1023 Novemberrapport från Mälarhöjden

Efter kören i tisdags tog jag Swebus till Stockholm för att tillbringa några dagar tillsammans med Mirrfamiljen i Mälarhöjden. Jag hade tänkt att hämta och lämna Caspar, 5 år och Lissan, 3 år på förskolan några dagar eftersom Mirren räknade med sena kvällar på jobbet. (Mirrmakens uppgift är att hämta och lämna Casimir inne i stan.) Men då Lissan hade ganska hög feber hade Mirren redan varit och hämtat henne så vi fick en liten extra pratstund innan det var dags för mig att hämta hem Caspar från förskolan i Mälarhöjden.

Så här såg det ut i Mälarhöjden när jag tittade ut genom fönstret på onsdagsmorgonen. (Bilderna går att klicka större)

Dagen därpå var Mirren hemma, dels för att Lissan var sjuk, dels för att hon själv kände sig dålig. Jag passade då på att åka till Nationalmuseum på Fredsgatan för att kika på den ryska utställningen. Jag kom direkt till en kortare visning som var mycket intressant och jag hade gärna velat vara med om den längre visningen som erbjöds onsdag och fredag.

Utställningen omfattade 45 konstverk, många från 1800-talet. Intressantast tyckte jag förstås var den tidiga 1900-talskonsten. Före revolutionen var ju Ryssland helt öppet för konstnärligt utbyte med övriga Europa, framför allt Frankrike. Här visades underbara tavlor inspirerade av de franska konstnärerna. Tyvärr fick man inte fotografera men man kan se några av konstverken från utställningsguiden här. Det fanns inte särskilt många tavlor från Sovjettiden, vilket jag dock inte sörjde över. Det räckte med de få propagandamålningar som visades.

En av de målningar som jag tyckte bäst om.

Torsdagsmorgonen tillbringade jag tillsammans med Lissan, som fortfarande hade feber men trots det var ganska pigg.Vädret var inte lämpligt för utomhusvistelse, det blåste och snöregnade, så vi fick pyssla med lite av varje tills Mirrmaken kom hem efter lunch och avlöste mig som barnvakt.

Lissan lägger pussel.

Jag hade nämligen fått det trevliga uppdraget att hämta Casimir, 7 år, på Lilla Akademien inne i stan där han går i första klassen på lågstadiet och dessutom få vara med på en gitarrlektion med fröken Jenny.

Mellanmålet idag bestod av smörgås och mjölk och pannkaka med sylt.

Mellanmålet som de tre klasserna på lågstadiet intog gemensamt i matsalen bestod denna eftermiddag av smörgås och pannkaka med sylt. Är det i vanliga fall mycket tyst och städat i skolan var ljudnivån där helt i klass med övriga skolors - kanske ännu ett snäpp högre. På tunnelbanan hem somnade Casimir...

Här spelar Caspar flöjt medan Mirren pekar på noterna. Caspar är bara fem år men tack vare att Mirren lekt notleken med honom kan han noterna i de stycken han spelar. 

Rosa Pantern-melodin är inte så lätt - varken för Casimir eller mig...

Fredagskvällen tillbringades tillsammans med familjen och Kent, som kommit upp för att skjutsa hem mig dagen därpå. Vi sjöng och spelade och jag kompade både Caspar  och Casimir på piano. Här nedan spelar Casimir "Hit the road Jack" tillsammans med sin gitarrfröken Jenny.

1022 Veckans fototriss - SOLITÄR

Veckans fototriss ska illustrera ordet SOLITÄR. Den bild som först dyker upp när man ser detta ord är väl en ensam ädelsten infattad i en guldring. Men ordet betyder så mycket annat. T.ex. solo, ensamstående, singel, mol allena, utan sällskap och så bara helt enkelt ensam. Fast, det är klart, man säger väl inte gärna: "Han eller hon känner sig så solitär." Men det kan man faktiskt...

Jag illustrerar ordet SOLITÄR med mina egna tavlor den här gången. Bilderna från andra fototrissare kan man hitta här.

Det VAR faktiskt en ensam svan som låg och gungade på vågorna när jag målade den här tavlan från norra Öland.

