Fredagtema Show&Tell – Lucia

I väntan på att få komma in till samlingssalen där förskolans luciafirande ska äga rum. Mirren med tomteflickan Clarissa i knät. (Bilderna går att klicka större.)

Fredagstemat denna gång är en hel vecka och en dag försenat. Annika i Reston i USA som har hittat på ämnen för december får ursäkta – bättre sent än aldrig. Halvårskollen får vänta tills nästa fredag, jag har mycket att blogga om  innan dess. Övriga fredagsbloggare finns länkade på Annikas hemsida.

Första gången jag var Lucia var nog i åttaårsåldern när jag skjutsades runt till diverse föreningar där mina föräldrar var medlemmar. Kommer ihåg både att jag lussade på Kontoristföreningen där pappa var med i sångkören och på Odd Fellow, där han också var medlem. Mamma var med och ackompanjerade och hon var med i diverse kyrkliga sammanhang, där jag också var Lucia. Detta fortsatte under hela min tonårstid.

Sen blev det några års paus innan jag blev färdig lärare 1974. Sen dess och fram till min pensionering hade jag ansvar för nästan alla Luciatåg förutom det år jag var lärare i musikklasserna i Norrköping. Då var det konsert som gällde. Förutom skolans Luciatåg hade jag min egen kyrkliga barnkör varje år sen 1987 som stod för en årlig Luciagudstjänst i Mogata kyrka.

Därför framkallar det inte några större känslor när jag numera tvingas att bevista ett ordinärt Luciatåg* och jag skulle aldrig komma på idén att sätta på teven en luciamorgon. Jag rörs inte till tårar när jag hör vackra flickröster sjunga Luciasången eller När det lider mot jul…

Casimir är den mittersta stjärngossen som har lite problem med sin mössa

Men, tårar i ögonen får jag när jag ser mina små barnbarnspojkar och alla övriga små Lucior, tomtar och pepparkaksgubbar på förskolan, trots att de sjunger både Staffan Stalledräng och Goder Afton. Nu senast i tisdags när jag var på pojkarnas förskola tillsammans med övriga Mirrfamiljen och farmor och massor med andra föräldrar och mor-och farföräldrar. Helt underbart!

Man får sitta på det som är tillgängligt...

I motsats till de högtidliga och stereotypa Luciagudstjänsterna (=konserterna) i kyrkorna får barnen här prata och sjunga med och klappa händer tillsammans med övriga åhörare. Det är inte hela världen heller om en bebis skriker. Läste nyss på FB om en barnfamilj som fick lämna kyrkan under en Luciagudstjänst eftersom folk kastade arga blickar på föräldrarna hela tiden för det minsta lilla prat eller prassel från de små**.

Caspar vill bara sitta i mammas knä och vägrar att gå med i Luciatåget.

Vår lille Caspar var helt förtvivlad av någon anledning när vi kom och ville sitta i mammas knä hela tiden och vägrade gå med i tåget. Casimir fick en släng av en pepparkaksgubbes hatt efter halva ”konserten” och lämnade även han gråtande sin plats. Men innan dess hade jag fått glädja mig åt en hel del sånger, både Luciasånger och andra, framförda med verklig bravur av alla förskolebarnen.

Kanske en liten Lucia nästa år?

* Nu senast var jag med som kantor på en luciagudstjänst för att spela några psalmer och utgångsmusik.

** Kyrkan borde vara tydligare med att sätta en åldersgräns för barn om man vill att luciagudstjänsten ska jämföras med en regelrätt konsert. I så fall får man dubblera, en gudstjänst där även små barn är välkomna och en senare där åldersgränsen för barn är t.ex. fem år.  Barn under fem år kan bara inte sitta blickstilla och helt tysta!

Utflykt till city.

Mirren utanför kulturhuset med Clarissa i vagnen.

När jag är och hälsar på hos Mirren i Mälarhöjden brukar vi ta en dag och åka tunnelbana in till city innan pojkarna hämtas på förskolan. Även denna korta sejour hann vi med detta. En olycka på tunnelbanestationen Hornsplan gjorde att vi fick en extra promenad  på ett par kilometer mellan Aspudden och Liljeholmen, där vi kunde gå på ett tunnelbanetåg igen.  

