1323 Reklam på bloggen

Nu ska jag gnälla lite. Jag gillar inte reklam på bloggar. Det är några få av mina bloggvänner som har så trevliga bloggar att jag ändå går in och läser där ibland. Annars klickar jag bort alla bloggar med reklam direkt.

Bilden från gratis animeringsbilder på nätet.

Det räcker med den reklam man ständigt får på Facebook eller i tidningarna på nätet mitt i en artikel. Sen poppar det ju upp annonser ideligen för sådant jag har köpt på nätet på de mest osannolika ställen.

Jag kan förstå om man har flera tusen läsare på sin blogg varje dag - då kan man väl nästan försörja sig på annonserna. Men för oss vanliga bloggare, som kanske som mest har några hundra läsare per dag, undrar jag om det är särskilt lönande. Man måste väl deklarera för dessa inkomster och betala skatt, eller?

Är det inte så också att man inte får något betalt om inte någon klickar på annonserna?

Ett undantag för reklam på bloggen gör jag för mina gamla annonser från Bonniers Veckotidning på 20-talet. Men dem har jag aldrig fått något betalt för att jag lagt ut på bloggen.

Annonsen från Bonniers Veckotidning nr 35 1924. Den går att klicka större.

1322 Tavelhängning på Stinsen

På måndag har jag vernissage i den fina utställningslokalen på vårt bibliotek i Söderköping - Stinsen. Byggnaden har fått sitt namn från den tid då det gick järnväg mellan Norrköping och Söderköping. På tomten, där Stinsen nu ligger, fanns det en gammal fin järnvägsstation som tyvärr revs på 60-talet.

Kent tog de flesta bilderna som går att klicka större.

Den tjusiga affischen har vår fina och duktiga kultursekreterare Karolina Nilsson skapat. Hon har också hängt upp alla mina tavlor i den nya utställningslokalen på Stinsen. Ett rum med vita väggar och många ställbara ljuskällor i taket. Tavlorna blir som helt nya i denna fantastiska miljö. Jag, som tidigare ställt ut i det mörka Kanalmagasinet är verkligen överraskad av hur fint det blev.

26 tavlor blev det när jag samlade ihop alla.

Kent och jag kom dit på förmiddagen med alla mina tavlor - inalles 26 stycken. Bättre för många än för få - så kunde Karolina välja ut dem hon tyckte passade bäst. Innan hon fick det här jobbet som vikarierande kultursekreterare i kommunen hade Karolina jobbat på två gallerier och jag insåg snart att här hade jag inte så mycket att komma med vad gällde urvalet och hängningen av tavlorna.

Karolina hänger tavlorna med fiffiga upphängningsanordningar så man slipper att göra hål i väggarna.

Micke och Karolina i utställningslokalen på andra våningen på Stinsen.

Jag satt bara på en stol och njöt när hon plockade runt tavlorna och såg till att färgerna stämde något så när överens tillsammans. Resultatet blev jättefint och det var bara att tacka och ta emot. Ett fint gammalt bord som var med på förra utställningen hade jag bett att få ha kvar och Micke ordnade med bord och fåtöljer.

Karolina framför väggen där mina skärgårdsmålningar ska hänga.

På måndag tänker jag vara på Stinsen hela dagen mellan klockan 10 och 19. Jag har också planerat att vara där så mycket som möjligt åtminstone första veckan. Utställningen pågår ju ända fram till den 30 september och det vore ju roligt om det kom lite folk och pratade bort en stund. Det blir kanske lite långsamt annars eftersom jag är ensam utställare.

Mycket lycklig och nöjd med livet just nu.

1321 Om kramar, kommentarer och bloggläsning

Tittade in hos Karin på Åland häromdagen och såg att hon tyckte att det var för mycket kramar i kommentarerna. Jag brukar jämföra bloggen med att brevväxla, så som man gjorde när jag var ung. Man skickade aldrig iväg ett brev utan en hälsning i slutet. Jag själv skrev oftast Kära hälsningar från Ingrid som avslutning.

Jag blev lite förvånad när jag brevväxlade med några engelska (okända) flickvänner - de skrev oftast Love i slutet av breven och dessutom en massa X som jag fick veta betydde kyssar. Jag vill fortfarande gärna skriva något efter jag kommenterat hos någon. Tycker nästan det känns lite oartigt att bara skicka iväg kommentaren utan någon underskrift. I synnerhet som jag inte är döpt till Musikanta utan heter Ingrid i förnamn.

