Småländskt släktkalas

Min farmor hette Ingrid St*erner som ogift och hade fyra bröder och en syster. Jag har fått mitt namn efter min farmor.

En dag i våras ringde en för mig okänd man med småländsk brytning och presenterade sig som Lars St*erner. Han ville inbjuda mig och min familj till släktkalas den 7 augusti. Festen skulle gå av stapeln på Wallby Säteri, som ligger i Skirö mellan Vimmerby och Vetlanda. Herrgården, som numera är en konferensanläggning, var en gång Sveriges minsta fideikommiss och ligger vackert på en kulle invid en sjö.


Wallby Säteri, Sveriges minsta fideikommiss på den tiden det begav sig (Bilderna går att klicka större och en gång till större)

Det här var i maj någon gång och augusti låg ju långt fram i tiden, så jag sa att vi naturligtvis skulle komma, MM och jag. Jag är alltid sugen på äventyr och orten Skirö, där Wallby Säteri ligger, hade jag heller aldrig hört talas om. Trots att det befinner sig på rätt sida av Vättern i ett område som kallas för Smålands Trädgård.

Mirren med familj lovade också att komma i ett svagt ögonblick. Under sommaren fick jag flera mail från en annan smålänning, Sven St*erner, som ville ha uppgifter om min pappa och mamma och alla barn och barnbarn, och när och var alla var födda eller döda.

Inkvartering för Mirrfamiljen i en gammal länga som hörde till godset, förmodligen där pigorna och drängarna bodde förr i tiden

Jag räknade ut att Lars St*erner, som ringt mig, måste vara en kusin till min salig pappa, men att också Sven S. var det, kom som en total överraskning. Ja, inte när jag sedan träffade honom på kalaset, eftersom jag kände igen så mycket av min pappa i honom. Hans far och min farmor var ju trots allt syskon.

Jag tillsammans med två kusiner till min far, Sven och Lars

Likadant var det med Lars S., som också påminde mig om min far. Det fanns ännu en kusin till min far bland gästerna, Karl-Erik S. Ingen av dem kom ihåg min pappa, ålderskillnaden var alltför stor. Men de hade förmodligen varit med på släktkalaset i Norrköping hos mina föräldrar 1951

Det har jag inte något som helst minne av, trots att jag också måste ha varit med på det. Jag hade antagligen smitit iväg med detsamma efter lunchen till min dåvarande pojkvän, som bodde granne. Jag var femton år på den tiden…

Syskonen St*erner hette Ingrid, Marta, Gustav, Uno, Erik och Edvin. Av bröderna kommer jag bara ihåg Erik eftersom han var den förste som jag någonsin sett som snusade. Ättlingarna till dessa syskon uppgick på släktkalaset till 118 personer. Lika många till fanns det väl, som inte hörsammat inbjudan.

Jag måste erkänna att jag hade ganska lågt ställda förväntningar på själva kalaset eftersom jag inte trodde att jag skulle känna igen särskilt många. Men min kusin Harriet med man Björn och son Johan och Harriets bror Ragnar var med och det var trevligt att träffa dem, eftersom vi inte setts på fem år.


En liten del av den ljusgröna gruppen, Mirren med Caspar i knät, min kusin Harriet och hennes man Björn

Men döm om min förvåning när den ena efter den andra kom fram och hälsade och sa: ”Du måste vara Kickan (smeknamn tills jag kom till gymnasiet), du är så lik din mamma och pappa”. Det var förstås de äldre – de yngre var ju inte ens födda när vi hade släktkalas 1951…

Efter inmönstring och registrering och alkoholfri välkomstdrink vidtog mingling under en timmes tid. Denna gick fort då man förväntades att prata med alla som var där. Varje gren av släktträdet hade en egen färg – vår var ljusgrön.


Inmönstring och registrering av fotfolket


Festkommittén samlad Gunhild, Roland, Catarina, Sigrun, Sven och Lars

Roland S., som organiserade den stora skaran med tordönsröst och stor pondus– han har ett förflutet inom Smålands Husarer enligt ett envist rykte – fick oss att lydigt ställa upp oss på led och vara alldeles tysta, en bedrift som dagens lärare skulle avundas…

Hela skaran står snällt och lyssnar till vidare order från släktkalasgeneralen. Mirrmaken hade stukat foten så han fick stödja sig med kryckor emellanåt

Efter det intogs lunchbuffé, också den i militärisk ordning. Eftersom de små barnbarnspojkarna var hungriga lyckade vi sälla oss till den blå gruppen, som först fick börja ta för sig av det dignande buffébordet utan att vår general märkte det. Stämningen var mycket uppsluppen när vi satte oss till bords i den stora matsalen.