På Plattan brukar det alltid var någon demonstration på gång. Denna gång gällde det valet i Kongo tydligen. Ingen dålig päls - det var väldigt kallt just den tisdagen. (Bilderna går att klicka större.)

Kulturhusets restaurang är förhållandevis barnvänligt, så där brukar vi äta lunch. Det ligger nära tunnelbanan och Åhléns också, dit vi ofta går. Åhléns i Norrköping i all ära, men här finns ALLT man kan önska sig och det är snäppet billigare än på NK, även om här t.ex. finns märkeskläder av alla slag. En mössa och ett par handskar blev dagens inköp för min del.

Ingen barnmat på burk här inte. Clarissa, nyss fyllda fem månader, äter mosad potatis med smör med god aptit. Efter det en slurk mammamat.

Efter att vi varit någon timme på Åhléns gick vi därifrån till NK eftersom jag ville titta på julskyltningen. Karin Englund skrev ganska tidigt om denna så jag blev nyfiken. Kan inte säga att jag blev särskilt imponerad av denna ganska groteska skyltning. Det är ju framför allt föräldrar med barn som brukar vallfärda dit för att titta, och jag kan inte tänka mig att de uppskattade eller förstod det ”budskap” som skyltningen tydligen ville förmedla.

Skräckinjagande bläckfisktomte.

Tomtemor med tjocka tomtebarn som frossar i julmaten.

Datoriserad tomtefar.

Förstår inte vitsen med den här skyltningen. Hade det inte varit bättre med en motionscykel? Och varför är det ingen ring på bakhjulet?

På vägen till tunnelbanestationen nära Stureplan med det något förvirrande namnet Östermalmstorg, passerade vi Norrmalmstorg dit filmreklamen med ekorrarna förpassats sedan den inte fick vara kvar på Stureplan. Vi hann precis i tid för att hämta pojkarna på förskolan vid tretiden.

Mirren vid ekorrmonumentet på Norrmalmstorg.

Besök på Kolmårdens Tropicarium

Fredagstemat som Annika i Reston står för i december får vänta tills nästa vecka. Jag räknar med att fira Lucia på barnbarnens förskola på tisdag och lär väl ta en del bilder då…

Har just kommit hem från några intensiva dagar i Mälarhöjden tillsammans med Mirrfamiljen. Följde med familjen, som varit och hälsat på i Mogata, efter frukosten till Stockholm. Ett besök på Tropicariet i Kolmården var inbokat på söndagseftermiddagen, men först lunch på barnvänliga Pizza Hut i Norrköping. 

Lunch på barnvänliga Pizza Hut i Norrköping. (Bilderna går att klicka större.)

Tropicariet var en glad överraskning. Men inte förrän jag kom till alligatorbassängen kom jag ihåg att jag varit där en gång tidigare för kanske tjugo år sen. Min dåvarande chef fyllde 40 och det skulle firas med ett besök här. Hon fick hälsa på hos krokodilerna och bada med hajarna, vilket jag minns med skräck. Förmodligen hade väl samtliga djur fått mycket mat eftersom de inte var intresserade av min chef det minsta. Jag beundrade henne för hennes mod!

Helt orörlig alligator, som jag först tog för en stock...

En liten lemur tilldrar sig allas uppmärksamhet

En stor och farlig orm att titta på.

Inte tror man att den här söta fisken är en av de farligaste som finns - pirayor...

Detta är ingen igelkottfisk som jag trodde, utan en drakfisk. Den blir extra farlig när den spänner ut sina fenor.

Mina små barnbarn fick dock nöja sig med att stå utanför glasrutorna och titta. Många andra konstiga djur kunde man beskåda, många långa hemska ormar och konstiga ödlor. Vi kom lagom för att se hajarna utfodras med fisk – för säkerhets skull sänktes en bur med hajskötaren ner i vattnet. Om hajmatningen har Mirren skrivit på sin blogg.

Mirren med Clarissa i famnen

I avdelningen med papegojor och sköldpaddor fick barnen gå in och leka. Ett ihåligt träd var en härlig lekplats.

Här fanns också en liten bro som det var kul att springa fram och tillbaka på. Mirrmaken med Clarissa och Caspar.

Casimir klättrar ner från det ihåliga trädet.

