Omslagsbilden är gjord av den ungerske konstnären och illustratören André Szenes Dugo. (Bilderna går att klicka större.)
Jag tyckte artikeln var rolig att läsa, eftersom han tar sådant avstånd från den moderna "jazzoperetten" så jag har förstorat den nedan. Jag tycker att den går bra att läsa om man klickar upp bilden.
Krönika av Einar Nerman.
Att resa på semester till franska eller italienska Rivieran hade blivit populärt hos de mer bemedlade svenskarna. En treveckors sällskapsresa till franska Rivieran kostade 1890 kr, i dagens penningvärde nästan 40 000 kr. Man undrar vilka som hade råd med en sådan resa?
Bild från gamla stan i Menton på den tiden.
Vy från hamnen i San Remo. Här ligger inga lustyachter för ankar. Hus högre än fyra våningar kan jag inte heller se.
Bilder och reportage från revy och teater finns nästan alltid med i alla nummer. Här är det revyer från Stockholm och Malmö som är på tapeten.
Det är också oroligt bland de svenska skridskoåkarna. Det har ryktats om att världsmästaren Gillis Grafström ska "lägga upp" men eftersom han tränar för fullt kanske man inte behöver sätta tro till ryktena.
Gillis Grafström på bilden högst upp.
Som vanligt visas sidor med mode. Både för vuxna och barn. Här några eleganta klänningar för kvällsbruk från Patou.
Och så här ska man se ut när man ska gå ut och promenera - även i januari tydligen.
Även små flickor ska vara fina. Här nedan "Tre små idéer för för flickornas bästa blåsa".
Undrar vad den tidens moderedaktörer hade tyckt om Polarn och Pyret?
På omslagssidorna är det alltid påkostade och flerfärgade annonser. Här från Hadar Schmidt som sålde skrivmaskiner.
Min farfar hade faktiskt en sådan skrivmaskin som jag fick skriva på när jag var liten.
Länkar till inläggen om Einar Nerman:
22 kommentarer:
Jag blir litet brydd av begreppet jazzoperett 1929. Vad syftar Nerman på?
Min svärmor hade också en Underwood. Hon jobbade i sin ungdom som sekreterare åt sin kusin Herman Siegvald som var professor i psykologi och pedagogik i Lund. Förutom skrivjobbet på universitetet gjorde hon layout till Vill Du Läsa- böckerna som Herman Siegvald skrev tillsammans med Elsa Beskow.
Jag var mycket förtjust i "farbror Herman" som gjort en fantastisk klassresa för sin tid. Hur inskränkt och fördomsfull den akademiska ankdammen kunde vara förstod jag en dag på slutet av 1960 - talet när jag kom att tala med en annan med.kand om farbror Herman. "Å, fy fan, han var ju en folkskollärarsjäl i professorsgestalt!" Visst hade jag blivit varse att den stora majoriteten av mina studiekamrater, till skillnad från mig själv, hade akademiskt påbrå men att det var så degraderande att inte ha det hade jag inte förstått dittills.
Gamla veckotidningar är en skatt. Jag älskar de tecknade bilderna. Tycker det är vackrare att se på än de foton som finns i alla tidningar nu. Speciellt reklamannonserna är betydligt trevligare och handlade oftast om varan de gjorde reklam förr. idag vet man inte vad som vill säljas. Kram
Olgakatt:
Han kanske syftar på Teaterbåten som hade premiär i december 1927. Det fanns nog andra "musikaler" som också var på gång då men som man inte har hört talas om. Musikalen, eller Musical Comedy eller Musical Theatre som det hette i början, uppstod redan i början på 1900-talet i Amerika, läser jag på Wikipedia. Ordet Musical är en förkortning av begreppen.
Så spännande med din svärmor!
Jag tror inte att man är så intresserad av folks bakgrund längre, även om det alltid står att NN kom från arbetarklassen om man t.ex. läser om en författare. Nu senast i vår lokalblaska när det uppdagades att en känd skådespelare var en "fiskarpojke" från början. Men nu har det blivit lite positivt i stället med klassresan.
Nu för tiden är det snarare en merit att inte vara akademiker - man kunde ju ha ägnat sig åt att tjäna pengar istället för att lägga ner en massa tid och pengar på ett yrke som inte gav så mycket pekunjär ersättning tillbaka. Som lärare t.ex.
Ingrid
Gunnel:
Håller med dig även om de tecknade bilderna är helt orealistiska. När jag var liten drömde jag om att bli modetecknare - numera finns det väl inte några sådana längre vad jag vet. Det förekommer i alla fall inte i de veckotidningar som jag tittar i ibland.
Reklamen är mycket informativ och lästes naturligtvis noggrant av alla. Det fanns ju inte TV på den tiden och i radion fick man inte ha reklam.
Kram tillbaka
Härligt se att illustrationerna ser riktigt moderna ut. Klädmodet går igen och idag skulle det inte alls vara fel att gå klädd i enlighet med en del av vad bilderna visar.
Jag är så förtjust i dessa gamla tidskrifter och även om jag själv inte läst den eller ens sett dessa gamla tidningar så känne rjag igen mycket. Kul med Rivieran och både I San Remo och Menton har jag varit flera gånger men betydligt senare, på 1960 talet och framåt. Och mina resor till Riveran fortsattte under många år.
