!398 Veckans Rubrik mars 2017 - Kvinnokraft

Vad passar bättre som veckans och även dagens rubrik än ordet Kvinnokraft, så här den 8 mars på Internationella Kvinnodagen? Det är Matfreaket som är rubriksättare i mars och de som är med och rubrikbloggar kan man hitta till höger i bloggen.

En bok som har betytt mycket för mig och som gjorde att jag fick upp ögonen för orättvisorna i världen redan som tioåring var Onkel Toms Stuga  - på engelska Uncle Tom's Cabin - av författaren Harriet Beecher-Stowe. Naturligtvis var mitt exemplar förkortat men jag minns att jag sörjde djupt över hur illa behandlade de svarta slavarna blev i Amerika och i synnerhet Tom som dog på slutet av den tortyr han hade utsatts för.

Harriet Beecher Stowe 1811- 1896. Samtliga bilder i inlägget från Wikipedia. 

Om författaren till boken - Harriet Beecher Stowe - visste jag ingenting då. Men när jag bestämde mig att skriva om slaveriet i USA i min C-uppsats i engelska år 2007 och den destruktiva verkan den hade på både slavar och slavägare, lärde jag känna denna beundransvärda kvinna lite mer.

Det var ju om henne som det berättas att Abraham Lincoln tog emot henne i Vita Huset med orden: "So you are the little woman who wrote the book that started this great war." Vad han syftade på var förstås det blodiga inbördeskriget mellan Nord- och Sydstaterna mellan åren 1861 - 1865.

Även om det från början inte var slaveriet som var den egentliga orsaken till kriget så kom slaverifrågan in i bilden under tiden. Uncle Tom's Cabin, boken som hade kommit ut 1852 och sålts i hundratusentals exemplar, hade gjort människor i Nordstaterna upprörda eftersom Beecher-Stowe beskrev de svarta slavarnas eländiga situation i Sydstaterna mycket realistiskt och med stor empati.

Hon berättade att slavarnas familjer ofta splittrades och att barn såldes från sina föräldrar. Hon beskrev också mycket ingående hur daglig misshandel och tortyr var vanligt. Själv hade hon upplevt slaveriet på en farm i Kentucky och dessutom kommit i kontakt med många förrymda slavar som hade berättat sina historier.

Hemmet i Cincinnati.

Boken fick ett enormt genomslag - den var dessutom spännande - och bidrog utan tvivel till att man förbjöd slaveriet i USA 1865. Beecher-Stowe fick utstå mycket hat och förföljelse från slaveriets anhängare i Sydstaterna både i tal och skrift. Trots att hon själv hade sju barn fortsatte hon dock oförtrutet att kämpa för både de svartas och kvinnors rättigheter.

1868 blev hon redaktör för tidskriften Hearth and Home, ett magasin som framför allt vände sig till kvinnor. Där slogs hon för gifta kvinnors rättigheter. Hon skrev bland annat att "The position of the married woman...is in many respects similar to that of the neg*r*o slave." Hon visade på att den gifta kvinnan fråntogs all sin förmögenhet och sitt arv genom sitt giftermål. Kvinnan fick inte heller behålla något av den lön som hon kunde få genom sitt eget arbete utom hemmet utan det var hennes make som helt förfogade över den. Här kan man läsa mer om denna starka och fantastiska kvinna.

Onkel Tom dör av misshandeln som slavhandlaren Legree utsätter honom för. 

1397 Veckans Rubrik mars 2017 - Mat

Veckans Rubrik den här månaden ska handla om MAT med underrubriken "allätare - vegetarian - vegan". Det är Jordgubbar och Bubbel (tidigare Matfreaket) som håller i taktpinnen för rubrikerna i mars. Övriga som rubrikbloggar finns listade till höger i bloggen.

Att folk är intresserade av mat behöver man inte tvivla på när man ser alla bilder på mattallrikar som läggs ut på bloggar och Facebook. Jag tror också att intresset för mat stiger med åren. Det borde naturligtvis vara tvärtom eftersom man rör sig betydligt mindre när man är äldre än när man var yngre.