Jag och kusin Ragnar och Mirren med Casimir, som slocknat, i famnen

Caspar gör heder av anrättningen

När alla ätit färdigt skulle vi alla samlas för att fotograferas på trappan till herrgården. Roland lyckades även med detta konststycke att kommendera upp samtliga där, så att ingen blev skymd.

Uppställning till gruppfoto har påbörjats


Här har generalen äntligen fått till det


Den ljusgröna gruppen väntar på att bli fotograferad enskilt på trappan

In igen i matsalen för att dricka kaffe utom tre som drack te. När detta var avklarat visade Sven bilder från gamla fotoalbum. Det var med tårar i ögonen som jag såg bilder av min farfar och farmor, fastrar och farbror när de var unga och på mina föräldrar och bröder och kusiner från vårt släktkalas 1951. Själv har jag inga bilder alls från den tiden.


Proffsigt gjort släktträd. Min farmor Ingrids och min farfar Karl Oskars ättelägg i fokus


Här är grenen från mig och co.

Tiden gick fort som alltid när man har trevligt och vi var inte hemma i Mogata igen förrän vid tiotiden på kvällen. Vi var helt överens om att det hade varit ett oerhört välarrangerat och trevligt släktkalas – och oerhört mycket arbete som ligger bakom. Bara att ta reda på var alla släktingarna fanns tycker jag var en prestation i sig.

Casimir såg vi inte till så mycket - det fanns många kompisar att leka med


På morgonen dagen därpå hittade jag inte min kamera i handväskan – jag hade tagit med mig min lilla kamera som får plats där – men som väl var återfanns den i receptionen på Wallby säteri. Så bilderna i det här inlägget har MM tagit.

Mirrfamiljen som sovit över och som hade hunnit två mil från Skirö när jag ringde och meddelade detta, fick åka tillbaka och hämta den. Men det är en annan historia. Efter detta långa inlägg blir det bloggpaus i en vecka ungefär. Ha det gott så länge!

Dagstur till Sjötorp.

För precis en vecka sedan gjorde vi en dagsutflykt till Sjötorp vid Vänern. MM:s kusin Gun, som egentligen är inbiten stockholmare har nyligen sålt sitt radhus i Älvsjö och flyttat dit som pensionär tillsammans med sin sambo Lasse. De fick ett fint hus i Sjötorp med stor uppvuxen trädgård, en lugn och vacker miljö, inga bilköer och pengar över på banken – ett bra byte…

Guns och Lasses hus i Sjötorp. (Bilderna går att klicka större)

MM, Gun och Lasse med sin hund Chiwaz

För mig, vars far- och morföräldrar, moster och kusiner var och är smålänningar – morfar var visserligen från Askersund men flyttade i sin ungdom till Jönköping – är området kring Vänern en outforskad fläck på kartan. Inte förrän Gun och Lasse flyttade dit har jag vetat att samhället Sjötorp existerade.

Utsikt över Vänern från hamnen

Jag borde naturligtvis ha känt till det, eftersom jag bott nära Göta Kanal i tjugo år. Jag borde också ha känt till att det är den första slussen vid Göta Kanal på vägen till den sista i Mem. Vi Söderköpingsbor har förstås alltid räknat Mem som den första slussen, men här fanns det nummer på de gamla slussvaktarbostäderna; 1 och 2-3, så den uppfattningen får vi revidera.

Den gamla slussvaktarstugan hörde till sluss nummer 2 och 3

Roligt var det i alla fall att komma dit och uppleva det lilla samhället vid Vänerns strand från sin allra bästa sida, med strålande sol, värme och många turister.

Efter kaffe och kladdkaka gick vi några hundra meter ner till slussarna och hade turen att få se tre båtar slussas igenom. Slussarna här är högre än i Söderköping – nivåskillnaden i sluss nummer två är hela 83 meter.

En båt på väg in i slussen

Slussningen har börjat

Båtarna redo att fortsätta färden till nästa sluss

Gick ytterligare en liten runda över den lilla bron och ner till kajen med det bastanta konstverket och den stora båten som kör turister ibland. Har försökt att ta reda på vad konstverket representerar, men inte lyckats. Kanske någon som läser detta vet? Massor av cyklister överallt så man fick akta sig för att inte bli påkörd.