För barnbarnen var det en upplevelse med de små lemuraporna som skuttade fram och tillbaka mellan träden och alla fiskar som simmade i sina akvarium. En del fick de t.o.m. klappa. Tropicariet är öppet hela året och ligger mitt emot entrén till djurparken. Den här söndagen i december var det inte många personer där, några enstaka barnfamiljer och vi. Tyvärr skrev jag inte upp namnen på de olika djuren, men jag litar på att mina bloggvänner vet namnet på alla djur som jag inte kan.

Den här fina fisken kan jag inte namnet på t.ex. (*Nu vet jag att det är en igelkottfisk. Den simmar i samma bassäng som de snälla rockorna som man fick klappa, men igelkottfisken skulle man helst inte klappa, fick vi veta.)

Så här ser den ut framifrån.

Inte heller kommer jag ihåg vad den här lilla krabaten är för ett djur. *(En mungo har Mirren talat om att det är.)

En stor och skräckinjagande ödla, men vad heter den? Kan bara korsordsvarianten "varan" men det är väl inte den här kan jag tänka...*(Jo, det var det berättade Karin E. Här kan man läsa mer om den.)

*Uppdatering:

Mirren har talat om att igelkottfisken är en drakfisk och att den som jag inte visste namnet på är en igelkottfisk. Jag tycker att drakfisken mer ser ut som en igelkottfisk, men hon har rätt, jag har kollat. Den kan tydligen blåsa upp sig och då kommer det fram en massa taggar. Mirren visste också att djuret på sista bilden är en mungo.

Karin E. håller med mig om att ödlan på bilden är en sorts varan, som hon berättar att man ska akta sig för. Den kan slå av ens ben med svansen!!!

Syföreningsauktion i Skällviks församlingshem

Skällviks kyrka vid Stegeborg är från 1100-talet och populär kyrka på sommaren för bröllop och barndop. (Alla bilder kan klickas större.)

Mittemot kyrkan ligger den gamla skolan som många församlingsbor tillbringade hela sin sexåriga skoltid i.

På medeltiden och även senare gick sjön ända upp till kyrkan så att man kunde nå kyrkan sjövägen. I bakgrunden ser man Stegeborgs slottsruin.

Den årliga julauktionen som Skällviks syförening anordnar och vars hela vinst går till välgörande ändamål gick idag av stapeln i Skällviks församlingshem vid Stegeborg. Som vanligt sjöng Sankt Ragnhildskören från Söderköping med vännen Maj-Gret som körledare och som vanligt ackompanjerade jag kören.

Sankt Ragnhildskören kanske sjunger i Skällviks församlingshem för sista gången...

...och syföreningsauktionen blir ett minne blott.

Denna gång kändes det dock lite annorlunda eftersom det kanske är sista gången vi får vara i den gamla prästgården, som är omgjord till församlingshem. Sedan man slagit samman Sankt Anna församling med Söderköpings församling har intresset för att behålla församlingshemmet sjunkit. Man anser i Söderköping att det kostar för mycket att underhålla det stora huset i synnerhet som det kräver en del stora reparationer. Det används heller inte så mycket att det är värt att ha det kvar, har man kommit fram till.

Vacker gammal prästgård, än så länge församlingshem, som ska säljas på marknaden inom kort. 

Nyligen avgick ordföranden för kyrkofullmäktige, som har sitt hem inte långt därifrån, i protest mot att församlingshemmet skulle säljas. Men eftersom ledamöterna som ville behålla huset var i klar minoritet klubbades beslutet igenom. Det gamla tingshuset i Mogata, som gjordes om till församlingshem när tingshusen på landet avskaffades, är även det borta. Numera är det fritidsgård för ungdomar några kvällar i veckan.

Även om borden inte räckte till vid dagens syföreningsauktion anser man att beläggningen för övrigt är för dålig för att behålla församlingshemmet.

I morgon följer jag med Mirrfamiljen till Stockholm och blir borta några dagar. Därför blir det bloggpaus tills nästa fredag. Ha det gott alla bloggvänner så länge. Vi ses så småningom. Hej så länge!

Mirren och jag tog många lotter, men vi gick inte med vinst. Det är ju inte meningen heller. Gott kaffe och hembakat bröd blev i alla fall jag bjuden på och ett julförkläde, som jag ropade in har jag med mig hem.