Jag blir alltid lika förvånad över att det enda recept (förutom mormors våfflor) som jag lagt in på min blogg sen jag började blogga, ständigt kommer upp bland favoritinläggen på min blogg. En enkel morotssallad som jag la in på bloggen redan 2011. Här kan man läsa om den. Själv är jag inte så intresserad av att titta på matbilder eftersom jag inte gillar att laga mat.

Fransk morotssallad.

Men det gör Kent, maken. Han är vegetarian och lagar all sin mat själv och för det mesta äter jag också det han lagat. Begreppet vegetarian myntades i Ramsgate i England 1847 läser jag på Wikipedia. Mer om de olika typer av vegetarianer som finns och vad vegetarianism står för kan man läsa här. 

Kent är lakto-uvo-vegetarian vilket förenklar mathållningen ganska mycket. Han äter alltså varken kött, fisk eller skaldjur men animaliska produkter som mjölk, ost och ägg. Om man tror att vegetarisk kost är kalorisnål tar man fel. Visst äter vi färska grönsaker och sallader till måltiden. Men den består ofta av olika grönsaksgratänger, grönsaksgrytor eller pajer, som inte är särskilt kalorisnåla. Och goda såser, gärna med smör och grädde, potatis och ris är ingen smalmat. Efterrätter, glass eller fikabröd, som heller inte är förbjudet, bidrar till kaloriintaget även om vi inte äter det varje dag.

Vår veckomeny är enkel men ganska tidskrävande. Det är mycket hackande och malande om man t.ex. ska göra grönsaksbiffar. Så mycket enklare då att slänga i några korvar eller biffar i stekpannan. Julbordet är dock inte lika komplicerat eftersom den mesta julmaten utgår. På julafton brukar Kent laga en god pizza - Margarita förstås .

Kents pizza Margarita.

Människor är ibland sorgligt okunniga om hur en vegetarian tänker och känner. Det är t.ex. helt omöjligt för Kent att äta en ostsmörgås som lagts ihop med en skinkdito. Eller "pilla bara bort räkorna" på smörgåstårtan som man föreslår ibland. Jag brukar jämföra det med motståndet för allätare att äta upp en tallrik soppa som det legat en spyfluga i eller att äta resterna på ett uppläggsfat som man tagit bort en död råtta från.

Kent har också en egen kastrull och stekpanna som man aldrig får steka eller koka kött eller fisk i. Grönsakssoppa kan man ju tänka sig att det är bra mat för en vegetarian, men då måste den vara gjord på grönsaksbuljong. Vi har givetvis aldrig någon annan buljong hemma så det blir inga problem för oss. Men det är synd att man inte alltid använder grönsaksbuljong som jag tycker är precis lika god som köttbuljong. Det är många gånger som Kent fått nöja sig med en ostsmörgås när det har serverats soppa på olika tillställningar.

Vi handlar heller aldrig ost manuellt. De som expedierar tvättar aldrig händerna (eller plasthandskarna) innan de tar i osten efter att ha tagit i en skinkbit eller en korv. Det är också viktigt att godis eller efterrätter inte innehåller gelatin som man ju framställer av slaktavkok. Inga dallrande efterrätter om de är gjorda på gelatin. Det finns ju som väl är andra alternativ till detta ämne om man nu vill göra en brulépudding t.ex. Titta gärna på den här länken för inspiration.

Här är en annan intressant länk som jag hittade på Facebook som man kan läsa och fundera över.

1396 Besök på Liljevalchs Vårsalong

På fredagen blev jag bjuden på lunch på Kulturhuset. Där sammanträffade jag med Mirren, J. och J:s mamma E. och vi åt en underbar fiskgryta med räkor och musslor. Mirren, som är vegetarian åt en rätt som hade rubriken 3 x morot och var alldeles utmärkt trots namnet.

När vi hade ätit färdigt gick vi några hundra meter till Malmskillnadsgatan 32 där Liljevalchs Vårsalong visas eftersom själva muséet håller på att restaureras. J. ville gärna gå dit eftersom han tidigare arbetat i just de lokalerna. Jag hade aldrig varit på en Vårsalong tidigare så jag tyckte det skulle bli spännande.

