Utflykt till Peking – dag 4, lördag 8 augusti

Fortsättning på den stora skjortjakten...

Vilken tur att vi inte bestämde oss för att åka till Olympiastadion idag! Det är ju den 8 augusti och dagen för förra årets OS-invigning, som givetvis kommer att firas rejält. Jag vill inte tänka på hur det kommer att se ut på tunnelbanan…

Åttonde augusti anses vara årets mest lyckobringande dag i Kina. Många bröllop äger rum just denna dag. När vi är på väg ut efter frukosten dyker vi rakt in i ett bröllopspar med uppvaktning, som just håller på att fotograferas utanför vårt hotell. Bilen, som paret ska åka i, är dekorerad med serpentiner och blommor och på parkeringsplatsen ligger det drivor med sönderrivna serpentiner i alla olika färger. (Bilderna går att klicka större.)

Innan vi tar en taxi till tunnelbanan handlar vi vatten i den lilla affären tvärsöver gatan. Vattnet kostar två yuan, en yuan mer än i affären.


Det är idag vi ska besöka affären där man säljer Arrowkjortor. Vi ska även passa på att ta lite foton på huset där Mirren och Mirrmaken bodde. Jag vill gärna besöka Carrefour också i närheten, ett varuhus i stil med Åhléns hemma och dit mycket få turister hittar.

Området Sanyuan där Mirren bodde ligger några mil från vårt hotell – inte så långt ifrån flygplatsen. Det börjar bli riktigt varmt nu och jag välsignar alla sidentoppar som Mirren la ner i mitt bagage i stället för mina egna T-shirts i bomull.


Vi stiger upp ur underjorden på en station, där vi tror att det inte är så långt att gå till bostadsområdet. Flera vänliga engelsktalande ungdomar kommer fram och talar om var befinner oss, är när vi stannar och försöker orientera oss på kartan. Det är inte så lätt att veta var man är om man bara tittar på skyltarna...


Efter halvannan kilometer skymtar vi Carrefour tvärsöver gatan och då vet vi att vi är på rätt väg. I ett gathörn står en melonförsäljare med en häst – något som man inte ser i centrum av Peking.


Vi hittar trettiofyravåningshuset där Mirren och Mirrmaken bodde under ett år på sextonde våningen. (Det fanns ingen våning fyra och fjorton eftersom de är olyckstal. Fyra har samma uttal som ”död” och fjorton som "vill dö" även om det är olika tecken.) Vid entrén står det fortfarande vakter som besiktigar alla som går in och ut. MM är glad över att vi hittat hit.






Det är sig likt, men man har byggt färdigt skyskraporna på andra sidan gatan, som man höll på med 2004, och rivit några kvarter till. Här är ett gammalt foto som visar hur det såg ut från balkongen då. Jag tror vi kunde räkna till sexton lyftkranar bara härifrån.

Vi räknade till 16 lyftkranar från Mirrens balkong

Det är mer eller mindre färdigbyggt nu och vi tar några nya foton för att visa Mirren, som längtar tillbaka och gärna skulle bosätta sig där igen.

Ett av husen som höll på att byggas när vi var där 2004


På andra sidan bron över den trafikerade gatan ser allting ut som förut. Och skjortaffären finns kvar – men nu heter den inte Arrow längre utan Cavad.




Vi går in och frågar om man säljer Arrowskjortor, men expediterna har tydligen inte heller här hört talas om märket. Vi inser då att Arrow kanske har dragit in sin försäljning i Kina av sina skjortor. Kanske man inte tjänade tillräckligt. Jag hittar några rosa och ljusblå skjortor till Mirrmaken av märket Cavad, som verkar fina och köper dessa.


Vi irrar omkring i kvarteren intill för att se om inte Arrowaffären möjligen har gömt sig någon annanstans – men MM var säker på att just så här såg huset ut där affären fanns. Jag vill gärna gå till Carrefour nu där det är luftkonditionering – jag är genomblöt av svett. Jag kommer i alla fall ihåg att jag måste dricka mycket. dricka MM klarar värmen bättre – han tycker att det är ”lagom varmt”.