Tycker det bara är trevligt när det står kram efter kommentaren och skickar gärna iväg en sådan också när jag svarar. Om jag får en kommentar utan någon hälsning respekterar jag detta men skriver gärna Ingrid efter, givetvis utan någon kram.

Det var egentligen inte detta inlägget skulle handla om utan att tiden då jag sitter vid datorn blir oproportionerligt lång i jämförelse med annat som jag sysselsätter mig med om dagarna. Jag gillar ju att skriva och inläggen tar ofta många timmar med redigering av mina bilder till dessa. Men till god bloggsed hör ju också att man ska läsa andra bloggar än sin egen.

Min blogglista är väldigt lång och jag får i det närmaste ångest varje gång jag tittar och ser alla nya inlägg som dyker upp. Häromdagen tänkte jag gå in och läsa alla nya inlägg som visade sig i högerkanten på bloggen men efter två timmar hade jag bara hunnit till hälften - jag ville ju skriva en kommentar till alla också.

Så nu tar jag bort min blogglista och går bara in och läser hos de bloggvänner som kommenterar hos mig i fortsättningen. Som väl är har jag inte så många kommentatorer som en del av mina bloggvänner så tiden kommer förhoppningsvis att räcka till för att både läsa bloggar och kommentera.

1320 - Glan runt - 2

I mitt förra inlägg berättade jag om utflykten runt Glan som SIV-veteranerna hade arrangerat. Jag kom inte längre än till Björke Vävstuga så nu fortsätter jag med resten av resan. Besök i Sankta Maria gamla kyrka från 1100-talet och på glasbruket i Rejmyre där vi också skulle äta en sen lunch. Mitt förra inlägg finns här.

Sankta Maria kyrka eller Risinge gamla kyrka åkte vi till efter vi hade varit på Björke Vävstuga. (Bilderna går att klicka större.)

Resans höjdpunkt för Kent var Sankta Maria kyrka från 1100-talet. Den kallas också för Risinge gamla kyrka. Vi var där för många år sen, men jag kommer inte ihåg att den var så fantastisk. Där möttes vi av en kyrkvärd som berättade om denna gamla kyrka med sina takmålningar från början av 1400-talet. Kyrkan, som inte har någon uppvärmning, används idag på sommaren då man stänger Risinge nya kyrka, som byggdes 1843 och således inte är så ny.

Sankta Maria kyrka ser inte så mycket ut för världen men man slås av förundran när man stiger in i den.

Vår guide berättade att Risingeborna gick man ur huse för att försvara sin kyrka när reformationen hade vunnit insteg på 1500-talet och det kom order från den kyrkliga makten att alla målningar i kyrkorna skulle kalkas över. Risingeborna vann och målningarna bevarades i all sin glans till eftervärlden. Vill man läsa mer om denna vackra gamla kyrka kan man kika här. Fler bilder från kyrkan finns också här.

Vår guide berättar om kyrkan och målningen på väggen bakom som är den äldsta i kyrkan. Den visar en riddare med en falk i ena handen och  mat till falken i den andra. 

De här takmålningarna visar skapelseberättelsen i Gamla Testamentet. 

Den vackra triptyken med Maria och Jesusbarnet i mitten. Den heliga Birgitta syns längst till höger. 

Sista anhalten på resan var Reimyre Glasbruk där vi skulle äta lunch. Vid det laget var vi ganska hungriga allihopa. Vi serverades oss själva från buffébordet där det bland annat fanns både fisk och kyckling, potatisgratäng och ugnsbakade rotfrukter. Dessutom bröd och sallad med god dressing.

Hyttan var stängd för dagen men både utställning och museum gick förstås att besöka. Här blev det inte något handlat för min del, det räckte med den dyra duken som jag köpte på Björke Vävstuga. Men visst var det frestande med så mycket vackert glas. Kent och flera andra valde dock att sitta utanför på en bänk i solen och vila sig och umgås.

Rejmyre är känt för sitt vackra röda och blå glas.

Spännande tallrikar för turister att ta med sig hem.

Änglar fanns här också.

Hemfärden till Norrköping gick fort med svar på frågesporten som vi fick försöka lösa på vägen till Rejmyre. Mycket kluriga och roliga frågor som vi - Kent och jag - trots förenade krafter inte kunde lösa helt. Familjen Törnqvist var de enda i sällskapet som hade alla rätt och fick förutom äran även mottaga ett pris. Även om vi var ganska trötta när vi kom hem var vi eniga om att resan hade bjudit på många fina upplevelser och att den var mycket välarrangerad. Jag ser verkligen fram emot nästa resa med SIV-veteranerna!