Liljevalchs Vårsalong är öppen för alla som fyllt 18 år. Olika uttryck för konstnärlig verksamhet välkomnas och det var roligt att se både broderi, keramik och virkade alster bland alla målningarna.

Den här virkade skulpturen heter Den varma världen och är skapad av Iryna Hauska. (Bilderna går att klicka större.)

Här kommer några bilder på verk som jag tyckte var intressanta. Av 2505 foton på verk som skickades in till juryn kom 295 med. Juryn består av Mårten Carstenfors, chef för Liljevalchs, konstnären Ernst Billgren och artisten Magnus Uggla. Den yngsta utställaren är 20 år och den äldsta 91. Allt det här har jag läst i den här intressanta artikeln i Dagens Nyheter.

Lars Valinger har gjort fyra Fayyum-porträtt av gummigranulat. Det är sådant material som man belägger löparbanor med. Fayyum kallas målningar som gjordes 100-300 e. Kr. i det romerska riket. De gjordes av varmt bivax på träpannå och fästes efter döden på den avlidnes mumie. Vill man läsa mer om dessa intressanta målningar kan man kika här. Jag hade aldrig hört talas om dessa trots att det inte var så längesen jag läste konstvetenskap

Fyra Fayyum-porträtt av Lars Valinger.

Jag hade följt serien om Sveriges bästa amatörkonstnär och tyckte det skulle vara roligt att se Stina Gunnarsson tavla Hopptornet. Den var ännu bättre här på väggen än i TV.

Hopptornet av Stina Gunnarson. Akryl.

Kunglig bridge av Gunnar Hallerstam.

Angelica Kristensson Aurelius. Utsikt från Nybohovsgränd. Olja på duk.

Bengt Wahlgren. Den stora blå maskinen. Akryl

Lena Flodman. Conclusion 2009. Keramik.

Monica Gredmark. På stranden. Olja på duk.

Helga Holmén. Allt vi tog oss igenom. Olja och akryl.

Det finns fortfarande 286 alster kvar att titta på om man snor sig. För Liljevalchs Vårsalong slutar den 5 mars. Jag är väldigt glad över att jag kom iväg på den.

Mirren med J. och mamma E.

1395 Sång- och dansföreställning på Musikaliska

Nu är jag hemma i lilla Mogata igen efter tre innehållsrika och härliga dagar tillsammans med Mirrfamiljen. Den främsta anledningen till att jag åkte upp och hälsade på just nu var den årliga sång- och dansföreställningen som barnen på Lilla Akademiens lågstadium och förskoleklass framförde på Musikaliska i Stockholm.

Här en bild från Gullan Bornemarks Gå i solen. Barnen i de blå dräkterna föreställer himlen och de andra är förstås solar. (Bilderna går att klicka större.)

I år var temat Gullan och Dan Bornemarks visor. Rubriken på föreställningen var Tillsammans i en drömvärld - en smått surrealistisk berättelse om hur barnen genom en magisk kikare kunde se in i vår värld med alla dess problem. Det handlade om bristen på vatten, om farorna på Medelhavet för flyktingarna och om hur många djur som var utrotningshotade. Bland mycket annat! Anne Sjölund stod för idé och manus.

Hela lågstadiet och förskoleklassen, tillsammans 150 barn stod på Musikaliskas scen samtidigt. Och även om de, som hade mer framträdande roller ibland satte sig ner mellan sångerna, stod alla de övriga barnen tappert upp under en dryg timmes tid. Det här var den tredje föreställningen som gavs. Dagen innan och även tidigare på dagen hade man spelat och sjungit för olika skolklasser, allt som allt ungefär 900 barn. Ett under att barnen på scenen inte var tröttare.

Salen var fylld av föräldrar och anhöriga och vi hade tur att få platser på första raden. "Storasyster" Jessica, som är en duktig violinist och som bor hos Mirrfamiljen ser fundersam ut.

