Mina allra tidigaste minnen är matminnen. För det mesta är de positiva men jag kommer också ihåg när jag tvingades äta upp en tallrik havregrynsgröt när jag inte kan ha varit mer än tre-fyra år. Vet förresten inte om jag åt upp den men jag kommer ihåg att jag fick sitta ensam vid ett jättestort bord en hel evighet och att jag var väldigt ledsen. Jag kommer till och med ihåg att köket som jag satt i hade gröna väggar.
En våning ner bodde tant Svea och farbror Henry. Det här var under kriget (det andra som Kent brukar tillägga om jag nämner det för någon - han föddes ju på fredsdagen så han minns inte så mycket av det) så det fanns inte något överflöd på delikatesser. Vispgrädde var till exempel en sällsynt vara. Men vi bodde på landet och tant Svea hade tydligen kontakter så hos henne fick jag smaka det ibland.
Det bästa jag visste var änglamat som hon bjöd på när jag kom ner till henne ibland. Det har jag inte smakat sen dess. Läste att det var en efterrätt som blev utkonkurrerad av glassen. I början på 40-talet var det ovanligt att man hade kylskåp, tror att mina föräldrar skaffade det först 1945. Frysboxen kom långt senare. Det är en mycket lättlagad och enkel efterrätt som lagas på vispgrädde, lingonsylt och kaksmulor. Annan sylt och skorpsmulor går tydligen bra också - men tant Sveas änglamat var definitivt gjord på lingonsylt och kaksmulor.
Här är ett recept som jag hittat på nätet.
Bilden från samma sida som receptet.
Håller du med om att många tidiga minnen handlar om mat? Har du själv några tidiga matminnen att dela med dig av?
12 kommentarer:
Visst har även jag matminnen. Jag var så mager när jag var liten, så mamma fick extra kuponger på socker och grädde under ransoneringen, men trots att jag fick äta massor av vispgrädde blev jag inte tjockare. Då blev jag inlagd på sjukhus och så skulle magen röntgas, men innan röntgen skulle jag äta någon slags kontrastvätska, som såg ut som grädde. Jag tog en stor klunk och jag kan ännu känna besvikelsen när det bara smakade som kalk.
Sånt glömmer man inte!
Kram, Ingrid
Ingrid:
Så intressant! Tänk att man minns sådana matbesvikelser så starkt! Hände mig när jag var tonåring och med föräldrarna i Paris. På matsedeln stod det "fromage" till dessert och när det sen kom var det ostbricka! Jag blev otroligt besviken - har förträngt det men det poppade upp nu.
Kram från Ingrid
Änglamat har jag inte ätit sen jag var barn...men så gott det var. Jag minns när jag var hemma hos farmor och hade ont i halsen så det var svårt att äta. Då kokte hon mjölk och hällde över skorpor och blandade i socker. Det blev som ett mellanting mellan gröt och välling. Farmor var väldigt noga med att man inte skulle vara hungrig. Kram
O ja, visst minns man mat! Välling med skinn på, hu. Blodpudding i skolan, hemskt. Liksom allt med mannagryn och sagogrynssoppa som farmor försökte få i mig ska vi inte tala om! Men sen det goda: dillkött, kålpudding, lingonsylt, nyplockad potatis ... fisk kom nog relativt sent in i mitt liv, även om vi fick upp nån abborre ibland.
Var nog rätt besvärlig med maten som barn, tyckte att biff var gott minns jag. Vilket det är än idag. Biff serverades dock inte var dag. I skolbespisningen var det också rätt knepigt till en början. Nu äter jag allt, utom fiskbullar.
Visst är matminnen ofta förknippade med olika känslor och jag minns både positiva och negativa händelser. Intressant att få höra om dina.
Ett matminnen minns jag inte alls men har fått det berättad för mig.
Jag höll på att bli kvävd av min farmor som matade mig. Farmor hade fostrat 10 barn och var inte van vid att barn inte åt så hos matade mig. Jag var ett par år och gapade, men svalde inget. Så när jag antog en blå färg i ansiktet så var det bråttom....Men det gick bra och farmor trodde sedan att jag även i vuxen ålder bara åt köttbullar.
Vad gäller skolmaten så har jag sedan första klass varit befriad från den. Eftersom jag varvade min svenska skolgång med den orska, där man har smörgåsar med sig, så fungerade jag inte när jag skulle sitta vid ett långbord och äta mat som var upplagd en halvtimme innan vi kom till matsalen. Skinn på potatisen, kall blodpudding, sura mattanter m.m. Och dessutom tvingades mat äta upp mat som redan låg på tallriken. Först på högstadiet böejade jag äta skolmaten och då med papper på rätter jag inte "tålde".
Men jag har aldrig hemma blivit tvingad att äta viss mat och har heller aldrig som lärare bett barn att äta, inte mina egna heller.
Idag äter jag det mesta men blodpudding, lappskojs, pölsa och lever avstår jag från. Barndomens minnen dyker upp och sklobespisningen.
Nu blev det långt....
Kram!
Gunnel:
Förr i världen var man väldigt mån om att barn skulle äta mycket - magra barn var detsamma som sjukliga. Snäll farmor du hade som gjorde speciell mat åt dig när du hade ont i halsen.
Kram och Gott Nytt År!
Aina:
Jag minns också att det värsta jag visste var jordärtskockssoppa och lever. Men det slapp jag att äta. Jag fasade också för skinn på mjölken så jag drack aldrig något annat än vattenchoklad när jag växte upp. Jag kan fortfarande knappt äta en sås med skinn på - måste röras om ordentligt innan.
Gott Nytt År önskar Ingrid
Hans:
Har en viss förståelse för att du inte äter fiskbullar. Men Hjo-Hjo gillar väl det. Min Basset tycket i alla fall om det. (Vad gillade inte hon?...)
Gott Nytt År önskar Ingrid
Ditte:
Tack för din långa och intressanta kommentar. Med undantag av havregrynsgröten som jag berättade om i inlägget har jag aldrig blivit tvingad att äta någon mat som jag inte gillade, som jordärtskockssoppa och lever. Min mamma var mycket förstående eftersom det var mycket som HON inte gillade. Hon drack aldrig mjölk och åt inte något som hade någon släktskap med ostkaka eller kalvdans, som var populärt hemma eftersom alla släktingar var smålänningar. Lutfisk avskydde hon så det slapp jag också.
Det är skönt att inställningen till barns ätande har ändrats numera. Förr var det ju alltid så att barn skulle äta det som sattes fram på bordet annars fick de vara utan mat. Många gånger fick det ju till följd att barnen åt ännu mindre.
Min dotter lagar nästan alltid två olika rätter till middagen. Hon och Casimir är vegetarianer, resten av familjen äter "vanlig" mat, dvs. kött och fisk. Orkar någon inte äta upp är det OK. Alla barnen äter bra, även i skolan - kanske för att det aldrig har varit konflikter vid måltiderna.
Men, som jag skrev i en kommentar ovan, den äldre generationen var livrädda om barnen var magra. Det ansågs vara ett tecken på att de var sjukliga. Det blev en lång kommentar här också :-).
Kram tillbaka från Ingrid som önskar dig ett Gott Nytt År!
Kors, nu åkte jag bakåt i tiden med en smäll! Jag åt änglamat hos min älskade mormor när jag var liten! Jag kan nästan känna smaken när jag tänker på det!Oh så gott det var för en liten tjej! Kram
Veiken:
Kul att ditt gamla matminne poppade upp. Rar mormor du hade också som bjöd dig på denna goda efterrätt.
Kram tillbaka och Gott Nytt År!
Skicka en kommentar