Det här båthuset på norra Öland kändes också lite ensamt.

Fyrbåken i Arkösunds skärgård har heller inga grannar annat än fiskmåsarna, men de tänker inte stanna på kobben.

1021 Lördagstema - Nyttigheter

Veckans lördagstema har rubriken NYTTIGHETER och det är Spanaren som har hittat på teman i november. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i min blogg.

Det var riktigt roligt att plocka fram sina gamla bilder och minnas. Alla i det här inlägget är från resorna till Marseille, Nice och Menton 2011 och 2012. Mycket nyttigt och en del onyttigt.

Första bilden från fiskmarknaden i Marseille. Fisk är ju som bekant väldigt nyttigt. (Bilderna går att klicka större.)

Här har vi hamnat på blomster- och grönsaksmarknaden i Nice. 

Bara nyttiga saker så långt man kan se.

Ljuvliga nyttiga tvålar säljs också här på marknaden.

Det sägs att en skottkärra med tomater innehåller lika många kalorier som en smörgås...

Tillbaka till Marseille - många nyttigheter här.

Människan lever icke allenast av nyttiga saker. Fast vem vet? Kanske man inte kan klara sig utan sådana här grejor?

Och så något helt onyttigt till slut. Det obligatoriska glaset rosé på kvällen i väntan på någon spännande pastarätt. 

Sen middag i Nice där man har plockat ner stånden på blomstermarknaden

1020 - Veckans fototriss LJUS & MÖRKER

Veckans fototriss har rubriken LJUS & MÖRKER. Här kan man se hur andra fototrissare har skrivit om detta.

Mina bilder är alla tagna förra året när jag besökte Mirrfamiljen med de tre yngsta barnbarnen under en vecka i december. 

På julklappsrunda i city. Mirren i silhuett framför julskyltningen på Sergels Torg. (bilderna går att klicka större.)

En av höjdpunkterna på Stockholmsvistelsen var besöket i Sankt Görans kyrka där man framförde Bachs Juloratorium.

En annan höjdpunkt var förskoleklassernas Luciaföreställning i Mälarhöjdens skola. Casimir, som var stjärngosse sjöng solo i Staffan Stalledräng. Han syns längst till vänster bland stjärngossarna.

1019 November - Elsa Beskow och hennes värld

Mor har för ögonblicket lagt ifrån sig sin stickning i korgstolen för att läsa en saga för de tre barnen, två små pojkar och en liten flicka. Man blir lite rörd när man tänker på att den lilla flickan alltid är med på alla månadsbilder. Själv hade Elsa Beskow sex pojkar.

Novemberbilden från Årets Saga av Elsa Beskow. (Bilderna går att klicka större.)

Novemberdikten från Årets Saga av Elsa Beskow. 

I den bokcirkel jag har blivit medlem i på sistone har vi just haft uppe Margareta Sjögrens bok, Elsa Beskow och hennes värld, till diskussion. Det är mycket intressant läsning och den tar upp något om alla hennes böcker. Boken är rikt illustrerad och utkom 1986. Jag har inte hittat den vare sig på Ad Libris eller på Bokus, så jag antar att boken är slutsåld från förlaget sedan länge. 

Bok i stort presentformat om Elsa Beskow och hennes värld av Margareta Sjögren.

Fortfarande finns det flera exemplar kvar att inhandla på Bokbörsen för ett överkomligt pris. Både den bok som jag handlade själv och den som jag handlade åt en bokcirkelvän i förra veckan var i alldeles utmärkt skick. Såg inte ut som om någon någonsin hade ens bläddrat i dem. I mitt tycke en fantastisk bok.

Julklapp till någon som "har allt"?

1018 Lördagstema -SKUGGOR

Det är Spanaren som är upphovskvinna till nästa månadstema. Det första har rubriken SKUGGOR. Övriga lördagsbloggare hittar man på höger sidan i bloggen.

När jag gick på målarkurs på Öland för några år sen fick jag bland annat lära mig att skuggor alltid var exakta med klart avgränsade konturer - åtminstone i klart solsken. På mina promenader till björken de senaste dagarna kunde jag konstatera att detta stämde. Har inte tänkt så mycket på det tidigare.

