Hoppas att alla berörda har sett uppdateringen i mitt senaste inlägg. Om att det är HeLena som tar över i januari och Tove först i februari. Sen ett förtydligande. Jag skrev ju att man brukar läsa alla lördagsinläggen, men det är förstås bara om man SJÄLV står för detta. Har man själv hittat på ämnen för månaden tycker åtminstone jag att det är väldigt kul att läsa alla lördagsbloggares olika vinklingar av temat. Det är ju aldrig någon som skriver likadant som någon annan, inte än i alla fall. Övriga lördagsbloggare hittar man på bloggens högra sida.
Bilden från nätet.
DOFTER ja, det var ju det inlägget skulle handla om. Min mamma hade ett ansiktsvatten som innehöll kamfer. Vad det hette kommer jag inte ihåg. Men varje gång jag känner doften kommer ett minne tillbaka. Det var vid något tillfälle när jag var i nioårsåldern som jag öppnade flaskan och duttade på mig rejält - naturligtvis utan att mamma visste om det. Jag hade dåligt samvete länge efter det. Hon måste väl ha varit borta eftersom hon inte märkte något.
Ett annat doftminne är från de övre tonåren när jag studerade och bodde inackorderad i Stockholm. En god vän till mina föräldrar bjöd mig först på restaurang och sedan gjorde vi ett besök tillsammans på NK hos chefen för parfymavdelningen, en person som den gode vännen kände väl. Vi stannade en liten stund och pratade och sedan fick jag en flaska Carven ma griffe i present. Jag kan fortfarande, efter snart 60 år inte känna doften av den parfymen utan att tänka på det besöket.
Jag använde sedan aldrig någon annan parfym på länge än just ma griffe. På den tiden var det inte så förkastligt som det är nu att använda parfym så det blev några stänk varje dag. Men när jag träffade Kent slutade jag använda den helt eftersom han inte gillade doften alls. Då blev det Chanel nr 5 istället som vi köpte taxfree vid några tillfällen. Jag har fortfarande kvar av den sedan många år tillbaka. Jag kan ta på mig lite hemma ibland eftersom Kent älskar den doften.
Den stad i Frankrike som är mest känd för sina parfymer är Grasse. För några år sen var vi och besökte staden som ligger en bit från Nice på franska Rivieran. Vill man veta lite mer om hur man framställer parfymer kan man gå in och läsa här.
Snöbärsbuske.
Ett mycket speciellt barndomsminne kommer alltid tillbaka när jag klämmer ett snöbär på snöbärsbusken, som Karin på Åland har lärt mig att den heter. Jag kan inte ha varit mer än 6-7 år då jag bodde på det gamla lasarettet i Norrköping och där det fanns gott om snöbärsbuskar vid - av alla ställen - sjukhusets bårhus. Där klämde vi ungar snöbär av hjärtans lust när det var höst. Den lite speciella doften har tyvärr blivit mindre framträdande på gamla dar och jag får sniffa ordentligt för att känna av den.
28 kommentarer:
Det är kul att läsa alla inläggen på lördagstemat för som du skriver så är de så olika. Dina minnen är alla lite nostalgiska. Det är ganska konstigt att man kan känna igen en doft som man inte känt på evigheter. Ha en trevlig söndag.
Ma griffe, läckert namn som du byter ut mot Chanel no 5- vad göer en inte för kärlek.. kamfer i parfym - minns kamferdroppar som någon slängde en duns av mot en som svimmat - det doftar minsann.
Den avsvimmade kom sig raskt och blev riktigt gammal dessutom!
Doftkram av Eukalyptus - letar efter snöbär!
Kamfer i parfym, så spännande. Men varför inte i lagom dos?
Kamfer minns jag att min mamma hade i flaska för att bota allting med. En kamferdroppe på en sockerbit fick jag för att lugna ner mig utifall att det skulle behövas ;) Jag förstod faktiskt aldrig vitsen men på den tiden så var det universalmedlet mot så gott som allting. Var tid har sin sak. Det handlade säkert om trender redan då på femtiotalet.
När flygolyckan på Åland inträffade 1963 vet jag att det var flera elever med mig i min klass i skolan som fick ta kamferdroppar.....så därför är det så speciellt har höra om parfym med kamfer i för min del.
Roligt att läsa att Tove har lärt sig totalt motsatt om kamfer. Istället för lugnande så användes dropparna för att få en att vakna efter svimningsfall.
Tron gör tydligen underverk eller vad det nu är?
Chanel nr 5 stod det på en flaska också hemma hos oss i min barndom. Men jag tror inte att den någonsin blev använd. På mig passar den doften inte alls, inte ens i pyttesmå mängder. Det lär ju vara rena vetenskapen att hitta rätt i parfymdjungeln också.
