Den senaste tiden har jag utökat mitt pianospelande till två timmar per dag. Det finns ju inte så mycket att hitta på så här i coronatider. Till min glädje har tekniken förbättrats en hel del - i synnerhet som jag försöker lära mig spela mina stycken utantill. Då behöver man ju inte sitta och glo i noterna hela tiden utan kan ägna sig åt att försöka träffa rätt på tangenterna.
När jag växte upp hade jag inga problem med att lära mig ett musikstycke utantill. Hade jag spelat ett stycke ett antal gånger satt det - både i fingrarna och i huvudet utan att jag för den skull såg några noter framför mig. Nackdelen var att jag inte blev så bra på att läsa noter från bladet och att jag inte visste var jag var någonstans om jag kom av mig.
Nu får jag memorera noterna och fingersättningen på ett helt annat sätt - takt för takt, sida för sida. Men så sitter också musikstycket bättre än tidigare. Jag ser noterna framför mig hela tiden i huvudet och vet var jag är någonstans. Det är en stor trygghet.
Och jag har äntligen bett Kent spela in något jag har övat på länge och känt mig rätt säker på. Anledningen är att jag så gärna vill att barnbarnen ska ha ett litet minne av mig när jag inte finns längre. Jag är ju så pass gammal att det inte går att bortse ifrån att tiden jag har kvar att leva krymper med stor hastighet. Sen vet man ju inte hur länge men kan röra på fingrarna heller.
Så här kommer ett inlägg - första satsen ur en pianosonat i C-dur av Haydn. Jag är ju inte någon konsertpianist så visst blir det lite fel här och där under de sex minuterna som videon tar. Jag tycker att musiken vinner på om ljudet kortas ner till hälften. Klangen på den stora flygeln är väldigt hög så även om man spelar svagt låter det mycket.
9 kommentarer:
WOW! Hoppas du hör min rungande applåd hela vägen från Täby. Helt fantastiskt! Å att du kan memorera noterna är helt otroligt. Ditt minne måste vara knivskarpt, för noter är ju inte det lättaste att komma ihåg heller. Stor, stor eloge till dig:-)
Så fint att du gör detta, det kommer både barn och barnbarn att uppskatta.
Jag har själv tänkt på detta, att kanske spela in något. Särskilt rösten. Det är det som jag saknar hos mina föräldrar. Skulle så gärna vilja höra dem prata.
Rösten är väldigt viktig.
Kram!
BP:
Tack för glada tillrop - det värmer. Det är ju inte bara noterna jag kommer ihåg -musiken finns där ju också. Annars hade det nog varit svårt. Men i min ålder måste man komma ihåg att träna hjärnan. Är det inte korsord så är det noter :-).
Nu får du en stor kram!
Ingrid
Gerd:
Barnbarnen kanske inte gör det idag men kanske i framtiden. Själv är jag väldigt ledsen över att jag inte har filmer från föräldrar, farföräldrar och morföräldrar. Men när man var i tonåren var man inte så intresserad.
Säger som du, det hade varit roligt att höra deras röster. På tal om rösten så var det just den jag föll för när jag blev förälskad i Kent. Han har en ovanligt vacker röst. Annat också förstås :-).
Kram tillbaka från Ingrid
Åh, så fint! Verkligen skickligt och kul att se hur fingrarna flyger fram över tangenterna! Intressant också att läsa om dina olika sätt att komma ihåg styckena. Barnbarnet Greta, som är sex år nu har börjat med piano (Lilla Akademien) och det känns som om hon borde släppa fixeringen vid noterna till en början, eftersom hon verkar ha gott musikminne och gehör. Hon sjunger tonen, testar den på pianot, letar sig fram till rätt not i notskriften och sedan spelar hon vidare. Vore kanske bättre om hon började på "ditt sätt" och väntade lite med noterna?
Karin:
Jättebra om hon lär sig noterna från början - det hade förenklat mitt liv mycket. Samtidigt kan hon ju uppmuntras att ta ut melodier på gehör. Så härligt att hon börjat på Lilla Akademien - världens finaste skola. Då kanske vi kan träffas där någon gång i framtiden :-).
Hon kanske kan välja orgel som andrainstrument när hon kommer till åk 3. Den största gruppen på LA är violinister och pianister och det är en mördande konkurrens där. Mina barnbarn har klasskamrater som övar minst 3 timmar per dag och mer på helgerna t.ex. De har inte ens fått följa med på skolresor! Orgeleleverna är ett fåtal och lärarna är underbara. Clarissa var nio år när hon övergav oboen för orgeln. Det är ju några år tills dess men man kan ju ha det i åtanke.
Ingrid
Wow, helt fantastiskt att se dina fingrar flyga över tangentbordet.
Vilken talang du har och vad mycket arbete du måste lagt ner för att komma där du är.
Jag beundrar dig!
Lena:
Jag är så glad över att du gillade inlägget och tack för alla snälla ord! Det gör att man blir lite pushad att fortsätta öva. För visst är det många tusen timmars övning som ligger bakom.
Jag började spela piano när jag var 7 och var tvungen redan då att öva en timme varje dag under hela min uppväxt. När jag sen gifte mig blev det lite si och så med träningen. Men under den här coronaperioden har jag övat mer varje dag än jag gjort någonsin tidigare och det har tydligen gett resultat. Kanske det hindrar artrosen också förhoppningsvis.
En stor kram till dig!
Ingrid
Allra bästa Musikanta!
Jag har av och till tittat in i din blogg under många år, men aldrig lämnat några spår, men nu måste jag!
Jag är så imponerad och blir så rörd när jag ser och lyssnar på din fantastiska hantering av de svarta och de vita! Ljuvlig musik!Tårarna bara trillar ned över min dator! Så TACK för att du gjorde min dag!
Vänliga hälsningar
AnneCharlotte
Skicka en kommentar