Vi ger oss iväg hem igen men hamnar tydligen fel och hittar inte till Carrefour. Vid det här laget är jag väldigt trött och svettig och vill åka taxi hem till hotellet. Vi frågar tre chaufförer, men de skakar bara på huvudet och vill inte köra. Det är för långt och det är inte säkert att de hittar. Den fjärde chauffören skjutsar oss till närmaste tunnelbanestation i alla fall. Hem till hotellet för att duscha och sen ut igen eftersom vi är hungriga. Denna gång blir det kyckling på Kentucky Fried Chicken för mig och pommes frites för MM.

Efter detta är jag så pass återhämtad att jag kan åka iväg till Landau igen för att försöka få tag på ytterligare skjortor till Mirrmaken. Han har önskat sig rosa, blå, lila och gula skjortor. På Landau är det fortfarande rea och på ett ställe får jag tag i gula och lila skjortor. Rosa och blå har jag ju redan köpt.

Det blir yoghurt som vanligt på kvällen. På vägen hem ser vi ett sätt att lösa transportproblemet när det gäller barn eftersom man sällan använder barnvagnar, som jag tidigare berättat om.

Från mitt liv som kantor 12

Jag sticker emellan med en rapport från mitt kantorsliv som omväxling till Kinainläggen. I söndags hade jag två gudstjänster och vid den sista i den stora kyrkan med den grandiosa orgeln på Vikbolandet, spelade jag en ouvertyr av G.F. Händel som postludium. En ouvertyr ska ju egentligen spelas i början men jag är inte så kinkig…

Jag drog ut nästan alla register utom trumpeten och lyckades spela hela stycket med repris utan fel. Så jag var själv ganska nöjd med resultatet. Jag fick t.o.m. en dubbelklapp på axeln av MM efteråt, något som är ganska ovanligt. Han brukar alltid tycka att jag spelar ”för tamt”.

När jag kom ner för att säga adjö till prästen, vaktmästaren och kyrkvärdarna tackade den ene mig och ville veta vad jag spelat. Han sa sen att jag ”spelade bra” och att jag var MUSIKALISK! Jag påpekade lite försynt att det kanske var bra att vara i det här jobbet men invärtes pirrade det av glädje.

Han hade tydligen gillat att jag inte bara hade spelat psalmerna rakt upp och ner utan experimenterat lite med harmonierna och preludierna. ”Det finns en väg till himmelen” – en psalm med text gjord på en gammal folkmelodi - hade jag för övrigt försökt få lite Jan Johansson-stuk på.

Bra att plocka fram när det har gått åt pipsvängen. Som när jag kom helt fel i bröllopsmarschen vid ett socitetsbröllop med 150 gäster förra sommaren. Skulle kolla in hur långt bruden hade kommit i kyrkgången och fingrarna hamnade ALLA på fel ställe på klaviaturen. Som på datorn ibland, fast då låter det inte...

Nu har jag vittnen på att jag i alla fall är MUSIKALISK och det är inte dåligt, eller hur? Sen kan jag också berätta att sångaren Artur Eriksson en gång sa att jag var ”en riktig musikant” när jag ackompanjerade honom för många år sedan. Sånt gömmer man i sitt hjärta.

Här är en bild från i söndags från den lite mindre Vikbolandskyrkan.

Utflykt till Peking dag 3 – fredag 7 augusti

(Klicka gärna på bilderna)

På agendan för dagen står Beijing National Stadium eller för enkelhetens skull Olympiastadion samt provning hos skräddaren på Yashow. Jag har lovat mig själv att inte åka hem förrän jag hade sett ”fågelboet” med egna ögon. MM studerar kartan med tunnelbanelinjer och kommer fram till att vi måste byta tre gånger. De nybyggda tunnelbanelinjerna är mycket fräscha och smakfullt dekorerade. Här måste vi tydligen just ha missat ett tåg eftersom det är så få på perrongen...


Vi tar alltså en taxi på morgonen till Hepingmen Station och kommer efter långa promenader under jord och upp och ner för åtskilliga trappor, så småningom fram till den avslutande tunnelbanelinjen nummer 8. På denna är vi inte ensamma utan får samsas om utrymmet med några tusen andra kineser. Några enstaka gånger finns det rulltrappor men det är inte alltid de fungerar...