Aha, det var därför du undrade om snöbärsbusken. Jag har aldrig tänkt på att det doftar någonting särskilt när man knäpper sönder bären. Måste förstås gå ut och testa
Kramar!
Chanel nr 5 har jag också haft, den hör till de jag ännu gillar. Jag var också en gång i Grasse och besökte en parfymfabrik. Men, jösses, vilka äckliga parfymer de hade!
Håller med om att det är extra roligt att läsa lördagsfunderingar när man själv hittat på rubrikerna!
PS. Kamfersprit fick jag av mor att badda mina ungdomsfinnar med. Det hjälpte lika litet som allt annat.....
Kul tema! Och visst fastnar dofter lätt i minnet. Under en period av mitt liv åkte jag ofta till Strasbourg på sammanträden och av någon anledning verkar alla i Strasbourg älska Diorparfymen Poison i den lilla knubbiga flaskan som liknar ett äpple. Ibland känner jag den doften här i Stockholm och genast är jag tillbaka i Petit France, de gamla kvarteren i Strasbourg, nere vid floden Ill.
DEt är verkligen extra roligt att läsa dessa temainlägg på lördagar ett tema men så olika. (Ja, det kkanske blir andra dagar jag läser dem)
När du både skriver om kamfer och parfymerna "Ma Griffe" och Chanel nr 5 ler jag igen kännande.
Kamferdoften förekom hos min mormor och Chanel nr 5 hos min mamma. För egen del köpte jag några flaskor "Ma Griffe" i ungdomsåren och då var det ju helt ok med lite parfym.
Men jag vet att jag senare tyckte "Ma Griffe" luktade för sött och bytte den mot Nina Riccis "Láir de Temps".Ja, dessa minnen med dofter.
Hoppas du hade fina dagar i huvudstaden och jag väntar på ett eller annat inlägg. Och kanske kommer det...
Gunnel:
Visst är dofter förknippade med minnen. Jag läste ju om mandelkakan som Marcel Proust skrev om för mycket längesen. Den fick honom att minnas sin barndom. (Jag lästa aldrig ut boken för att jag tyckte den var tråkig, men mandelkakan kommer jag ihåg.)
Kram från Ingrid
Tove:
Nej, du ska inte tro att jag satte på mig carvenparfymen sen Kent sagt att han inte gillade doften. Kamfer har ju en så speciell doft, men jag visste inte att den kan uppväcka dem som svimmat :-). Eucalyptus luktar ju också väldigt speciellt och starkt. Kent envisas att ta sådana droppar när han är täppt i näsan i stället för näsdroppar. Jag är inte särskilt förtjust i doften men det är säkert nyttigare än näsdropparna.
Kram från Ingrid
PettasKarin:
Om du nu har hunnit testa snöbären måste du väl medge att de luktar lite speciellt. Kanske inte att de doftar så där väldigt gott, men vi ungar tyckte ju det var kul att smälla dem.
Att kamfer hjälper mot svimning eller att det lugnar har jag aldrig hört. Men det är kanske som eter, vad vet jag. I mycket liten dos förstås. Jag tyckte i alla fall att det doftade väldigt gott.
Kramar tillbaka
Olgakatt:
Håller med dig att en del parfymer i Grasse inte luktade särskilt gott - t.ex. violparfym som jag aldrig gillat. Kamfer hade ju mamma bara som ansiktsvatten så den borde väl ha hjälpt mot dålig hy. Rätt så starkt var det i alla fall.
Ingrid
Karin:
Där ser du. Marcel Proust är inte den ende som en doft uppväcker minnen hos, haha. Jag har också köpt Poison någon gång, men blev inte så förtjust i den. För mig är fortfarande doften av Ma Griffe den som jag tycker mest om. Jag får väl köpa mig en flaska att sniffa på i min ensamhet nästa gång jag är ute och flyger. Fast den är inte så vanlig numera.
Strasbourg har jag tyvärr aldrig varit i. Men jag har sett att stan ligger vackert vid floden.
Ditte:
L'air du temps har jag också köpt och tycker mycket om men Kent föredrar Chanel nr 5 så då brukar det bli den. Nu har vi inte varit ute och flugit sen två år tillbaka men jag har flaskan kvar ännu. Eau de toilett förstås, har inte haft råd med den rena parfymen.
