1880 Januarinytt från Bonniers Veckotidning nr 3 1925

Nu är det nästan exakt 97 år sedan det här numret av Bonniers Veckotidning kom ut. En tidning som riktade sig mot de bättre bemedlade svenskarna. De som hade råd att köpa bil, gå på teater, köpa kläder för säsongen och som också för det mesta hade tjänstefolk till  hjälp i hushållet. 

Omslag av Isaac Grünewald. (Bilderna går att klicka större.)

Omslaget är speciellt intressant eftersom det är den senare mycket berömde konstnären Isaac Grünewald som skapat det. Det är första gången jag ser en omslagsbild av honom på Bonniers Veckotidning. Här är han en ung man på 26 år. 

I det här numret finns också med ett Londonbrev från en av mina favoritillustratörer, Einar Nerman. Han bor några år i London med sin familj och skickar då och då ett brev hem till BVT med recensioner av teaterföreställningar eller som här om det engelska dammodet. (Länkar till ett inlägg som jag skrivit om honom i slutet av detta.)

Jag hajar till när jag läser kåseriet eftersom det numera tabubelagda n-ordet förekommer lite här och var. Och inte bara det utan även det mest hatade vulgära n-ordet. Men som sagt, det var nästan 100 år sen och långt före de svartas frigörelse. För övrigt är kåseriet underhållande som vanligt. 

"Ja, detta var en liten skymt av vinterns moder här i London. Men kanske dessa glittrande n-moder redan dykt upp i högan Nord. Vad vet jag? Best love, yours Einar Nerman.)

Det finns alltid med några kungligheter i tidningarna. Den här gången är det bilder på när engelske kungen George V öppnar parlamentet i London.  "Det torde knappast finnas något annat land i världen, där man med sådan pietet och och sådan smak förstår att anordna officiella ceremonier som i England."

Sämre har det gått för "den unge exkejsaren av Kina...som av republiken berövats alla sina hederstitlar." Han är tvungen att fly med sin unga hustru och söka skydd på japanska legationen i Peking. Här kan man läsa om Kinas siste kejsare.

Även politiker förekommer flitigt på sidorna. Här är det Englands utrikesminister Chamberlaine som har ett möte med Frankrikes konseljpresident Herriot angående Kölnerockupationen. Är man intresserad av historia kan man läsa mer om ockupationen av Rhenlandet här.

Chamberlaine till vänster och Herriot till höger. Damen som jag halshuggit är Miss Margaret A. Wix, Englands första kvinnliga borgmästare. 

Bonniers Veckotidning anordnar ibland skönhetstävlingar. Synen på hur en skönhet ska se ut har förändrats med tiden. Här nedan syns förstapristagarinnan som fick mottaga ett hängsmycke värt 2500 kr - ca 72000 kr i dagens penningvärde. Inte dåligt!

Förstapristagarinnan i Bonniers Veckotidnings skönhetstävling 1925 - Ann-Marie Svensson. 

Klockhatten är tydligen ute ur modet och har ersatts av en hatt som ska påminna om en hjälm. Hatten längst ner till vänster ser verkligen ut som en sådan. Det är ju bara sju år sedan första världskriget tog slut.

"Han som får örfilen" heter den svenske regissören Victor Sjöströms senaste film. Den har gjort stor lycka i Hollywood. Sjöström stannar i Hollywood men arbetar mest som skådespelare. 

Senaste statussymbolen jämte bilen är den nya radioapparaten. Den kostar 250 kr eller lite över 7000 kr i dagens penningvärde. En ouppnåelig summa för de flesta. (1925 tjänande en metallarbetare i Göteborg 2 656 kronor om året, medan en spårvägare tjänade 3 420 kronor.)

Einar Nerman 1

Einar Neman 2

Einar Nerman 3 

1857 Septembernytt från Bonniers Veckotidning nr 39 1926

 

Omslagsbilden är gjord av Artur Nilsson 1900-1988 och som man kan läsa mer om här. Bilderna går att klicka större.