När vi stiger ur tunnelbanan vid Olympic Green är det mycket varmt och fuktigt trots soldiset. Det är många trappor upp att gå uppför från den storstilade entrén till själva området där Olympiastadion ligger.


Längst fram i vårt synfält skymtar vi den gigantiska grå massan som utgör själva ”fågelboet”.


Även om den jättelika arenan används mycket sällan numera, är Peking en turistattraktion rikare. Stadion ligger i ett jättestort parkområde med inbyggd konstgjord sjö, utmärkt för picknick under den varma delen av året. Även om det kanske kan bli svårt att slå sig ner i gräset om man ska följa anvisningen på skylten.



Kineserna själva tycker tydligen också att det är varmt denna dag – det kan man märka av alla paraplyer som används som parasoller.


Vi går ungefär en kilometer i hettan och beundrar diverse konstverk som är uppförda längs promenaden fram till stadion. Lyktorna längs vägen är utformade enligt samma mönster som ”fågelboets”.





När vi äntligen hunnit fram till själva Olympiastadion, som tornar upp sig framför oss i all sitt majestät, ger vi upp.



Vi orkar helt enkelt inte ställa oss i den långa kön för att se hur det ser ut inuti – det får bli ”nästa gång”. Vi går tillbaka längs med stranden till den konstgjorda sjön med de nybyggda skyskraporna i bakgrunden.



MM och jag återvänder till entrén. På vägen dricker vi var sin iste, gott och läskande i värmen. MM studerar kartan igen och kommer fram till att vi kan åka åt andra hållet med tunnelbanan och bara byta två gånger.


Hos skräddaren på Yashow är allt färdigt för provning. Min dräkt med kjol och byxor kommer att bli jättetjusig – hoppas jag. Skräddaren är nöjd och även MM provar sina kläder till bådas belåtenhet. Vi får hämta på söndag på eftermiddagen när vi vill. Det är inte så noga med tiden, skräddaren är ju ”always there”.


Nu är vi inte så långt från Schiller's så vi tar en promenad och avslutar kvällen med middag där. Och gott kinesiskt öl givetvis, eftersom det är Happy Hour igen när vi kommer dit.

Dag 2 – torsdag 6 augusti

Den stora skjortjakten börjar
(Bilderna går att klicka större)

MM behöver nya skjortor med kort ärm och Mirrmaken behöver nya med lång. Riktiga Arrowskjortor, som vi köpte förra gången till ett pris långt under det svenska.

Vi bestämmer oss för att åka tunnelbana i stället för taxi och ger oss iväg på promenad de två kilometerna till Hepingmen Station. Det kostar bara två yuan varje gång att åka tunnelbana. En yuan är lite mer än en krona. Skjortorna fanns förra gången på Landau, ett av de stora moderna varuhusen i centrum så vi åker dit. Här är MM på väg ner till tunnelbanan.

Det är många trappor upp och ner till tunnelbanan. Hissar kan jag inte se några och rulltrappor finns bara i enstaka fall – ifall de fungerar. Både barnvagnar och rullstolar är sällsynta i Peking. Jag såg kanske högst tio stycken barnvagnar under hela vistelsen där. Antingen går småbarnen själva eller bär man dem på armen. Bebisar under sex månader såg jag överhuvudtaget inte till.



På Landau finns det minst 20 olika avdelningar som säljer skjortor av olika europeiska och kinesiska märken. Dock inte Arrow. I informationen har man uppenbarligen inte hört talas om detta märke. MM hittar skjortor av märket Nino Ferletti (?) till reapris. Här på de stora varuhusen säljer man inga piratkopior som på marknaderna och alla priser är fasta. Expediterna på Landau ställer gärna upp för fotografering.


Skjortor till Mirrmaken får vi väl köpa en annan dag i den lilla affären, som bara sålde Arrowskjortor, en bit från där Mirren bodde, tänker vi. Det är långt att gå i värmen från Landau till tunnelbanan. Vägen dit kantas av nybyggda affärskomplex och hotell.



På flera håll i tunnelbanan är väggarna utsmyckade med vackra mosaiker. Från Hepingmen Station tar vi taxi till hotellet, jag är ganska trött efter en promenad på cirka fyra kilometer och efter alla trappor upp och ner i tunnelbanan. Det kostar inte mer än tio yuan och det kan det vara värt.