Skuggorna har alltid tydliga konturer i klart solljus. Från gårdagens morgonpromenad. (Bilderna går att klicka större.)

De k an ju variera i längd och storlek allteftersom hur solen står på himlen. Från långa skuggor på kvällen och under vinterhalvåret till nästan inga alls när solen står högst mitt på sommaren. Jag var alltså ute på en skuggpromenader i förrgår eftermiddag och igår morse där jag tänkte kika på skuggorna på vägen. Och helst ta foto också för att ha till inlägget.

Skuggorna från grässtråna vid vägkanten bildar ett fint mönster. 

Det är det som nästan är det roligaste med lördagstemat - att man fokuserar på något speciellt i omgivningen, hus, fönster, träd eller vad det nu kan vara. Man ser plötsligt saker som man inte sett förut - som nu med skuggorna.

En lång skugga från den sena eftermiddagspromenaden i torsdags.

På morgonpromenad till björken igår.

Snart framme vid björken till höger före backen där jag brukar vända hemåt. 

1017 Ellen Key i vardagslag - fortsättning

I mina gamla Bonniers Veckotidningar finns mycket annat att läsa än mode- kändis- eller sportreportage. Det skrivs mycket om teater och resor. Berättelser eller krönikor av kända, numera, klassiska, författare förekommer ofta. Det kan nämnas att Sten Selander är en av huvudredaktörerna för tidningen. Tyvärr är dessa artiklar för det mesta väldigt långa med liten och svårläst stil, omöjlig att lägga ut på bloggen. Den här intervjun med Ellen Key kunde jag bara inte låta bli att dela med mig av till mina bloggvänner. Därför har jag skrivit av den så att den blir läsbar. Det här är fortsättningen på mitt tidigare inlägg om Ellen Key.

 

Malin, Ellen Keys "tjänande syster, vän och fosterdotter" enligt artikeln i BVT nr 43 i oktober 1924. (Någon bloggläsare som kan upplysa mig om denna relation?) 

" I trädgården är den branta terrängen väl utnyttjad till roskvarter, fruktträdgård och klipp-partier. De gamla fruktträden äro kvar efter en man som en gång bodde här i närheten och av hela trakten kallades Guffar; han var aldrig gift, men stod fadder åt alla traktens barn. I en grupp stå dahlior, jättestora, vita och varmt brandröda - de sist nämnda har en stor tysk trädgårdsodlare lancerat och givit namnet "Ellen Key".

Vi gå omkring i rummen och se på minnen, på tavlor av Eugen, Richard Bergh, Carl Larsson, Hanna Pauli. De gamla vackra möblerna äro så gott som alla släktreliker. Den vackert svängda mahognysoffan är "morfars", den höga karmstolen "fars" och det graciösa toalettbordet har varit "famors".

Ellen Key berättar om dess ting, om de människor som ägt dem och de minnen de väcka, så att de också för oss blir individuella väsen, delaktiga i ägarinnans liv. "Jag kan ligga vaken om natten", säger hon, "och minnet av de bortgångna lever så starkt för mig, att jag frågar mig själv: är det jag som är död, är det ni som leva?"

Men nu är teet dukat på bordet vid vardagsrumsfönstret. Vi slå oss ned. Malin är med oss, och vi tala om böcker. Ellen Key har lärt Malin engelska, och just nu hålla de på med att om kvällarna läsa högt Thomas Hardys "Jude the Obscure". Om inte Hardy får nobelpriset, är det då inte Ellen Keys fel; hennes röst har han avgjort. 

Men tro nu inte, att man med Ellen Key bara talar om allvarliga och högstämda ämnen. Jag tror inte, att man av hennes böcker kan gissa sig till vilken humorist hon är. Få kunna som hon njuta av en kvick replik eller uppskatta komiken i en situation. Och framför allt har hon som värdinna den högsta charmen, den att ge gästerna illusion av att de också ha charm och på så lätt locka dem att vara sig själva och ge sitt bästa.

