måndag 3 maj 2010

Andlöst spännande ank-race

Så löd min rubrik till min artikel på NT:s Söderköpingssida den 6 maj 1996. Då frilansade jag som lokalreporter på NT:s Söderköpingsredaktion och hade en söndag som uppdrag att bevaka den största begivenheten på Ramundermarken, Lions Clubs årliga vårmarknad i Söderköping, nämligen Å-racet eller ank-racet som alla kallade det, då som nu. För en gångs skull ändrade inte redaktionen i Norrköping min egenhändigt satta rubrik…

Nu fjorton år senare, är allt sig likt. Tvåtusen numrerade ankor kastas fortfarande ut i Storån från en grävskopa och den som simmar fortast till målet vinner pris. Då var det 10 000 kronor och det skulle inte förvåna mig om summan är densamma idag. Ingenting annat är ju förändrat.

Mirren ringde i lördags och tänkte komma ner och hälsa på med hela familjen. Det var ju mycket lämpligt eftersom Lions Clubs sedvanliga vårmarknad, Ramundermarken, skulle gå av stapeln på söndagen. Med brandbilsvisning för Lillmirren och som sagt ank-race som dragplåster.

Efter lunch åkte vi alla in till Söderköping, där vi började med att titta på brandbilarna till Lillmirrens stora lycka. Han fick också pröva att ratta en bil, med pappa som tryggt sällskap bredvid.

Bilderna går att klicka större


Kryssande i sakta mak mellan alla stånd med diverse onödiga prylar och trängandes med stora skaror av marknadsbesökare, kom vi så småningom fram till Rådhustorget, ett kvarter därifrån. Limporna i ståndet som vi passerade, såg goda ut men kostade femtio kronor styck, så de fick vara...


På Storgatan
stannade vi en stund och lyssnade på några sydamerikanska indianer som spelade och sjöng på okända instrument. Jag kände i alla fall igen panflöjten. Det lät mycket vackert eftersom de hade visst stöd av playback.


Någon meter därifrån stod Söderköpingsexpressen parkerad, så det var bara att kliva på och åka en rundtur bland alla marknadsbesökarna.


Vidare till Hagatorget där det fanns ett annat litet tåg för Lillmirren att åka runt på.


Lämpligt nog hade en knalle satt upp en låda med självgående bilar precis i lagom höjd för barn av Lillmirrens dimension. Så efter en kvart gav Mirren upp och köpte en Blixten med batteri i utbyte mot en utlovad glass. Lillmirren tog tillbaka löftet efter en stunds promenad och jag erbjöd mig storsint att han skulle få min glass istället för den som han lovat att inte äta om han fick köpa bilen…


Vidare upp till Kanalen där glassätande från hink vidtog. Smart drag av Smultronstället att erbjuda glass i liten hink med spade. Intill finns nämligen en lekplats med sandlåda. Minimirren, som just nu oförtröttligt tränar på att med stöd stå upp och sätta sig ner, var nöjd med att bara stå och hålla sig i staketet.




Vi hann precis promenera tillbaka till Rådhustorget när det ljöd en genomträngande signal precis klockan tre och de tvåtusen ankorna kastades i ån från den obligatoriska grävskopan. Några fastnade direkt i vassen, men hjälptes åter ut i vattnet med långa rakor av Lionssupportrarna i stövlar.




Efter att vi sett sista ankan simma iväg under den lilla bron som leder över till Storgatan, åkte vi hem med dagens skörd från marknaden – tre burkar honung från Mogatas egen honungsleverantör.


I bilen somnade båda barnen omedelbart, så Mirrmaken tyckte att det var bäst att fortsätta hem till Stockholm direkt efter det att han lämnat av MM och mig i Mogata. När jag ringde en timme senare för att tala om vad de hade glömt, sov barnen fortfarande…
P.S. Vid det här laget hoppas jag att alla som läst inlägget har förstått att det var plastankor det handlade om!

10 kommentarer:

Bloggblad sa...

Nu känner jag att det inte gjorde ett dugg att jag hoppade över Ramundermarken... jag har upplevt det genom dig. Tack. Så sparade jag in de pengar jag förstås hade lagt på rökt lax - förra året blev jag rejält lurad. Jag tyckte den var lite för lätt - och den vägde flera hekto under det försäljaren påstod.

Miss Gillette sa...

musikanta: De hade ankrace på vattenfestivalen i Stockholm (jag har en sån anka hemma i badrummet än, den har blå näbb och svarta solbrillor), men då hade jag ju ingen aning om att idén hade stulits från Sörping. Det hade nog nästan ingen annan av de miljoner festivalbesökarna heller ...

Musikanta sa...

Bloggblad:
Indianerna ville ha 150 kronor för egenhändigt brända CD-skivor. Jag erbjöd 100 - tyckte det var väldigt vacker musik - men budet avvisades bryskt. Så jag sparade 100 kronor som jag köpte honung för istället.

Miss Gillette:
Ja, vattenfestivalen var väl inte ens påtänkt 1996... Kul att idén togs upp där i alla fall!

"Jag vill inte dö" fanns inne men inte de andra böckerna. De är beställda. Men jag lånade en annan bok av Fexelius - Konsten att läsa tankar. Har du läst den också?

Miss Gillette sa...

Indinanerna är nog rätt drivna affärsidkare. Jag tror du nyttjade hundringen bättre som du gjorde.

Nej, tankeläsningsboken har jag inte läst. Om du gör det vill jag gärna veta vad du tycker!

Musikanta sa...

Miss gillette:
Det var tydligen den första boken han skrev. Ska sätta igång med den idag.
Ha det gott!

Eleonora sa...

Tack för den trevliga promenaden! Så mycket trevligt det händer i din del av världen. Och så fick du ju njuta av de gulliga småpojkarna.

Och så började vardagen igen ...
Ha det gott och kram

Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Musikanta sa...

Eleonora:
Ja det händer väl inte så mycket mer i den här lilla stan än annorstädes, men det gäller ju att passa på de tillfällen när man kan få lite inspiration till sin blogg.

Sen var det ju så passande att gå på marknaden eftersom Mirren med familj kom och passade på. Annars brukar vi aldrig åka in till Ramundermarken själva...

Småpojkarna är visserligen gulliga, men ack så aktiva!
Stor kram/M

PS. Vardagen HAR redan börjat. Igår var det storstädning av sängkammaren, idag blir det badrummet.

Marianne sa...

Mysig helg. Och vad stor Minimirren har blivit. Jag tänker på honom som ett litet spädbarn fortfarande, men så står han där och håller sig i staketet! Otroligt så fort det går.

Tänk, Lillmirren måste vara riktigt stolt som har fått sitta i en riktig brandbil. DET är det inte alla barn som får : )

Kram!

Musikanta sa...

Marianne:
Visst går tiden fort, det märker man på barn och barnbarn om inte annat. Jag träffade MM när han just fyllt 31 och nu fyller han 65 på lördag! Vart har åren tagit vägen? Men det är roligt att få uppleva barnbarnens utveckling på ett helt annat sätt än när jag jobbade...

Lillmirren var salig, det kan jag intyga!
Ha en skön helg
Kramar/M