889 Lördagstema - Tåg.

Karin i Stockholm har bestämt lördagsteman för februari. Det första ska handla om TÅG. Övriga lördagsbloggare hittar man på hennes hemsida.

Det blir som ofta en djupdykning i minnet eftersom jag inte åkt tåg sedan 1981. Den här tågresan som jag ska berätta om ägde rum i mitt tidigare liv för ungefär 50 år sen. Min dåvarande man jobbade på den tiden på socialdepartementet och fick plötsligt för sig att vi skulle åka till Polen där ingen av oss varit tidigare.

Kungliga slottet som återuppbyggdes efter nazisternas förstörelse efter andra världskriget. Nu nationalmuseum. Mirren tog alla bilderna förra året då hon var på konferens i Warszawa. Själv har jag inga bilder från vår resa. (Bilderna går att klicka större.)

Farmor ställde upp som barnvakt och vi gav oss iväg med tåg, först till Ystad och därifrån med färjan till Swinoujscie. Vi gick ganska snabbt upp till en av restaurangerna och eftersom det var nästan fullsatt satte vi oss vid ett bord där en snygg och mycket välklädd man i vår ålder satt tillsammans med sin flickvän. Vi hade mycket trevligt tillsammans och åt och drack åtskilligt till långt in på småtimmarna. Han hette Pi*err*e och skulle till Polen i affärer. Innan vi gick och la oss gick vi ner till bildäck där han stolt visade oss sin nya bil – en silverglänsande Ferrari. Vi var mycket imponerade.

Sen såg vi inte till eller hörde något om honom förrän ett halvår senare då hans ansikte, en face och i profil täckte en dubbelsida i DN. Det visade sig att denne P. var en av de största na*rko*tikala*ngarna i Sverige. Han hade äntligen fastnat i polisens nät efter hård spaning, kunde man läsa. Men trevliga och sociala var både han och hans flickvän. Inte rökte de heller. Lite konstigt var det förstås att han betalade alla drinkar med tiokronorssedlar, som han hade en stor bunt av i fickan…

När vi hade stigit på tåget till Warszawa morgonen därpå blev vi snart hungriga och begav oss till restaurangvagnen. Det var helt tomt så när som på oss och fyra killar vid ett angränsande bord. Det dröjde inte länge förrän de kom och satte sig vid vårt bord och ville veta vart vi skulle åka. Vi konverserade mest på tyska och lite engelska och det visade sig att de fyra var universitetsstuderande. De var också på väg till Warszawa och lovade att visa oss staden.

Foto från Gamla Staden som återuppbyggdes exakt efter gamla ritningar efter andra världskriget. 

Under hela vistelsen i Warszawa släppte de inte oss ur sikte förrän vi sa god natt  vid hotellet. På morgonen hämtade de oss där. Vi besökte bl.a. kommunistpartiets kansli – de verkade för övrigt väl hemmastadda där - och vi tilldelades ett häfte med hemska bilder på tyskarnas illdåd i Polen med titeln Wir werden es nie vergessen - vi ska aldrig glömma det. De lotsade oss sedan runt i Warszawa för att titta på olika sevärdheter, åt lunch och middag tillsammans med oss och bjöd oss på restaurang på kvällen. Vi var också hemma och hälsade på hos en av killarna. Ingen av dem hade något annat för sig de knappt två dagarna vi stannade i Warszawa.

Resterna av gettomuren på bakgården av Siennagatan 55. En minnesplakett på muren.

När vi skildes åt för att resa vidare till Prag, var jag ledsen. Jag hade blivit mycket förtjust i en av gossarna, Andrejs - jag var rätt så trött på maken som vid det laget var mest intresserad av den polska vodkan. Andrejs däremot drack mycket lite och han och jag pratade mycket. Alla killarna var nere vid tåget och tog farväl av oss när vi skulle ge oss iväg dagen därpå. Andrejs lovade att komma ner till stationen på återresan och träffa mig igen eftersom tåget gjorde någon halvtimmes uppehåll där.

Återresan med tåget från Prag blev också ett minne för livet – ett av mina värsta. Vi hade ätit en god middag innan vi steg på nattåget tillbaka till Swinoujscie. Det enda vi köpt med oss hem från Prag var en flaska Slivovitz - ett starkt plommonbrännvin. Vi tog för givet att det skulle finnas en restaurangvagn eller åtminstone vatten på tåget. Ingetdera fanns och när törsten satte in efter ett några timmar, fanns inget annat att dricka av än brännvinet. Efter en stund somnade vi men blev abrupt väckta efter några timmar.

Vid gränsen till Polen stannade nämligen tåget och poliser kom in i vår kupé och bad oss visa våra pass. Maken fick följa med in på gränsstationen och då han kom tillbaka efter några timmar satte sig tåget äntligen i rörelse igen. När tåget stannade i Warszawa tittade jag förgäves ut genom fönstret. Naturligtvis fanns det ingen Andrejs där...

Törsten blev efterhand värre och när vi äntligen kom fram till Swinoujscie kastade jag mig över första bästa vattenkran och drack som jag aldrig tidigare druckit. De sista timmarna hade varit fruktansvärda och jag kan fortfarande känna hur uttorkad jag var. Då hade vi varit utan vatten i tolv timmar. Jag lärde mig i alla fall att ska man ska åka nattåg utomlands bör man ha med sig något att äta och någon dryck som inte innehåller alkohol.

Inte förrän vi kom hem och berättade om vårt äventyr förstod vi att det nog inte bara var en slump att vi träffat de fyra ”studenterna” i restaurangvagnen. Förmodligen hade någon vid gränsen redan beordrat killarna att kolla upp oss – någonstans i makens pass hade det väl stått socialdepartementet och vi var därför antagligen misstänkta spioner. Efter drygt ett dygn hade vi troligen avfärdats som oförargliga turister, för sen hörde vi inte av dem mer.