Avskedstimmen kommer alltför tidigt. Som minne tar jag med mig två dahlior, en röd och en vit, som Eller Key brutit och givit mig. Men det jag längst skall minnas - utom värdinnans egen personlighet - är kanske ändå orden, som står över den öppna spisen: "Tänd och brinn". "Kunna de inte sägas vara formeln för Ellen Keys hela väsen?"

1016 Ellen Key i vardagslag

I Bonniers Veckotidning nr 43 25 oktober 1924 finns intervjun med Ellen Key. Torsten Schonberg gjorde omslaget till detta nummer.

"Ellen Key i vardagslag - Ett besök hos den  i höst 75-åriga författarinnan" är en intervju som finns att läsa i Bonniers Veckotidning nr 43 den 25 oktober 1924. Det är Ida B. Goodwin som hälsade på hos Ellen Key på Strand och hennes man dr. Henry B. Goodwin som tog "kamerabilderna" till reportaget. Det är alltså nästan exakt 90 år sedan intervjun gjordes.

I år har det skrivits och talats mycket om Ellen Key i år - konstutställningen Hem Längtan på Norrköpings Konstmuseum är inspirerat av hennes bok Skönhet för alla, som utkom 1904. Här kan man läsa om den utställningen.

Jag tyckte att reportaget från Strand med Ellen Key är så intressant att jag gärna vill dela med mig av det till mina bloggvänner. För att göra den mer lättläst har jag själv skrivit av intervjun i sin helhet. Bilderna har jag skannat - de har väldigt dålig upplösning men kan ändå vara intressanta att titta på. Här kommer den alltså:

En vördnasfull gammal dam, Ellen Key med långkjol och sjal i sitt hem. Jag undrar vad hon hade tyckt om dagens jeansklädda 75-åringar?

"Det är en gyllene senhöstdag, som vi befinna oss på väg till Ellen Key. Omberg stupar brant ner mot Vättern och tar skogen med sig ända ned mot vattnet - en skog av gran, blandat med bokars mjuka grönska och ekar i ålderdomligt majestät; och i ekbackarna skymta kor och hästar från Alvastra Kungsgård, skinande av rykt och välmåga. Längst bort i backen mellan träden glimmar det vitt - det är Ellen Keys hem, Strand.

Klockan är ännu inte halv nio. Vi ha fått lov att komma på besök hur tidigt som helst; ty Ellen Key låter inte morgontimmarna förfaras. Och hela sommaren tar hon sitt bad i den alltid kalla Vättern, liksom hon vintertid, då snön är så djup att skottning blivit omöjlig, inte är rädd för att med ränseln på ryggen och mjölkflaskan i handen ta sig uppför de branta backarna till grannarna.

Malin öppnar för oss. Malin är Ellen Keys tjänande syster, vän och fosterdotter. Nu ber hon oss vara så goda att stiga in och göra oss hemmastadda; Ellen Key kommer strax, hon skall bara lägga de sista orden till en artikel.

Ljus och rymd är första intrycket av hennes hem. Vita väggar, höga fönster med utsikt över vattnet, en vid valvöppning mellan rummen i stället för dörr. Sparsamma möbler, men en rikedom på blommor och böcker.

Så höra vi snabba steg i trappan, och Ellen Key kommer mot oss med öppen famn. Det är som om vi träffats i går och inte för åtta år sedan. Om jag på något sätt känt mig högtidlig inför detta besök hon en världsberömd personlighet, vördnadsvärd både i sig själv och genom sin ålder, och som jag dessutom i min ringhet skulle skriva några ord om, så blåstes den genast bort av hennes smittande omedelbarhet.

Först av allt måste vi beskåda Gull, newfounlandstiken, vilken kommit i huset som liten valp, skänkt av Rösiö då företrädaren, den trofaste och trygge Wild, samlades till sina fäder. Gull har ett mer kvinnligt och kokett väsen; när hon kallas fram, skäller hon visserligen först några konventionella fraser för att söka sätta sig i respekt, men när hon ser att detta inte lyckas börjar hon leka, kokettera och ställa sig in på ett högst förtjusande sätt. Och sedan följer hon Ellen Key vart vi gå, ut i trädgården och upp till den soliga loggian."