1319 Glan runt 1

Säg den svenska senior som inte kan räkna upp sjöarna i Östergötland: Vättern, Boren, Roxen, Glan, Sommen, Åstunden och Tåkern. De största sjöarna i landskapet näst Vättern är Roxen och Glan med sina 95 respektive 74 kvadratkilometer.

Igår åkte vi Glan runt med buss, en resa som tog hela dagen. Det var SIV-veteranerna som hade anordnat utflykten och jag fick följa med eftersom Kent arbetat nästan hela sitt yrkesverksamma liv på Invandrarverket, som det hette då. Därav förkortningen SIV - Statens Invandrarverk. Numera heter det Migrationsverket som alla vet.

Här tas SIV-veteranerna emot av Lennart, mjölnare i fjärde generationen. (Bilderna går att klicka större.)

Resan var mycket ambitiös och välarrangerad med första stopp vid  Orga kvarn i Skärblacka. Här fick vi en intressant guidning av Lennart som är mjölnare i fjärde generationen. Mycket sköttes av robotar, men även en del säckar fylldes för hand och slängdes manuellt upp på en lastpall.

En del av Orga kvarn.

Här fylls säckarna för hand och sys ihop med en liten symaskin. 

I bakgrunden siktas mjölet 30 - till 40 gånger i maskiner som skakar med ett förfärligt oväsen.

Vår gode vän Leif, som bland annat sjunger i Sankt Anna vokalensemble, jobbar som elektriker på Orga kvarn. Det blev ett kärt återseende. Leif drev tidigare Söderköpings Elvalskvarn tillsammans med sin bror. Jag har skrivit ett inlägg om denna här.

Sedan var det dags för elvakaffe som vi intog i Vånga hembygdsgårds trädgård. Vädret var fantastiskt och vi stannade och fikade en god stund.

Vånga hembygdsgård.

Alla trädgårdsmöbler stod fortfarande ute så alla fick plats att äta och dricka av sin medhavda matsäck. 

Efter det satte vi kurs mot Björke Vävstuga eller Björke Väveri som det också heter. För mig kanske det var det som drog mest, det var ganska många år sen jag var där senast. Väveriet ligger mycket vackert och är inrymt i ombyggda lador och andra förrådsbyggnader till en bondgård.

Otroligt vacker och välskött trädgård med vidsträckta, välklippta gräsmattor. Kent tog bilden.

Väveriets ägare, visade oss hur det går till när maskinerna sätter igång och väver med ett öronbedövande buller. 

Vi blev även här guidade och fick  veta mycket om väveriets historia som grundades av vår guide för 35 år sen. Ett mycket trevligt föredrag som genererade många skratt. Vi fick bland annat veta att om man ska få tillträde till det innersta hos något annat väveri ska man fråga om de har en positiv eller en negativ regulator.

Den här duken blev jag mycket förtjust i men Kent tyckte den var för mörk och det kan jag väl hålla med om.

En mycket dramatisk duk i mitt tycke.

Tabletter och löpare till överkomliga priser.

En duk i det här tyget, som är lite blåare på undersidan, köpte jag eftersom vi båda tyckte det var vackert. Bara att vända på om man får någon fläck. 

När alla var färdiga med sina inköp och ätit upp sina glassar, som även gick att handla på väveriet, åkte vi vidare till Sankta Maria kyrka eller Risinge gamla kyrka som den också kallas. Men bilder från denna fantastiska medeltida kyrka sparar jag tills nästa inlägg.

1318 Träff med bloggvännen Eleonora

Förra veckan var jag uppe i Stockholm, träffade barnbarnen och roade mig bland annat med att träffa min kära bloggvän Eleonora alias Kerstin. Vi bestämde oss för att träffas i Skärholmen eftersom jag gärna ville besöka Myrorna där. Kerstin hade inte varit i Skärholmen sedan i början på 2000-talet så hon tyckte det skulle bli trevligt att se hur det såg ut idag.

I onsdags i förra veckan var det strålande väder och högsommarvärme. Bilden från Skärholmen. (Bilderna går att klicka större.)

Kerstin bredvid en av de vackra blomkrukorna.

Vi började med att äta lunch på Foodcourt och fastnade båda för laxpuddingen, som såg väldigt god ut. I priset ingick sallader och salladssåser samt kaffe och te. Prisvärt, tyckte vi båda.

Vi kom vid halv tolvtiden då det ännu inte kommit så mycket folk så det var gott om plats på restaurangen.

Laxpuddingen smakade alldeles utmärkt.