Efter vila och dusch – de närmaste dagarna duschar jag fyra gånger varje dag – går vi och handlar mat på Merry Mart några kvarter från hotellet – vi och något tusental andra kineser. Vi slår på stort och köper en liter konjak för 14 yuan som smakar lite som likör. Alldeles utmärkt. Bröd, smör, ost, juice och yoghurt till sen lunch – utan konjak dock. Som man kan se cyklar många till varuhuset.

Ut igen – det gäller att ta vara på de få dagarna. Taxi till Hepingmen och tunnelbana till Qianmen Street, där man nyuppfört hus i gammal stil och gjort en exklusiv gågata emellan dessa. Gatan och husen är fortfarande under byggnation men H&M har en stor lokal, som redan är i bruk, med massor av skyltfönster. Liksom hos konkurrenten Zara som ligger vägg i vägg.

Vi fortsätter vår promenad med den jättelika affärsgatan Wang Fu Jing i sikte. En lååååång promenad i kvällsmörkret. Största delen av Wang Fu Jing är gågata och det är mycket folk och mycket roligt och spännande att titta på. Det är mest kineser som är ute och flanerar och handlar. Vi ser få västerlänningar. Kanske är det för hett för turister från väst vid denna tid på året. Vi handlar lite kinesgodis – rullar med sesamfrön och honung. De är sega men ganska goda. Vi skippar dock tvärgatan denna gång där de säljer grillade kackerlackor, skorpioner och annat smågodis...



Utanför en shop står kejsaren själv och säger välkommen in. Han är klädd i gult siden – ingen annan än kejsaren fick bära den färgen när det begav sig. Utanför en annan en ganska trött kinesisk kurtisan - geishor finns väl bara i Japan...







Hem med tunnelbana och taxi från Hepingmen. Hade ingen svårighet att somna den kvällen.

PS. fortsättning på Kinaresan följer så småningom eftersom jag ska åka till Stockholm och hälsa på Mirren några dagar och det inte lär bli något bloggat däruppe.

Utflykt till Peking

Sommaren 1998 jobbade MM på Svenska Ambassaden i Beijing, eller Peking, som vi för det mesta säger här hemma. Mirren, som hade börjat läsa kinesiska i Lund parallellt med sina ekonomiska studier, Mirrmaken och jag följde med och vi bodde alla tillsammans i ett litet hus på ambassadområdet.

Vi, som var lediga, tillbringade dagarna med att handla mat till lunch och middag och cykla omkring i centrum på cyklar, som vi fick låna på ambassaden. Denna sommar besökte vi också alla platser som turisterna brukar komma till, bl.a. Himmelska Fridens Torg, Förbjudna Staden och Sommarpalatset. Till Muren åkte vi med tåg och trängdes tillsammans med tvåtusen andra kineser. En upplevelse som jag inte vill vara utan, även om det var trångt och svettigt…

Utanför gästhuset på ambassaden i Peking där vi bodde sommaren 1998 (Bilderna går att klicka större)

Denna vistelse grundlade hos oss ett stort intresse för Kina och en kärlek till detta land, som är så fantastiskt med alla sina kontraster och med sitt folk, som oförtrutet arbetar och strävar trots allt förtryck som det har utsatts för under tidernas lopp.

Sommaren därpå studerade Mirren kinesiska vid Bei Da, Pekings största universitet, och vi var förstås tvungna att åka dit och hälsa på henne. 2003-2004 jobbade och forskade Mirren på Volvo Lastvagnar i Peking och då var vi där tre gånger och besökte henne och Mirrmaken. Vi flög då också till Xian för att titta på gravarna med terrakottasoldaterna. Hennes studier resulterade så småningom i en avhandling om Joint Ventures i Kina, som jag berättat om förut.

2005 fyllde MM jämnt och då åkte vi bl.a. till Shanghai tillsammans med Mirren och Mirrmaken. Sen dess har vi inte varit i Kina, men i år kunde vi inte låta bli att boka en resa när det kom ett erbjudande om en resa till Peking med specialpris från Lotus Travel. Vi var ju också nyfikna på hur det skulle se ut i Peking efter Olympiaden, om det var mycket som hade förändrats...

