Den här gången gick jag till vänster om mitt lilla träd på min promenad för att ta bilderna till inlägget. Det är mitt på dagen, men solen står så lågt att dikesrenen med de vissna växterna täckta av rimfrost ligger i skugga. (Bilderna går att klicka större.)
Snö är något som är både positivt och negativt för mig. När jag växte upp och min pappa stod för snöskottningen och jag älskade att åka skridskor och skidor, var det enbart positivt. Visst blev man lite frusen om händerna och om tårna i de smala konståkningsskridskorna, men efter en kopp varm choklad när man kom hem var man redo att ge sig ut igen.
En hel del snö på åkern.
Skid- och skridskoåkningen är numera ett minne blott. Risken att bryta benen på skridskobanan om man i min ålder skulle falla omkull, är överhängande. Det räcker med försiktiga promenader på ishala vägar i skor försedda med broddar. Skidåkningen fick jag abrupt avbryta för några år sedan när jag fallit omkull redan innan jag skulle ge mig ut i spåret och inte kunde ta mig upp själv med skidorna på.
Isen har lagt sig även på den lilla bäcken.
För oss som bor på landet är snön något ganska negativt. Bilen måste skottas ut innan vi kan ge oss iväg och handla mjölk t.ex. Vi har visserligen ett garage men där få allt annat plats utom bilen. Landsvägen in till Söderköping är inte alltid plogad men de flesta åker försiktigt som väl är.
En blek vintersol silar in genom de frosttäckta grenarna.
Positivt med snön är dock att man inte behöver rensa ogräs eftersom snön döljer allt som växer eller har växt i trädgården. Dessutom är det otroligt vackert överallt när solen skiner på rimfrosten på buskar och träd. Om man klickar på övriga lördagsbloggare i listan till höger i bloggen kan man läsa vad dessa har skrivit om snön.
På hemväg.
