bodde där en sommar, som jag berättat i tidigare inlägg, var tillgången på matvaror i affärerna ganska begränsad. Ibland saknades basvaror som t.ex. socker, potatis och ägg i veckor.
Mjölken smakade ungefär som den man fick direkt från lagårn när man var liten, och smöret, om det fanns något, var inte sällan härsket. Så efter några veckor gjorde vi som den övriga ambassadpersonalen, åkte på utflykt till Tyskland på lördagen och bunkrade mat och kläder.
Kön av bilar vid gränsen var ofta kilometerlånga, men eftersom MM hade diplomatpass åkte vi på sidan om denna och behövde inte vänta alls.
Den tjeckoslovakiska gränsstationen sommaren 1988
Skillnaden mellan den tjeckoslovakiska och den tyska sidan var enorm på den tiden. På den första var alla hus nergångna, grå och smutsiga och det var stora sprickor i putsen. På trottoarerna var det stora hål i asfalten och ogräset växte där högt och fritt. Inga blommor så långt man kunde se.
Bilden från Prag 1988, men trottoarerna såg likadana ut överallt...
På andra sidan vägbommen var husen vitrappade eller ljusgula med blomlådor i smidesjärn utanför fönstren. I dessa blommade massor av pelargoner.
Waidhaus var det första samhället på tyska sidan. Bilden från 1988
I den lilla staden Weiden trettiofem kilometer in på tyska sidan där vi handlade var parkerna välskötta med strömmande fontäner och massor av prunkande rabatter. Husen var välhållna och målade i pastellfärger med pelargoner i lådor utanför många fönster.
I affärerna fanns ett överflöd av fet fruktyoghurt och H-mjölk, danskt smör och emmenthalerost. Sedan vi promenerat runt i den lilla vackra staden och i parken och kanske besökt någon av de eleganta klädaffärerna, lastade vi vår bil full av god mat, framför allt mejerivaror och grönsaker, som var svåra att få tag i i Prag.
Mirren och MM på marknadstorget i Weiden sommaren 1988.
Mirren och jag på en gata i Weiden sommaren 1988
De femton milen hem tog över tre timmar – vägarna var i uselt skick och det gick ofta många långtradare samma väg. Under den bilfärden lärde jag mig ett av de få orden som jag fortfarande kom ihåg, när vi besökte Prag denna gång. ”Pozor” som betyder ”fara” eller ”se upp”.
Ibland kom det nämligen en asfaltkant på ca trettio centimeter mitt i vägen eller ett stort hål utan någon annan varning. Att fara över gränsen till Tjeckoslovakien var även denna gång lätt som en plätt. Och många avundsjuka blickar följde oss när vi susade förbi den långa kön…
Jag tror inte att man ser någon större skillnad mellan den ena och den andra sidan gränsen numera – det har ju hänt enormt mycket på de tjugotvå åren i den delen av Europa!