Barnbarnet Casimir, som går i årskurs 3, hade detta år fått en av huvudrollerna. Här ses han tillsammans med klasskompisen Anna. 

Det är hallon som åker på havet i en hallonbåt och som ska räddas av sjömän. Vågor till höger. Visorna ackompanjeras av den himmelska gymnasieorkestern och dirigenten är en ängel med vingar. 

Barnen ger sig ut på en räddningsaktion i  en luftballong. De räddar utrotningshotade tigrar och hallon i sjönöd. Frukterna, som lider av törst, får sitt efterlängtade vatten. Det är eleverna i årskurs tre som som vanligt har huvudrollerna i sång- och dansföreställningen.

Casimir, Samuel och Louine tillsammans i luftballongen.

Under rubriken Tillsammans hade eleverna själva skrivit dikter som de skanderade i talkörer mellan visorna. Några av dikterna hade rubriken Ensamhet, Världen behöver hjälp, Klockan tickar och Vi måste hjälpas åt. Jag räknade till 12 talkörer som alla barnen skanderade rytmiskt och utantill förstås. En enastående prestation med hänsyn till alla vistexterna som de också hade lärt in och med tanke på att de är så unga.

Förskoleklassen är bland annat  hallon, frukter och och grönsaker.

Barnbarnet Caspar som går i årskurs 1 är indian.

Nu är föreställningen slut men en överraskning väntar. Den kan man se i det sista videoklippet nedan.

Det är så härligt att gå i solen sjunger alla barnen med inlevelse.

Visorna Laban och Lillebror. Casimir är Lillebror.

Och här kommer överraskningen. Efter Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min kommer Gullan Bornemark själv och tackar barnen och alla lärarna och sjunger med publiken.

1394 Bloggpaus

Åker med Swebus upp till  Stockholm om en stund för att träffa barnbarnen och för att gå på den årliga musik- sång- och dansföreställningen på Lilla Akademien. Här kan man läsa om den förra året som hade Lennart Hellsings visor som tema. I år blir det tema med visor av Gullan Bornemark. Ska bli spännande eftersom båda barnbarnspojkarna är med och sjunger och agerar.

Sen blir det besök på Liljevalchs och på Tuthankhamonutställningen som jag också ser fram emot. Därför blir det inga fler blogginlägg förrän nästa vecka. Men då återkommer jag med förnyade krafter! Önskar alla mina bloggvänner en skön helg när den kommer så småningom!

1393 Nytt från Bonniers Veckotidning nr 8 1929

I det här numret av Bonniers Veckotidning 1929 pryds omslagsbilden av en av mina favoritillustratörer - Gullan Rudevall-Artelius. Jag har skrivit ett inlägg om henne här tidigare. Det var förresten hon som gav mig idén till Månadens Illustratör. Hon var gift med en annan skicklig illustratör, Helge Artelius, som jag också tidigare berättat om här.

Gullan Rudevall-Artelius var en duktig konstnär och illustratör som levde mellan 1897 och 1991.  (Bilderna går att klicka större.)

Som vanligt är det många reportage av olika karaktär i tidningen. I ett gör man ett besök hos ministern (förmodligen våra dagars ambassadör) i Buenos Aires, i ett annat besöker man Österrike, "ett mycket givande turistland." enligt tidningen. Agnes von Krusenstjerna har en novell med och Anders de Wahl fyller 60 år. Vintern är tydligen ovanligt kall detta år vilket följande bilder visar.

Översta bilden är från Stockholm. Bilden till vänster från Istambul och bilden till höger från Cannes.

Översta bilden visar hur passagerare på båtar måste gå ur och ta sig till fots när isbrytarna hade gett upp att bana väg genom isen för båtarna. Med sig hade de "isbåtar" för säkerhets skull som de drog efter sig om isen skulle gå upp. Både den översta bilden och den nedersta bilden visar detta.

Greta Garbo var vid den här tiden otroligt populär. Det vittnar olika tävlingar i tidningen om vem som var mest lik filmstjärnan. Jag hoppas den här artikeln går att läsa för den är ganska rolig.