Nerman krönika är intressant och jag kan inte låta bli att smatidigt grunna på när Alice Babs långt senare blev populär och hennes oskyldig "Swing it magistern" ansågs omoralisk
Tack för att du visar dessa dyrgripar.
Kram!
Vonne:
20-talskläderna är så vackra. Men förmodligen skulle de inte passa på en som är lite överviktig. Dessa klänningar har varken utrymme för bröst eller rumpa. Jag är glad över att överhuvudtaget slippa gå i klänning och högklackade skor om man inte har lust. Man kan t.o.m. gå på fest i långbyxor numera.
Ditte:
Gamla stan i Menton har genomgått en stor förändring sedan jag bodde där några somrar med mina föräldrar. Då var det en levande stadsdel med små affärer, bagare som bakade på natten och gummor som satt utanför portarna och stickade eller skvallrade. Barn som sprang och lekte i de trånga gränderna. När vi var där för några år sen var det helt dött. Alla lägenheter var uppköpta av turister och tillbommade eftersom vi var där off season. Alla små affärer var borta också. Sorgligt!
20-talet var mycket dekadent på många sätt - åtminstone som man ser det i filmer som t.ex. Cabaret. Årtiondet efter blev mycket mer moraliskt - när jag växte upp förbjöd man friskt böcker och sånger som ansågs omoraliska. Jag kommer ihåg en bok som jag fick av min pappa som hette "Jazzen anfaller" eftersom jag var så förtjust i jazzmusik. Fick aldrig spela jazz hemma.
Kram tillbaka!
Men alla fotton på riktiga kvinnor från den tiden som jag har sett, visar helt fyrkantiga kroppar. Inte slanka, utan mer i kylskåpsmodell. Jag undrar vilka bilder som är mest sanningsenliga, de här tecknade eller fotona?
Nu har du varit i din guldgruva igen ser jag - och tar mig med in i en härlig värld av hur det var då, inser hur stor världen är fast den är mindre än vi tror - kanske :-)En godbit för flera du serverar här.
Kram
Tiderna förändras. Så även i Mentons Gamla stad. Och San Remo, som vi tog tåget till härom året. Från Menton. Järnvägsstationen ligger under jord i berget. Häftigt, som i Monaco. För övrigt verkar du ha en hel uppsjö av Bonniers Veckotidning. Tradera?
Bloggblad:
Visst är det så! Mannekängerna är verkligen inte särskilt magra men bilderna på dessa riktiga människor är så pass dåliga så jag har tvekat att lägga in dem. Ingen människa i världen ser ut som de tecknade modellerna.
Tove:
Vad som förvånar mig mest är att språket är så lättfattligt och enkelt att läsa. Det har ju trots allt gått ganska länge sedan det här numret gavs ut. Det är nästan samma blandning i innehållet som i våra veckotidningar idag annars. Lite mer lättöverskådligt kanske. Och annonserna tar inte så mycket i tidningen som de gör idag. Men visst är de spännande att läsa.
Kram tillbaka!
Ska tänka på tåget till San Remo nästa gång om/när jag kommer till Menton. Första gången jag åkte tåg (ensam) mellan Cannes och Menton var det med ånglok. Man fick stänga fönstren i tunnlarna...
Ja, jag har köpt alla tidningarna på Tradera. Någon annanstans finns de inte att få tag på och även på Tradera är de sällsynta.
Tänk vad många gamla tidningar DU HAR!
Så kul att du har kvar dem. Å, ser ovan att du köper dem på Tradera.
BRA att de finns där!
Kram
Annika:
Ja, jag samlar ju på de här fantastiska tidningarna. De poppar upp lite då och då på Tradera men inte så ofta. Finns inte att köpa på några antikvariat. Jag började samla på dem eftersom jag var så förtjust i omslagsbilderna av den tidens duktiga konstnärer och illustratörer. Och sen fick jag en massa historia till livs också.
Kram tillbaka!
blir alltid fascinerad av modeteckningarna. Och tänk att Einar Nerman var operett-fan!
Även om en och annan sak var bättre förr, så har vi betydligt större frihet i dag både att tänka vad man vill och klä sig i det som man trivs bäst i. Och barnkläderna! Tack och lov för Polarn och Pyret, Videlen och alla andra som gjorde våra liv som småbarnsföräldrar betydligt enklare.
Kram /Kerstin
Roligt med gamla tidningar ... och så fina teckningar!
Kul att läsa och titta på bilderna - tack Ingrid :)
Ha en trevlig helg!
Kram
Kerstin:
Ja, det är skönt att man kan gå klädd som man vill och ha bekväma skor eller kängor istället för högklackade t.ex. När jag var ung rynkade man på näsan åt sådana skor och kallade dem för "systerskor". Och tack och lov för långbyxor så man slipper frysa om benen. Stackars små flickor som var tvungna att alltid ha klänning och trekvartsstrumpor (som vi sa) även när det var vår och höst och inte särskilt varmt. Eller stickiga långstrumpor på vintern.
Kram tillbaka!
Anki:
Roligt att du uppskattar inläggen från mina gamla tidningar. Jag själv tycker ju det är trevligt att läsa dem och vill gärna dela med mig av dem.
Jag önskar dig också en skön helg!
Kram tillbaka!
Aina:
Einar Nerman var nog en konstnärssjäl i mer än ett avseende. Han skriver ofta krönikor från London om musik och revyer i BVT. Mest kanske populärmusik.
Ingrid
Skicka en kommentar