Fortsättning följer i morgon.

1015 Fototriss - DJUP

Här är veckans bidrag till Fototriss. Det ska handla om DJUP. Som jag fattar det kan det även handla om djup i själva bilden. Fotot behöver alltså inte nödvändigtvis vara taget uppifrån en alptopp. Hur övriga trissare har tolkat temat kan man hitta här.

Fotot på Sveriges kortaste ortsnamn togs för några veckor sedan när Kent - maken - och jag åkte på vår årliga höstsafari. Denna gång på Vikbolandet. (Bilderna går att klicka större.)

Sommarfoto från Öland. Inte så farligt djupt till Caspars nyfunna grotta, men dock. Caspar är det mellersta av mina tre yngsta barnbarn och älskar rosa.

Drottninggatan i Stockholm för några dagar sen. 

Denna vecka är det tävling på Fototriss vars upphovskvinna samarbetar med Coolstuff - ett företag som säljer praktiska och andra saker på nätet. Det är detta företag som delar ut vinsterna. Här är länken till den grönsaksskärare jag föll för.

1014 Lördagstema - Lampor och lyktor

Idén till lördagstemat LAMPOR/LYKTOR fick jag efter ett mycket intressant teveprogram med titeln Alltid ljust som gick för ett tag sen. Tyvärr finns inte programmet kvar längre på SVT Play.  Det handlade inte som man skulle kunna tro om fysik utan om konst. Hur konstnärerna genom tiderna utnyttjat ljuskällor i sina målningar. Många exempel från Rembrand till Zorn och Carl Larsson, där fotogenlamporna ofta brann. Mer om lyktor och/eller lampor kan man läsa om hos övriga lördagsbloggare som finns listade till höger på bloggen

Det här inlägget är uppdelat i två avdelningar - lyktavdelningen och lampavdelningen. Jag börjar med lyktorna. Alltsedan jag var barn har jag alltid älskat gamla gatlyktor. Kanske för att jag upplevde en viss trygghet när de var tända.

Utsikt över industrilandskapet i Norrköping med de vackra gamla gatlyktorna på Bergsbron. (Bilderna går att klicka större.)

Jag var inte mer än sju år när jag började ta pianolektioner för en dam som bodde på andra sidan Bergsbron i Norrköping. Vägen dit från hemmet var ungefär en kilometer och gick genom mörka fabrikskvarter. När jag äntligen kom fram till bron brann de gamla gatlyktorna och lyste upp gatan och då var det inte långt kvar till min pianofröken. Det var aldrig någon som följde mig eller hämtade mig, även om det var vinter och mörkt.

Här gick jag ofta ut på "balkongen" och tittade ner i Strömmen med skräckblandad förtjusning. Utsikt från bron över Stadsmuseet. 

Även lilla Söderköping kan ståta med gamla gatlyktor. Här på Rådhustorget. Den här dagen var alla lyktor av någon anledning tända mitt på dagen. 

Här har Gunnel, en av mina körmedlemmar, fastnat på bilden. Det är hon som står vid brevlådan. Eftersom hon var helt inbegripen i ett samtal med en hundägare som jag inte kände, störde jag henne inte. 

Så kommer jag då till lampavdelningen. Ingen som varit hemma hos oss har undgått att märka att jag är väldigt förtjust i  tiffanylampor. Sådana finns både i köksavdelningen, vardagsrummet och sängkammaren. 

Kökslampan.

Kökslampan lite närmare.

Plafonden i sovrummet. 

Den gamla kristallkronan köpte mina föräldrar 1936 och den har hängt med sen dess. Skärmarna sitter lite på sniskan eftersom lampan har flyttat många gånger.

Det senaste lamptillskottet är den här lilla fröken där en lampa lyser upp parasollet. Ärvt från en farbror till Kent tillsammans med flera andra porslinsdockor som jag har visat tidigare bland annat här och här. 

Uppdatering 1:

Är det någon som vill ta över taktpinnen till lördagstemat så hojta till. Än så länge har ingen anmält sig.

Uppdatering 2:
Det blir Spanaren som tar över lördagstemat i november. PettasKarin i december.