Förhoppningsvis går artikeln att läsa om man klickar upp bilden. Den handlar i alla fall om att Greta beviljade audiens på 30 minuter för tecknare att rita av henne då hon var på besök i Sverige.

Lotte Lehmann har jag hört namnet på tidigare men visste inte så mycket om henne. Hon var tydligen den mest berömda operasångerskan i hela världen vid den här tiden. När jag läser om henne blir jag oerhört imponerad av hennes mångsidighet. Ingen roll var henne främmande. Hon sjöng huvudrollerna i operor av de italienska operakompositörerna lika väl som dem av Wagner och Mozart. Vanligtvis brukar det vara vattentäta skott mellan de sångare och sångerskor som sjunger Wagner å ena sidan och Mozart å den andra till exempel.

 Här är hon på bild på helsida i titelrollen i operan Fidelio av Beethoven. 

I det här numret är det inte något direkt modereportage men väl massor av bilder på brudar och den tidens kändisar iklädda olika kreationer. Matsidor med recept och förslag till veckomeny är också stående inslag. Jag fastnade den här gången för menyn med förslag till en ungdomsmiddag. Fyra rätter och efter det kaffe med kakor. Inga pizzor här inte...

Jag antar att det med "parfait" menas glass, som var en efterrätt som man för det mesta avslutade fina middagar med. Jag noterar också att det INTE bjuds på vin eller sprit trots att middagen säkert var tänkt för äldre ungdomar i tonåren. 

Vi har tydligen inte lärt oss något på 88 år...

Omslagssidorna är som vanligt i färg och upptar helsidesannonser. Banan-Kompaniet måste ha gått väldigt bra för de har nästan med en så här stor annons i varje nummer. Jag läser på länken att de saluförde bananer under namnet Fyffes på trettiotalet.

Vem vet - kanske det vore något. Har aldrig sett receptet förut.

1392 Veckans Rubrik - Nyfiken

I Veckans Rubrik är det ordet NYFIKEN som Anki har tänkt att vi ska skriva om. Övriga rubrikbloggare hittar man till höger i min blogg.

Bild från Clipart

Som alla barn var jag mycket nyfiken som liten, vilket inte alltid visade sig vara positivt. Mycket tidigt lärde jag mig talesättet Nyfiken i en strut, öppnar du struten tittar han ut, och sen fick jag inte veta mer. Vem han var som skulle titta ut undrade jag mycket över.

Min nyfikenhet gjorde att jag fick smäll på bara rumpan första och enda gången i mitt liv som jag kommer ihåg. Det var ju bevars inte brottsligt med kroppsaga på barn eller för den delen fruar på den tiden. Jag hade smugit mig upp efter att ha lagts till sängs och satt mig bakom soffan där mamma och pappa satt (eller låg). Tyckte det väl var spännande att höra vad de pratade om.

När pappa upptäckte mig blev han väldigt arg och jag fick rejält med smisk. Varför vet jag ännu inte idag men jag kan ju gissa. Kanske de blev överraskade i någon situation som inte var lämplig för barn. Tänker på att detta enda minne av kroppsligt övergrepp lever kvar så tydligt sedan jag var fem år. Jag kommer till och med ihåg att min nattskjorta var ljusgrön och var soffan stod i rummet. Hur är det inte för barn då som ofta utsätts för sådana övergrepp? Kan de någonsin komma över detta?

Nyfikenhet har ju många positiva sidor - hur hade vår värld sett ut om människor inte varit nyfikna. Inga nobelpris hade i alla fall delats ut. Det är ju allom bekant att det är nyfikenheten som driver forskare att inte ge upp - och även tålamodet, som vi skrev om förra veckan.

Sen finns det ju en nyfikenhet som gränsar till sensationslystnad. Jag förstår inte hur någon kan stå i kö i regn och rusk eller snö och kyla i många timmar bara för att få se en skymt av någon kändis eller kunglighet. Inte heller hur dessa tidningar som bara innehåller skvaller om kungligheter och kändisar kan bära sig. Men, för all del, jag tillstår gärna att jag tittar i sådana tidningar varje gång jag är hos frissan eller tandläkaren.