Det fullkomligt kryllade av cykelturister i det lilla samhället

Hamnbassängen i Sjötorp

När vi kom tillbaka igen gjorde Gun ugnsbakad lax efter ett recept från sin mamma. Man lägger laxbiten i en långpanna på en bädd av grovt salt, saltar lite på den med falksalt och häller lite av Guns specialolja ovanpå.

Specialoljan består av rapsolja i en flaska med vid hals, där hon petat ner några tjocka citronklyftor och några citronmelissstjälkar. Det blir god smak på oljan av detta. Med kork eller lock på flaskan står sig denna olja länge i kylskåpet.

Till detta serverades en dressing gjord på crème fraîche plus lite grädde utrört med stenbitsrom. En liten skvätt av citronoljan satte extra piff på den. 200 grader i ugnen för laxen i 20 minuter – underbart gott!

Men då var det också en färsk laxbit, inhandlad på morgonen av Lasse. MM, som är vegetarian, fick en egen dressing till potatisen och salladen till de medhavda kikärtsbiffarna.

Dagen gick fort och vi fick många historier till livs om hur det var förr när Gun och MM var små. Resan hem gick också ganska fort trots de 22 milen eftersom det var ovanligt lite trafik. Vi var hemma redan vid tiotiden på kvällen.

Från mitt liv som kantor 20

Min sista friluftsgudstjänst för året äger rum på Arkö hos Eva Wahren, min gamla klasskompis sedan flickskolan. Hon är en frejdig skärgårdskvinna numera, som lämnat det mondäna stadslivet för tillvaron på skärgårdshemmanet mitt på ön. Där bor hon permanent med sin Fredrik, född och uppvuxen på Arkö.

Segelsällskapets hus i Arkösund, gammalt grosshandlarsommarnöje. (Bilderna går att klicka större)

Det är tredje året som jag är med som kantor härute. I år är det mer än vanligt med folk, som kommit för att vara med på gudstjänsten. Några är sommargäster från ön och har inte slutat semestern än, men de flesta är Vikbolandsbor från Jonsbergs församling eller Rönö församling, som gränsar till Jonsberg.

Glada damer på väg från Arkösund ut till Arkö

MM på båten, mitt stöd på alla friluftsgudstjänster. Han fixar synten och bär och kånkar på det mesta...

Vi var så många att vi inte fick plats i den ordinarie båten. Som väl var ställde denna båt upp också med kort varsel

Traktorbilen står och väntar på oss när vi stiger iland för att köra upp de tunga grejorna och personer som har svårt att gå. Det är cirka en kilometer från bryggan att gå upp till hemmanet, där vi brukar sitta utanför ladan.

En hjälpsam kille kör upp grejorna och ett äldre par till gården

Det är cirka en kilometer att gå innan man kommer fram till skärgårdshemmanet

Inte många passerar anslagstavlan som är uppställd vid den lilla vägen utom fåren - och så vi förstås idag

Skärgårdshemmanet där Eva och Fredrik bor

I ladan plockar MM upp synten och andra damer fikabröd och goda sockerkakor, som Eva bakat. Termosar med kaffe och nybryggt te ställs fram – något man inte är bortskämd med i kyrkkaffesammanhang. Man får vara tacksam om det finns tepåsar att tillgå…

Synten och jag på sin plats i ladan

Än har gudstjänsten inte börjat

Psalmböcker delas ut, Eva hälsar välkommen och berättar om Arkö, som från början var uppdelad på nio hemman som försörjde sig på jordbruk och fiske. Nu är det bara här som någon bor permanent. Alla övriga har övertagits av sommargäster.

Eva hälsar välkommen och Pär lyssnar

Komminister Pär Lindroth är det som håller i gudstjänsten. Vi får lyssna till evangeliet som handlar om att förvalta de gåvor som vi fått och detta utvecklas suveränt av Pär i sin predikan.

Av dem som har fått många och rika gåvor, fordras det mycket, får vi höra. Man måste förvalta sitt pund väl och inte ligga på latsidan. Jag, som fått gåvan att bli musikalisk och fått chansen att lära mig spela orgel och piano känner mig lite skyldig eftersom jag inte övar så mycket som jag borde. Bot och bättring behövs…

När stolarna tog slut gick det bra att slå sig ner på berget

Sommarpsalmer förstås och O store Gud som avslutning. Passar bra i det vackra vädret. Efter gudstjänstens slut förser sig alla från det uppdukade kaffebordet inne i ladan.

Kakorna går åt som smör i solsken...

Tiden går fort när man har trevligt, och snart är det dags för uppbrott. Eva kör vår synt med tillbehör och alla psalmböcker och några äldre damer, som har svårt att gå ner till bryggan och den väntande båten. Utan en sådan här traktorbil kan man inte klara sig härute.