Här kommer några rader om och bilder från vår senaste utflykt till Peking 4 – 11 augusti 2009.

Dag 1. Onsdag 5 augusti

Vi anländer till Pekings nya flygplats vid tolvtiden på onsdagen. Den är, som det mesta som byggs nytt där, en gigantisk och vacker skapelse i glas och stål. Så olik den förra gamla nerslitna terminalen. Jag saknar dock den vackra mosaikväggen i trappan ner till bagageutlämningen.

Terminalen påminner verkligen om en jättesköldpadda

Peking Airport är en gigantisk skapelse i glas och stål

Praktiskt klädd men inte särskilt elegant! Men vem bryr sig?

Här får vi åka pendeltåg från flygplanet till bagaget – en resa på 3,5 km! Sen tar det tid innan vi kan gå på vår lilla transferbuss som ska ta oss till Rainbow Hotel i södra delen av staden. Guiden, som talar utmärkt amerikanska, berättar att man räknar med 16 miljoner invånare i Peking idag. 14 som är folkbokförda (om något sådant institut finns) och 2 miljoner gästarbetare eller bara immigranter från landsbygden.

Rainbow Hotel med sina 20 våningar

Resan går längs med 4: e Ringvägen, som är en ny väg för oss. Det känns lite som om man klivit in i en science fiction film, när man tittar ut genom fönstret i bussen och ser skylinen med massor av höga, nybyggda mastodontskyskrapor längs vägen. Många är byggda i en spännande, fantasifull kinesisk arkitektonisk stil och har stora fönster och mycket glas i väggarna.

Nybyggda skyskrapor vid Fjärde Ringvägen

Innan vi är på hotellet och har checkat in är klockan halv tre på eftermiddagen. Eftersom det är så sent på dagen hinner vi inte med någon tupplur utan ger oss iväg så fort vi kan till skräddaren i varuhuset Yashow, där för det mesta det bara är kineser som handlar och där man kan pruta.

Skräddaren känner igen oss (åtminstone påstår han det, haha) och vi beställer kläder att ta med oss hem. Allt som vi sydde för fyra år sedan har krympt på ett mystiskt sätt…

Han lovar att vi ska få prova på fredagen och att allt ska vara färdigt tills på söndagen. Så har vi en dag på oss om det skulle behöva ändras något innan vi åker hem, säger han. Jag beställer en dress som består av jacka, byxor och kjol i ett underbart material. Ull blandat med cashmere. Jag har tagit med mig plagg hemifrån som skräddaren syr upp efter.

MM beställer två kavajer och fem par byxor i olika tyger av ull och cashmereblandning. Han har också tagit med sig plagg att sy upp efter, men skräddaren suckar och säger att han måste göra alla kläder lite större. ”Just a liiiittle, liiiittle bit…” Det gäller även för mig.

Vi köper också underbara Pashminasjalar i ett stånd bredvid skräddaren – åtta stycken till samma pris som Mirren förhandlade sig till för fyra år sen. Jag har två kvar av dessa nu. Resten har gått åt till presenter.

Trångt om saligheten på Yashow-varuhuset

Från Yashow promenerar vi till Schiller's restaurang, som vi ofta besökte när vi var i Peking tidigare. Jag har vis av skadan med såriga fötter i Italien endast tagit med mig mina äldsta ingångna jumpadojor, så de två kilometerna till restaurangen går lätt i den svarta, varmfuktiga sommarkvällen. Ingen skymning som i Sverige, mörkret kommer plötsligt vid halvsjutiden. Vi sitter ute under platanerna och ser ljusen spegla sig i kanalen som flyter en bit ifrån restaurangen.

På Schiller's kan man få god och riklig västerländsk mat och när vi kommer dit är det Happy Hour. Det innebär att en öl är gratis. Hemma dricker jag aldrig öl, men här smakar det väldigt gott. Vi sitter en stund och MM, som är vegetarian, äter sina ostrullar och jag får välstekta och möra kycklingfiléer med fettucini och en alldeles underbar svampsås gjord på smör och grädde. Bort med alla tankar på Viktväktarna…

Öl smakar gott på Schiller's restaurang i San Litunområdet

Vi konstaterar att matsedeln är densamma som den var för fyra år sedan. Båten nedanför i kanalen utanför restaurangen ligger också kvar. Även biltvätten tvärsöver bron. Jag ser ingen som jobbar där nu, annars var det sju killar som tvättade en bil en gång när vi cyklade förbi. Inuti och utanpå.

