Omslaget till Bonniers Veckotidning nr 12 1926 är skapat av Einar Norelius. Om honom har jag skrivit ett inlägg tidigare. Bilderna går att klicka större.
Tidningen riktar sig som vanligt mest till kvinnorna i dåtidens välbärgade familjer även om det smyger sig in några bil- och slipsannonser ibland. Ett hemma-hos-reportage i detta nummer gör mig dock förvånad. Rubriken är "Ett örnnäste på Söders höjder." Med underrubriken "Huru direktörerna Sten A. Hellberg och Sven Stål ordnat sitt gemensamma hem."
Det är många foton från den magnifika våningen i reportaget. Ingen kan väl tvivla på att de här herrarna var ett par med tanke på underrubriken? Bonniers måste ha varit före sin tid eftersom ett sådant partnerskap på den tiden var brottsligt. Detta blev inte lagligt förrän 1944. Här kan man läsa mer om detta.
Den unge operasångaren Einar Beyron hade huvudrollen i Debussys opera Pelléas och Mélisande. Men hur ska man egentligen tolka recensionen?
Hovsångarparet Herzberg-Beyron var goda vänner till mina föräldrar när de lämnat operakarriären och jag träffade dem många gånger hemma. Jag har berättat om om Einar i ett tidigare inlägg.
Att spela golf var populärt hos överklassen. På den här sidan ser man två grekiska prinsessor, världens rikaste man John D. Rockefeller och en dyster prins av Wales. Måhända han redan träffat sin Wallis och visste att det skulle bli problem. Eller bara att det hade gått dåligt för honom som det står i bildtexten. Det är också en bild på "en alldeles vanlig ung amerikanska"...
Det har också uppstått en ny variant av det kvinnliga könet - nämligen backfischen. Om man slog upp ordet i Nordisk familjebok då stod det att "backfischen var en halvvuxen flicka som ville bli behandlad som stor." Det är en väldigt rolig artikel men som vanligt sprängfylld av text som gör den omöjlig att relatera. Det får bli lite bilder i stället.
Det är ständigt annonser om olika avmagringskurer i tidningarna. Men i detta nummer är det även en artikel om korpulens. Det är ord och inga visor. När man ser veckans meny är det kanske inte så underligt att så många av borgarklassens kvinnor var överviktiga. Vilket inte gick ihop med dåtidens mode där kvinnorna helst skulle se ut som unga pojkar. Men här varnar man också för avmagringskurer.
Här nedan skräder man inte orden. En sådan här artikel i någon av dagens veckotidningar skulle förmodligen väckt åtal.
De levande mannekängerna på modefotona är i motsats till de tecknade inte särskilt smala. Det måste ha varit frustrerande för en kvinna med normalt rundade former att ständig se modeteckningarna av förlängda och trådsmala modeller.
Här nedan en bilannons om en bil som jag aldrig har hört talas om. Men är man intresserad av gamla bilar kan man läsa mer här.
Många samlar på Bonniers Veckotidningar enbart för omslagsannonserna i färg. De är alltid mycket informativa och färgstarka. För mig är det förstasidorna av olika illustratörer och konstnärer som varit mest intressanta. Men visst är de fantastiska också de handritade helsidesannonserna i färg.
15 kommentarer:
O så trevligt inlägg du har jobbat ihop! Med så mycket att tänka till på o begrunda.
Eleonora:
Tack för din rara kommentar. Jag tycker ju själv att det är roligt att läsa i de här gamla tidningarna. Tyvärr är ju texten så kompakt att det aldrig går att lägga ut något av den.
Kram från Ingrid
Älskar artiklarna i de gamla tidningarna. Även de kolorerade annonserna är såååå fina. Och det var ju inte så himla länge sedan att man hade handmålade "storaffischer" i USA - på 1980-talet om jag minns rätt.
Vad gäller modet så är det ju tyvärr fortfarande så att det kvinnliga "kroppsidealet" är att vara smal - helt sjukt tycker jag. Sedan var väl ordet "anorexi" inte uppfunnit 1926...
Hur många sådana veckotidningar har du ärvt?
Älskar dina inlägg om gamla tidningar!
Mycket förvånande att de skriver om två herrar som lever tillsammans. Inte så ovanligt med kvinnor, de var ju väninnor och inte kunde kvinnor leva själva om de inte var gifta (ironi) och de hade ju också precis fått rösträtt.
Också roligt med lite kungligheter och mode.
Bantning är verkligen inget nytt påfund.
Stort tack för att du delar med dig av dessa intressanta gamla tidningar.
Kul inlägg! Tidningsomslaget är jättesnyggt. Noterar också f f g att du har en etikett som heter korpulens på din blogg - det måste du väl vara ensam om? Roligt det också! :-D
BP:
Jag har faktiskt köpt alla tidningar som jag har på nätet. Det började med att jag blev så förtjust i de vackra omslagen. Så jag var inne på Tradera då och då och köpte några fler ex. Sen var det en dam i Norrköping som hade ett femtiotal i sin garderob som hon hade ärvt och inte visste vad hon skulle göra med. Så där hämtade jag en hel drös.
I de här tidningarna är det bara modeteckningarna som är anorektiska. Nu är alla modeller det tyvärr. Helt mot naturen. Synd att de unga tjejerna uppfattar magerhet som ett ideal - killarna vill ju gärna ha lite rundare former :-).
Ingrid
Lena i Wales:
Tack för din uppmuntrande kommentar - man vet ju inte om det blir tjatigt med de här gamla tidningarna. Själv tycker jag det är väldigt roligt att läsa dem - finns många fina artiklar och dikter av "klassiska" svenska författare t.ex. som tyvärr inte går att lägga ut.
Jag hörde aldrig talas om några män som levde tillsammans när jag växte upp men jag hade många gamla lärarinnor som gjorde det. Och det var ingen som tyckte det var konstigt.
Nej, bantning är inget nytt, fast det hette avmagring då. Gällde förstås kvinnorna. Herrarna hade pondus om de var överviktiga.
Ingrid
Aina:
Att folk är korpulenta anses nog lite finare än att kalla dem feta eller tjocka. Ska fråga barnbarnen om det vet vad "korpulens" betyder. Det var längesen jag hörde det men det förekommer i korsorden ibland :-).
Ingrid
Härlig nostalgi.
Hannele:
Tack för rar kommentar!
Ingrid
Underbar tidsbild! Begreppet "backfisch" fanns i min barndoms flickböcker och jag brukade undra varför det inte fanns någon motsvarighet för pojkar, men så dök tonåringen upp och problemet var löst!
Skicka en kommentar