Eva kör själv ner prylar och damer till bryggan när vi ska hem

Inga-Stina och hennes man Hans, gammal präst, vill gärna ha ett kort från gudstjänsten

När vi stiger iland faller de första regndropparna. Vi har haft tur som har haft solsken under hela förmiddagen.

En insats för musikalisk jämställdhet...

En gammal dröm om att spela med i ett litet jazzband har gått i uppfyllelse. En av mina andra drömmar när jag var ung, var ju att bli vokalist i något jazzband. På gamla dar har jag så äntligen blivit vokalist, inte i ett jazzband, men väl i ett dragspelsdito, vilket inte heller är fy skam. Det är jätteroligt – vi börjar repetitionerna för hösten igen idag.

Men den största drömmen som tonåring var nog i alla fall att få vara med som jazzpianist i något band. Jag lyssnade mycket på olika jazzpianister, alltifrån Art Tatum, Oscar Peterson och Errol Garner till Bengt Hallberg och Jan Johansson. Jag spelade rätt bra redan på den tiden och övade flitigt med att försöka "planka" de stora jazzpanisterna - med viss framgång.

Men jag hade alltså ett stort fel – jag var FLICKA. Och en sån fick inte vara med och spela med gossarna på den tiden. Vissa undantag fanns i jazzvärlden, som Mary Lou Williams – en underbar jazzpianist, men hon hade ett eget band som kompade henne och som hon hade tagit ut själv.

Det är något bättre nuförtiden, men fortfarande ser jag inte många band som är blandade. Alla de här rockbanden från Beatles till Heavy Metals, The Ark etc.etc. består ENDAST av manliga individer, från tonårspojkar till mogna män.

Tjejer är tydligen inte välkomna i dessa, undantagsvis som vokalister i dans- eller storband. De får skapa egna tjejband om de vill spela tillsammans. Man kan undra varför det är så? Det är ju inte som med fotboll och ishockey, att det har med fysiken att göra. Tjejer kan ju vara minst lika duktiga att spela som killar och de spelar numera både trumpet och många andra blåsinstrument, för att inte tala om synt och gitarr…

Ett välkommet undantag var The Railers, som kompade TV-programmet På Spåret förra året. Där fanns det två superduktiga tjejer med, en trummis och en klaviaturspelare. Makalöst skickliga musiker båda två. Det trevliga bandet försvann tyvärr och ersattes med ett annat mycket sämre. Lyssna gärna på länken - jättefina bilder på tjejerna!

För att göra en lång historia kort. I lördags spelade jag tillsammans med min vän Putte som är jazzsaxofonist på en Helgsmålsgudstjänst i Skönberga kyrka. Vi spelade bland annat The Midnight Sun will never set och Stardust och jazzade upp Värmlandsvisan en aning. Det var kul och uppskattades av församlingen.

Putte och jag spelar i Skönberga kyrka. (Bilderna går att klicka större)

Ännu roligare hade jag på söndagen på en musikgudstjänst i Sankt Anna kyrka, där Putte och jag fick hjälp av Leif på bas. Där blev det Stardust och Värmlandsvisan än en gång. Det svängde rejält och vi fick varma applåder efter att vi slutat.

Vid flygeln i Sankt Anna kyrka

Putte och Leif i samspråk innan gudstjänsten. Lilla Ida, dotter till Marie och Leif och blivande ballerina, är förförisk i sin ljuvliga klänning


Sankt Annakören under ledning av Roger E. sjunger också några sånger

För övrigt ackompanjerade jag Marie, som sjöng två visor. Leif hängde med på bas även där och Louise kompade också på nyckelharpa. Helt underbart att få spela tillsammans med goda musikanter. Så här ute i Sankt Anna var det inte fråga om varken köns- eller åldersdiskriminering. Putte och jag är jämngamla men till Marie och Leif kunde jag med lätthet varit mamma...

Louise, som ackompanjerade sångerna med nyckelharpa, diskuterar med Marie innan gudstjänsten

Kyrkkaffet efteråt med landgångar och god kaka var mycket uppskattat.

Leif och jag vid kaffebordet i församlingshemmet efter gudstjänsten

PS. På Nöjessidan i dagens NT var det dubbla helsidor med foton på olika rockband. Jag räknade till 31 (!) killar - inte EN ENDA tjej fanns med någonstans...