Efter att att vi ätit och pratat en god stund gick vi till Myrornas stora affär och stannade genast till på porslinsavdelningen där vi båda hittade något att ta hem. Helt onödigt förstås eftersom vi har överfullt med prylar hemma redan. Kerstin hittade en glasskål och jag en vas för 25 kr styck - det går bara inte att motstå.

Valet för Kerstin stod mellan den här lilla glasskålen...

... och denna, som hon köpte efter moget övervägande. 25 kr tror jag att den kostade.

Jag bestämde mig genast för den här fina keramikvasen för 25 kr. Helt intakt. Jag skulle få skjuts med Mirren hem till Mogata så det var inga problem att få hem den.

Den avdelning som jag är mest intresserad av är barnhörnan där det finns både leksaker, barnböcker och pussel. Förra gången jag var där hittade jag en sångbok för barn som ute i handeln kostar över 300 kr för 30 kr. Helt oanvänd också som många av böckerna här. Den här gången blev det två pussel och två barnböcker som tillsammans betingade ett pris på 91 kr.

Här kan man se lite av barnhörnan till höger i bilden. Den finns på det nedre planet. Bokavdelningen, för vuxna och som syns längre bort, är jättestor.

På fotot nedan kan man se vilka fynd jag gjorde - allt som allt betalade jag 91 kr. Pusslen har vi lagt, Lissan och jag, och där fanns alla bitarna med.

Nalle Puhs hörna måste vara ett förlagsexemplar eftersom den var innesluten i plast och helt oöppnad. Om Råttfångaren i Hameln har jag skrivit ett inlägg här.

Ett tidigare inlägg om Myrorna i Skärholmen kan man läsa här.

1317 Månadens illustratör augusti 2016 - Kate Greenaway

Catherine Greenaway, eller Kate som hon själv kallade sig, var en engelsk barnboksillustratör som levde mellan 1846 och 1901. Hon studerade vid Royal College of Art i London, som hade en särskild avdelning för kvinnor. När jag var uppe i Stockholm förra veckan besökte jag Myrorna i Skärholmen tillsammans med min bloggvän Eleonora.

Det här är bara pappersomslaget till boken som är lite slitet. Själva boken på sina 48 sidor med illustrationer på alla, verkar helt oanvänd. Samma bild finns på bokens pärmar, men trycket är bättre på omslaget. 25 kronor kostade den. Första utgåvan kom 1888. (Bilderna går att klicka större.)

Hos Myrorna finns det en liten avdelning för barnböcker, leksaker och pussel där jag alltid hittar något fynd att antingen ta hem till Mogata eller att ge till barnbarnen. Den här gången fick jag bland annat tag i en engelsk barnbok från 1965 - The Pied Piper of Hameln, Råttfångaren från Hameln - med illustrationer av Kate Greenaway och text av Robert Browning. Den som vill läsa hela den sorgliga sagan som upptecknats av bröderna Grimm kan kika här.

Händelsen utspelar sig 1284 i Hameln som hade invaderats av mängder av råttor. De åt upp maten för borgarna, gav sig på spädbarnen och fanns överallt i staden.

Råttorna gav sig på barnet i vaggan...

...och slickade slevarna som kocken lagade mat med.

De förstörde även damernas pratstunder.

En underlig man som presenterade sig som råttfångare dök upp en dag vid midsommartiden och lovade att mot en ersättning av 1000 gulden se till att råttorna försvann. Stadens borgmästare och övriga borgare lovade honom detta och råttfångaren tog då upp sin flöjt och började spela.

Alla råttor kom rusande ut ur sina gömställen och följde med råttfångaren ner till floden Weser där de drunknade. 

När råttfångaren sedan ville ha sina pengar skrattade borgmästaren honom rakt i ansiktet och sa att han på sin höjd kunde ge honom 50 gulden och ett stop öl. Råttfångaren gick sin väg arg och besviken över sveket. Några dagar senare var han tillbaka, nu utklädd som jägare. Han började spela och denna gång var det barnen som följde med honom i stora skaror. Alla föräldrar var i mässan och kunde alltså inte hindra dem.

Barnen rusade iväg när det fick höra de underbara flöjttonerna.

Här är några av de 130 barnen som följde med råttfångaren från Hameln och försvann.

Råttfångaren gick med barnen ut genom östra stadsporten och sedan var det ingen som såg dem någon mer gång. Bröderna Grimm berättar att alla barnen i staden - 130 stycken försvann till stor sorg för stadens invånare.

Jag har tidigare skrivit om Kate Greenaway där jag berättar om hur hon skapade ett klädmode för barn med inspiration från sent 1700-tal. Här kan man läsa det inlägget.

Catherine "Kate" Greenaway. Bilden från nätet.