Jag tittar också gärna på Nobelfesten i TV en liten stund mest för att jag är nyfiken på hurdana klänningar de kungliga ska ha på sig. Jag kommer ihåg de tillfällen det var solistkonserter på Hörsalen, som var konsertlokalen i Norrköping när jag var liten, och det var kvinnliga solister som framträdde. Jag var alltid nyfiken på vilken färg damernas klänning skulle ha. Mamma var också med och gissade. Jag kommer särskilt ihåg den fantastiska pianisten Käbi Laretei som både var vacker och alltid hade vackra klänningar.

Bilden på Käbi Laretei har jag hittat här.

1391 Clarissa

Mitt yngsta barnbarn heter Clarissa och är fem år. I lördags gjorde hon antagningsprovet till förskoleklassen på Lilla Akademien, en känd och välrenommerad musikskola i Stockholm. Till skillnad från t.ex. Adolf Fredriks musikklasser, som inte har inträdesprov förrän till årskurs fyra har man på Lilla - som eleverna kallar skolan - ett antagningsprov, s.k. färdighetsprov, redan till förskoleklassen.

Clarissa spelar oboe hemma i Mogata. (Kent tog bilderna som går att klicka större.)

I detta prov ingår bland annat (har jag hört efter det att både barnbarnen Casimir, nio år, och Caspar, sju år gjort dessa prov) att sjunga en valfri sång, klappa efter efter givna rytmer, sjunga efter givna melodier på piano, kunna skilja på om en ton är högre eller lägre och - det svåraste av allt, kunna sjunga de två toner i ett intervall som man slår ner samtidigt på pianot.

Det gäller att ha bra lungor och koncentration om man ska få ton i oboen.

Sen är det naturligtvis ett plus om fem- eller sexåringen kan spela något stycke på ett instrument eftersom det fordras att man börjar spela ett instrument så fort man börjar i förskoleklassen. När man har kommit till årskurs tre måste man dessutom välja ett biinstrument. I Adolf Fredriks musikklasser räcker det med att man kan sjunga bra.

Casimir spelar klassisk gitarr och har börjat med att spela kyrkorgel som det även ges lektioner i på Lilla. Caspar spelar oboe och det har tydligen bidragit till att Lissan valt detta instrument. Hon valde att spela Ridom, ridom och Skördefest på sin oboe till provet och att sjunga Vem kan segla förutan vind. Den sången är inte så lätt som den låter - melodin går över en och en halv oktav. Om någon vecka ska jag hälsa på i Stockholm och då hoppas jag få tillfälle både att spela in oboestyckena och Vem kan segla.

Det brukar vara ca 300 barn som söker till en enda förskoleklass på 28 stycken på Lilla, så naturligtvis är spänningen stor om Lissan ska komma in på skolan eller ej. Resultatet får man vänta på tills någon gång i mars. Tills dess får vi hålla tummarna. För Mirren vore det mycket tacksamt ur logistisk synpunkt eftersom de två bröderna redan går på skolan och man i så fall kan slå ihop hämtning och lämning.

Generalrepetition hemma i sängkammaren i Mälarhöjden inför en publik av gosedjur. Den nya klänningen hade hon på sig när hon provade in. Mirren tog bilden.

Lissan före färdighetsprovet. Mirren tog bilden.

Förutom att kunna spela stycken på sin oboe har Lissan själv lärt sig läsa efter att hon lärt sig bokstäverna med Mirrens och brödernas hjälp. Här sjunger hon alfabetssången och läser och skriver ett brev till sin pappa, som inte bor hemma längre men som hon ofta är tillsammans med.





 
Med anledning av dagens namn Sigfrid har jag berättat om när dåvarande studentmaken och jag träffade en akterseglad sjöman med detta namn i Nyhavn i slutet av 50-talet. Här kan man läsa om detta möte.