Ölandsbesök hos Mirrfamiljen

Tillbringade veckan som gått tillsammans med Mirrfamiljen i deras sommarhus på Öland. MM följde med ner på söndagseftermiddagen, men åkte hem redan på måndagen. Det var ju som varmast just då och han hävdade att blommorna hemma behövde vattnas. Jag har ju en liten basilikaodling som han omhuldar, vilket var ett bra svepskäl att åka hem. MM är hemmakär han - inte äventyrslysten som jag.

Redan vid ankomsten på kvällen möttes vi av en välkomstkommitté bestående av Mirren, Mirrmaken och barnbarnen vid sista elstängselgrinden. Två till har man redan öppnat innan man kommer fram till sommarhuset.

Välkomstkommitté (bilderna går att klicka större)

Casimir och Caspar - Lillmirren och Minimirren - hade under dessa dagar anammat sedvänjan från sydligare trakter att sova på dagen och vara vakna till sent på kvällarna.

Födelsedagspresenten från mormor och morfar till båda barnen tas flitigt i bruk

Det behövs inte några dyra leksaker när man just fyllt ett

På måndagen följde i alla fall MM med till Böda Sand. Så kan man också tillbringa semestern. Lider man av sällskapssjuka får man sitt lystmäte här. Mirrmaken badar i T-shirt eftersom han blivit rejält bränd de första dagarna på stranden.

På väg ner till stranden vid Böda Sand

Semesterfirare på stranden vid Böda Sand

Mirrmaken med Casimir och Caspar

Kan vara trevligt som omväxling till vistelsen i Mirrfamiljens sommarhus, där de enda grannarna består av olika sorters kossor. En del svart- och vitbrokiga och en del av någon skotsk höglandsras. Just nu håller de sig borta från oss.

Casimir plockar "kaffe" på strandängen

Måndagseftermiddagen upptogs av handlande i ortens enda ICA-affär. Eftersom man byter stugor på söndagen var några hundra andra sommargäster också där i affären för att handla matvaror som skulle räcka hela veckan. Kändes trevligt, som att vara tillbaka i Kina…

Trängsel i den enda affären i byn

Dagen därpå åkte Mirren, barnen och jag till Bödagårdens Camping – ett paradis för frikyrkofolk. Vi besökte ett barnmöte, där det var svårt att tränga sig in eftersom vi kom lite sent. Barnens kusiner skulle nämligen vara där enligt uppgift, vilket också stämde. Mycket sång och bibelteater, där barnen själva medverkade. En härlig stämning trots den trettiogradiga värmen.

Barnmöte på Bödagårdens Camping

Mirren, Caspar och Casimir på barnmöte

Kaffe efteråt med Mirrmakens bror och svägerska, som går på ”fallande fötter” som man sa på den tiden jag bodde i Skåne.

Fika med Mirrens svåger och svägerska och den yngsta kusinen

Sen gick alla förstås ner till badstranden, där alla andra som campade eller bodde i stugor på Bödagårdens Camping befann sig. Mirren hade tagit med sig lunch, vilket kanske inte var så välbetänkt på denna sandiga beach...

Mycket folk också på Bödagårdens Camping

Caspar älskar att bada

På kvällen, efter middagen hemma, badade vi på vår egen lilla ”privata” playa. Där finns det tång att roa sig med för Caspar att kasta i sjön. Kontrasten mellan Bödabaden och denna lilla strand är slående – bara en svan som delar havet med oss.

Bad vid den "privata" playan


På torsdagskvällen kom Mirrmaken ner igen för att skjutsa hem mig till Mogata. Men innan dess hann Mirren och jag själva göra en sväng till Borgholm. Verkligen semester att själva gå och strosa på Storgatan och titta i affärer utan att hela tiden ha koll på barnen. Vi tittade in i en presentbutik – hade varit helt otänkbart om barnen varit med - där Mirren hittade ett par jättefina keramikfiskar att hänga upp hemma på väggen i sommarhuset.

Mirren visar upp sina vackra keramikfiskar

Fullt med semesterfirare i Borgholm på torsdagskvällen

Trots att klockan var halv nio på kvällen, när jag tog fotot, var Storgatan fylld av semesterfirare. MM:s pappa bodde på Öland under långa perioder de sista åren han levde, så jag har mest varit där under icke-säsong och hälsat på. Så det här med bilköer och trängsel på gatorna och i affärerna, var något helt nytt för mig.

På fredagseftermiddagen åkte vi hem lagom till det att regnvädret hade anlänt. Jag hade nämligen spelningar både på lördagen och på söndagen. Men det ska jag berätta om i mitt nästa inlägg.

Traktorrace hör till begivenheterna på Öland under sommaren