Priset på den här tidningen är 65 öre vilket motsvarar ungefär 20 kr i dagens penningvärde. Jag tyckte att det verkade billigt och googlade på vad en "tjänstekvinna" utan mat och logi kunde tjäna per månad 1926. Det visade sig vara 35 kr. Då kan man ju förstå att det inte är den kategorin människor/kvinnor som tidningen vänder sig till. 

Tidningen har två hela sidor med bara foton på hur folk med adliga namn och titlar roar sig. Rubrik: "På weekend med Sveriges Upper Ten". Bland bröllopsfotona finns t.ex. en fröken Wachtmeister som gifter sig med en greve Trolle. I denna upplaga är det förresten ovanligt många foton på adelsmän och dito damer.

Men det finns mycket som är läsvärt. Teaterrecensioner bland annat. Här sågar Erik Lindorm Evert Taube. Han skriver:" Men på Vasateatern, i en bred och anspråksfull ram, kom Evert Taube ömkligen till korta. Både som författare och sångare. Han som brukar bereda oss glada stunder, beredde oss här ledsamma timmar. --- Teatergroggen som tåligt stod och bidade på alla bord hade stora likheter med hr Taubes 'Musikaliska Lustspel'. Båda voro svaga och föga berusande." 

Men det som framför allt är av intresse för mig i tidningen är den omfattande intervjun med Victor Sjöström. Om honom visste jag ungefär bara att han var en berömd svensk regissör under 1900-talets första hälft. Men att han även gjort en lysande karriär i USA hade jag ingen aning om. Sjöström hade med sin familj åkt hem till Sverige efter tre år i Los Angeles för att fira semester på sitt sommarställe på Edlunda, en ö i Stockholms skärgård.

Hans tredje fru Edith Erastoff-Sjöström tar här foto på sin man och döttrarna Caje och Guje. (Döpta till Carin och Gun.)

Reportern har nosat upp var Sjöström med familj befinner sig trots att Sjöström gjort allt för att hemlighålla sin vistelse. Han blir inte alltför vänligt mottagen när han dyker upp med Vaxholmsbåten och med en fotograf i hälarna, men det ordnar sig efter en stund och Sjöström och hans fru bjuder på sig själva genom att snällt svara på intervjufrågorna. 

Svampplockning, fiske och utflykter med båt tillsammans med familjen är de största intressena för Victor Sjöström på semestern.

Reportern frågar fru Sjöström hur det är att vara gift med en berömd filmregissör. Hon svarar:" Förfärligt, man är alltid ensam, och hade jag inte barnen vet jag sannerligen ej hur det skulle gå." Hon berättar vidare att de bor i Santa Monica, en förstad till Los Angeles där flera svenskar också bosatt sig. 

"Bland dem nämner fru Sjöström främst den danske regissören Simon Gade och hans svenskfödda fru, f. operasångerskan Carin Gillberg, Mauritz Stiller, Lars Hansson och Karin Molander samt  Greta Garbo, vilka alla slagit sig ner i Santa Monica."

"Fru Sjöström, fröken Garbo, hrr Stiller och Sjöström göra då och då en tripp ut i naturen per bil."

Victor Sjöström berättar att familjen ska återvända till USA i oktober. Han har kontrakt med Metro Goldwyn Mayer ytterligare två år som regissör. Hur det blir sedan vet han inte eftersom ingenting är bestämt på längre sikt. Men vi, som sitter med facit, vet ju att han så småningom kom tillbaka till Sverige men att han mest arbetade som skådespelare efter det. Det kan man läsa om i länken ovan. 

Några tecknade bilder från höstens mode tar jag med som vanligt. 

Annonsen på omslagets sista sida väcker upp nostalgiska minnen. Min mamma hade en period då hon alltid lagade Jell-o som efterrätt. (Antar att det överensstämde med de tillfällen hon bantade.) För efterrätt var ju obligatorisk till middagen på den tiden jag var ung.