1390 Månadens illustratör februari 2017 - David Roberts

Det här med att gå på jakt efter illustratörer ger många fina nya upplevelser. När jag var i Mälarhöjden senast botaniserade jag bland alla böckerna i barnens rum och hittade några rariteter som jag lånade hem. Bland dessa var en nyutgåva av Det susar i säven - The Wind in the Willows - av Kenneth Grahame och illustrerad av David Roberts.

Herr Mullvad, Herr Vattenråtta och Herr Padda på utflykt. (Bilderna går att klicka större.)

Den mest kända illustratören av denna bok är naturligtvis E.H.Shepherd, han som gjorde Nalle Puh oförglömlig och som ingen efteråt har försökt att göra om. Inte ens Disney. Men här har David Roberts, född 1970, gjort en fantasifull och rolig konstnärlig nytolkning av sagan Det susar i säven. Roberts studerade modeteckning och jobbade som modedesigner några år i Japan innan han återvände till England och började illustrera barnböcker. Jag tycker man kan se att han inspirerats av den japanska konsten i sina bilder.

De tre vännerna, Herr Grävling, Herr Mullvad som i svensk översättning kallas Mulle och Herr  Vattenråtta - Råttentott, sitter och myser tillsammans med en kopp te en vinterkväll.

David Roberts har också tillsammans med sin syster Lynn, som skriver texten, skapat många egna barnböcker, bland annat har de skrivit om de klassiska sagorna Rödluvan, Askungen, Snövit, Törnrosa och Rapunzel. Här kan man gå in och kika och läsa om dessa böcker.

Här kan man se Paddas allt uppslukande intresse - husbilen som syns i bakgrunden - innan han blev passionerat intresserad av BILEN, som gjorde att han råkade hamna i så många farliga och tråkiga situationer. Intressant är att just 1908, när boken gavs ut, hade Henry Ford just lanserat sin T-ford. Ser ni vad som mer smyger i vassen?

Naturligtvis har jag hört talas om denna barnboksklassiker som har blivit både film, TV-spel och teater och getts ut i miljoner exemplar genom åren. Men jag har aldrig läst den själv förrän nu. Den handlar som jag redan berättat om en mullvad, en vattenråtta, en grävling och en padda - Mole, Ratter, Badger and Toad, som råkar ut för en massa äventyr.

De små åkerråttorna sjunger Carols utanför Mulles hus. 

Herr Padda har satts i fängelse eftersom han tillgripit en bil.

Historien kom till när Grahame hittade på sagorna åt sonen Alastair i fyraårsåldern. Nu fick jag en chans att äntligen läsa boken, som är ganska omfattande och skriven på ett språk som inte är särskilt lätt, åtminstone inte för barn. Och sedan jag tagit av mig 2017 års feministiska glasögon och satt på mig ett par från 1908, fick jag en njutningsfull litterär och konstnärlig upplevelse.

Här har Padda lyckats rymma från fängelset med kläder som han fått låna av en snäll tvätterska. 

Alla fyra huvudfigurerna är män och även andra smådjur som förekommer är av manligt kön. Några kvinnor finns med i berättelsen, en pråmdragerska - tjock och otrevlig - och en tvätterska som folk inte tar någon som helst notis om, vilket är till stor fördel för Herr Padda visar det sig. Men, som sagt, efter att ha konstaterat detta, blev jag helt charmad av berättelsen.

Elaka vesslor och lekatter har ockuperat Herr Paddas fina hus medan han varit borta. Som väl är hittar den listiga och kloka Mulle på ett sätt som gör att de skräms bort.

De fyra vännerna kan återigen vara tillsammans i lugn och ro och ägna sig åt båtutflykter på floden och ha picknick under sommaren.

Det susar i säven finns att köpa på Bokbörsen med illustrationer av Shepherd och av David Roberts, samt av några andra illustratörer som jag inte känner till. William Horwood har skrivit en uppföljare till Grahames verk Vinter i säven med illustrationer av Patrick Benson, som också finns att köpa där. 

Här är de tre vännerna inbjudna till fest i Herr Paddas fina hus.