Jag är alltid imponerad över hur intressanta och trevliga inlägg som lördagstemat framkallar. Det verkar som de flesta lördagsbloggarna funderar ganska ordentligt innan de skriver - jag har lärt mig en hel del på sistone. Och många fina bilder har det blivit också. Du som just har varit i Spanien så länge hade ju kunnat skriva ett långt inlägg om dofter. Jag kan aldrig äta en oliv utan att tänka på Spanien där jag senast var för 40 år sen. Olivdoften var så speciell kommer jag ihåg. Förhoppningsvis åker vi dit igen i vår.
Kram från Ingrid
Det har verkligen varit roligt att läsa allas inlägg om dofter Ingrid, själv har jag inte riktigt hunnit med att göra något eget inlägg eftersom jag också har varit borta och just nu står i flyttkartonger. Jag räddar ju runt i alla våra hus som jag har berättat. Kanske hinner jag få till något i början av veckan, annars får jag väl "passa" denna gång. Dofter är verkligen tätt sammankopplade med minnen, förstår precis vad du menar när den där doften alltid får dig att tänka på besöket i parfymavdelningen. Ha det bra Ingrid!
Anna:
Har full förståelse för att du inte hinner skriva lördagstemat. Du får komma igen med änglarna nästa vecka :-). Det ska verkligen inte kännas som något tvång, har man inte tid eller för den skull lust att skriva en vecka hoppar man över.
Ha det gott själv!
Kram
Huruvida det var kamferdropparna som bidrog till avbruten svimning och långt leverne är ju inte bevisat :-)Tror att dessa droppar hade effekt på både "högtryck och lågtryck" i god tro! Kamfer vid förkylning/täppt näsa hörde min barndom till. Det fanns aven Kamferdrops som lindret ond hals.
Kamferkram
Parfymer - tja. Grasse - ja. Har sett Coco Chanel på film när hon är i Grasse och mixar sin parfym.
Tove:
Fortfarande hör kamferdoften till de dofter som jag tycker mycket om. Det skulle inte vara konstigt om det var bra att inandas ångorna om man var täppt i näsan heller även om jag inte hört talas om det tidigare.
Chanelkram tillbaka
Hans:
Hon måste ha haft en bra nästa också. Jag tycker det var svårt att skilja på de olika dofterna, det är bara viol som jag är alldeles säker på :-). Grasse är en liten vacker stad också om man bortser från parfymfabrikerna.
Ingrid
Å du har förstås läst "Parfymen" av Patrik Susskind? Blev film också. En mäktig historia om näsor, dofter - och mord, om jag minns rätt!?
Jag klickade mig f ö runt till samtliga på listan i helgen, men då hade inte alla gjort något temainlägg.
Ja, det var lustigt att så många skrev om minnen i samband med dofter. Så du använder Chanel nr 5. Det gör jag också. Har prövat andra parfymer, men återkommer alltid till den.
Tack för din information om Lördagsbloggen. Många bra klargöranden.
Hälsningar
Birgitta
Tack för detta spännande tema... så spännande att läsa alla inlägg om dofter!
Har aldrig tänkt på att snöbären har en egen lukt... så när det ljusnar ska jag gå ut och klämma några :)
Kram
Aina:
nej, den boken har jag inte läst. Läser inte så gärna manliga författare nu på gamla dar...Jag har tagit bort några till på listan.
Ingrid
Birgitt:
Skönt att du inte tog illa upp av min lilla "genomgång" av lördagstemat. Mirren tyckte att jag var "mästrande", men det var faktiskt inte meningen.
Ja, Chanel nr 5 är en doft man aldrig tröttnar på tycker jag. Sen gillar ju Kent den också och då finns det ju ingen anledning att köpa någon annan.
Ingrid
Anki:
Just de här bären tar fram ett minne från tidig barndom - alltid samma plats som jag kommer ihåg. Roligt att du tyckte temat var spännande - det vill man ju gärna att det ska vara :-). Jag har försökt att hitta på teman som man kan hitta lite bilder till. Är det för abstrakt har man ju inga egna för det mesta.
Kram tillbaka
Jag vill gärna ha något lukta-gott på mig. Men det får inte kännas på mils avstånd, som en del gör. Tyvärr hör jag till dem som det mesta luktar skunk på, men de finns undantag :)
Var du sjuk som liten? Snöbären klämde vi också men jag kan inte komma ihåg lukten. Alltså får jag ta och klämma några på nästa promenad!
Lotta:
Numera tar jag bara på mig lite parfym hemma - Kent tycker det luktar gott. Har fått påhopp någon gång då jag dristat mig att stänka på mig några droppar utom hemmet...
Nej, med undantag av scharlakansfeber och öroninflammation var jag aldrig sjuk som liten. Min pappa var läkare så vi bodde på gamla lasarettet i Norrköping i en lägenhet i en av flyglarna i fyra år.
Ingrid
Skicka en kommentar