Fredagstema Show&Tell – Min drömdecember.

Annika i Reston står för decembers fredagsteman. Övriga fredagsbloggare finns på hennes hemsida.

Sedan jag blev färdig mellanstadielärare 1974 med behörighet att undervisa i musik, var mina decembermånader fram till julavslutningen fyllda av repetitioner till Lucia, Luciatåg som jag alltid ackompanjerade, därefter repetitioner med alla skolklasser till julavslutningen, där jag också för det mesta ackompanjerade alla skolklasserna.

Med undantag av det året jag undervisade i musikklass* fanns det nämligen aldrig några speciella musiklärare på mellanstadiet, där jag tjänstgjorde, utan musiken fick jag för det mesta ta hand om.  När jag tog kantors- och organistexamen 1987 blev det ännu mer repetitioner, nu med barnkören och kyrkokören.  Ännu fler Luciatåg med barnkören och många spelningar i kyrkan under advent och julen och julmusik i kyrkan med kören.

Jag tillverkade givetvis alla affischer och program själv också - först för hand och sedan på datorn. (Alla bilder går att klicka större.)

Mycket jobb fick man lägga ner för att få barnen ( eller snarare föräldrarna) att ställa upp på helgerna 

När jag gick i pension föll skolan bort, men begivenheterna i kyrkan kvarstod i några år, eftersom jag hade långa vikariat i olika församlingar.  Ett par tre år hade jag både midnattsmässa på natten och en julototta morgonen därpå. Det gav klirr i kassan, men det var inte så kul när väckarklockan ringde vi tretiden på morgonen och man kommit i säng vid halvtvåtiden på natten…

På den tiden när allt gick i ett hade jag aldrig tid att drömma om någon annan sorts december än den jag hade för ögonen då. Jag tyckte att det var en härlig tid – jag kände mig uppskattad och mina barn sjöng fantastiskt, både skolbarnen och körbarnen.  Luciasångerna har jag kunnat sen jag själv gått i skolan, så speciellt jobbigt var det inte heller.

Som synes, smått och gott på skolans julavslutning

Så min drömdecember vore nog att än en gång få uppleva den som den var en gång i tiden bara jag samtidigt sluppit den vanliga undervisningen i skolan, som inte var lika rolig alla gånger.

Digert program vid Julens sånger - en hel del att administrera! som väl var hade jag duktiga körsångare som både ställde upp med presentation av programmet och sjöng solo

* Jag anställdes som mellanstadielärare och fick inte ha musiken i min klass eftersom jag på den tiden inte var kantor som lärarna som hade hand om musiken var.

Fredagstema Show&Tell - Advent

Den här målningen av Sten Sture d.y. och hans maka Christina Gyldenstierna är från 1516 och finns i Sankt Anna kyrka. Det är en kopia av en målning som hänger i Västerås domkyrka. Varje gång man går in i några av våra svenska kyrkor slås man av hur många konstnärliga dyrgripar som finns överallt! (Bilderna går att klicka större).

Fredagstemat som har Karin på Åland som upphovskvinna har blivit sorgligt försenat. Men nu kommer det i alla fall.

Förr om åren när jag var kantor på 67 % och speciallärare på 100 % var adventstiden nog den som var mest innehållsrik och omväxlande.  I skolan skulle man ha adventsgudstjänst och Lucia i kyrkan och till sist  julavslutning där med sång av alla klasserna  med allt vad det innebar av repetitioner och uppställningar i kyrkan mittemot skolan.  Jag brukade ackompanjera alla klasser förutom att jag spelade psalmerna på orgeln.

Min kyrkliga barnkör Pusselbitarna, som bestod av skolelever från Mogata skola, skulle förstås vara med och sjunga på adventsgudstjänsten och även ha en separat Luciagudstjänst i kyrkan. Barnkören brukade också sjunga och gå Lucia på syföreningsauktionen i Tingshuset några veckor före jul och sen avslutade kyrkokören och jag med att ha Julens sånger i kyrkan fjärde advent.

Så adventstiden försvann i ett nafs. Numera är det lite lugnare. Men jag är med i den lilla Sankt Annakören och vi skulle sjunga i tre olika kyrkor under adventshelgen.