Nu har vi varit vakna ett dygn med undantag av några timmars sömn på flyget. Ingen mer promenad denna kväll, utan vi tar en taxi utanför som snällt kör oss ända hem till hotellet, ca två mil.

Cykeln är fortfarande tillsammans med tunnelbanan det bästa sättet att ta sig fram på i Peking.

Från mitt liv som kantor 11

(Klicka gärna på bilderna)
Och så var den sista friluftsgudstjänsten för sommaren 2009 ett minne blott. Denna varmfuktiga söndag var vi bjudna till Eva på Arkö, dit man kommer med båt från Arkösund. En hel del församlingsbor åkte med ut till ön – några hade redan åkt med en tidigare båt.

Båten avgår från Arkösund till Arkö med förväntansfulla friluftsentusiaster

Lotsutkiken på Arkö

Eva kom som vanligt och hämtade synten med tillbehör med sin fyrhjuling. Hon talade stolt om att den var ny för året, röd och grann. Synten och jag stuvades in i släpvagnen, de andra avböjde att åka med och promenerade de ca 700 metrarna upp till skärgårdshemmanet, där gudstjänsten skulle äga rum.

Det gäller att hålla sig i om man inte ska trilla av...

Jag förstod varför, när jag åkt några meter. Det gällde att hålla sig i ordentligt för att inte trilla av när fyrhjulingen skumpade över alla stenarna på den lilla vägen. Efter att vi öppnat och stängt ett antal grindar och schasat bort en del får som spärrade vägen för oss, var vi framme.

Där hade Eva med dotter redan satt ut bänkar och ordnat med kyrkkaffe efter gudstjänsten. MM riggade upp synten i en lada bredvid med öppen vägg och de församlade bänkade sig utanför och gjorde sig redo att insupa Guds ord. Min gamle vän Tore, som konfirmerat och vigt Mirren, ledde det hela.

Snart har alla bänkat sig utanför ladan hos Eva och Fredrik

Två gamla klasskamrater tillsammans innan gudstjänsten har börjat

Min gode vän, prästen Tore, ska hålla i gudstjänsten

Bra och lättsjungna psalmer – jag hade själv valt dem… Dagens tema var Andlig Klarsyn, lite besvärligt att hitta psalmer som rörde sig om detta fenomen, men jag tyckte att O store Gud och de sista verserna på I denna ljuva sommartid kunde passa. Tore är alltid snäll och tycker att allt jag gör är bra och ingen annan opponerade sig. Som avslutning spelade jag en liten dalmarsch av Peterson-Berger – eller Peterson Arger – som en av gudstjänstbesökarna talade om för mig att han kallades på sin tid.

Eva ville att jag skulle spela ”lite mer lättsamt” till kaffet – vi var gamla klasskamrater på den ärevördiga flickskolan i Norrköping för 65 år sedan, så hon har inte glömt att jag redan då var svår att få bort från pianot. Det blev lite Summertime, As Time goes by och Can’t help loving that man of mine, innan det var dags för kaffe för de flesta och te för min del.

När det var dags att åka hem promenerade vi i sakta mak ner till bryggan genom den yppiga grönskan och genom fårhagarna med hundratals får. Eva fick dock åka ensam i sin fyrhjuling denna gång. Efter någon halvtimmes väntan på ordinarie båt som var försenad, fick MM och jag skjuts till Arkösund med en av gudstjänstbesökarnas båtar.

Får, får, får så långt ögat når...

Ett svart får bland alla vita

Den här gången fick Eva åka ensam med synten till bryggan

Jag hade nämligen ytterligare en mässa på kvällen att spela på och var orolig för att inte hinna i tid på grund av mastodontköerna genom Söderköping vid den tiden på söndagseftermiddagen.

Medan vi väntar på båten hem njuter vi av den underbara skärgården

Båten vi åkte hem med vid bryggan på Arkö