På lördagen hade jag först ett dop i Ringarums kyrka, där lille Valter döptes. Där sjöng vi Ett litet barn av Davids hus som en av psalmerna. Den visan brukar alltid vara med i alla Luciatåg och nu har den kommit med i psalmboken. Det var ett ”stort” dop med nästan hundra dopgäster, något som är mycket ovanligt.

Prästen och gode vännen Peter visar upp den nydöpta Valter för församlingen i Ringarums kyrka

Hem därifrån för att klä om och åka på glöggfest i Norrköping hos vännerna Boel och Bengt – en tradition sedan många år. För bara några veckor sedan var Mirren, barnbarnen och jag och besökte Grafair på Bromma flygplats där de båda tillbringar den mesta tiden. Om det något stressiga besöket där har Mirren berättat här.

Värdparet tillbringade mesta tiden i köket...

Vi bjöds på risgrynsgröt och skinksmörgås, (ostbricka för MM) och massor av levande ljus och värme som utlovats i inbjudningskortet. Och tre sorters glögg; svag, mellan och stark. Enligt ett rykte hade inbjudan utgått till sjuttio personer och ALLA hade tackat ja! Man fick komma mellan kl. 15 och 22, så alla var inte där samtidigt, som väl var för värdparet!

Dottern Louise med sin sambo och hans föräldrar

Gun, f.d. ordförande i Mina Damer, hennes man Patrik och jag har just ätit upp risgrynsgröten

Katrin, Gun, Patrik och MM

Efter att vi ätit och pratat en stund och träffat många gamla vänner – flera av medlemmarna i min saligen avsomnade damkör var där med sina respektive eller utan – så åkte vi raskt hem till Mogata igen för att medverka i adventsgudstjänsten i kyrkan kl. 19. MM som kyrkvärd och jag som körsångare.  Av förståeliga skäl var det inte särskilt många besökare i kyrkan. Vem vill gå i kyrkan en lördagskväll?

Däremot var det ganska mycket folk i Sankt Anna kyrka påföljande söndag då det var mässa med efterföljande julbord i församlingshemmet. Leif, basen i kören och även i Mina Vänner, fyllde år så vi blev bjudna på kaffe och god kaka på läktaren innan mässan började. Sångerna gick bra även om det kan vara svårt för bara sex röster att nå ut i den jättelika kyrkan. Vi skippade julbordet och åkte hem och åt frugalt istället. Julbord är ju inte så mycket för en vegetarian…

Vår lilla kör sjunger "Ja må han leva" innan gudstjänsten på läktaren i Sankt Anna kyrka för Leif som fyller år

Fler besökare i Sankt Anna kyrka än i Mogata kyrka

Sista evenemanget för helgen var återigen en uppsjungning, denna gång i Skällviks vackra gamla kyrka.  Jag räknade ut att jag sjungit Bereden Väg tre gånger som psalm och tre gånger som körsång (ej inräknat de gånger vi sjungit den som repetition). Som sammanfattning t säga att vi firat en rejäl första Advent.

Kantor Roger gör sig beredd att sätta igång och spela Bereden Väg för Herran. Tredje gången gillt...

Promenad sent i november

Mitt favoritträd på promenaden. (Bilderna går att klicka större.)

Jag väntar lite med fredagstemat Advent, som är månadens sista och som har Karin på Åland som upphovskvinna. Det är nämligen mycket på gång redan på lördag som har anknytning till Första Advent - adventssånger av vår lilla kyrkokör i Mogata kyrka och bloggfest dessförinnan hos vännerna Boel och Bengt i Norrköping, som man kan skriva och berätta om så småningom.

Inga får syns här idag

Så idag blir det bara några intryck från min senaste novemberpromenad under vilken solen visade sig några minuter. Som Bloggblad skriver i en kommentar till mig - vid den här tiden var det full snöstorm förra året. Fortfarande finns det rödklöver och kamomill som blommar vid dikeskanten och man kan fotografera utan vantar! Helt underbart...

Kunde inte motstå det här lilla molnet...

Hopp om vår!

Det enda som påminner om att det är sent i november är snöpinnarna...

...och den långa skuggan trots att det är mitt på dagen.

Här var dom, fåren, nästan alla med huvudet åt samma håll