1958 Oktoberpromenad i Söderköping

Vi ställde bilen på Brunnens parkering och började vår söndagspromenad med att gå genom Brunnsparken. (Bilderna går att klicka större.) 

En promenad i oktober längs kanalen i Söderköping hör till våra traditioner. Det får man bara inte missa. Andra veckan i oktober brukar vara som färgstarkast och vi blev inte besvikna den här gången heller. 

Söderköpings Brunn i all sin glans.

Trots det strålande höstvädret var det inte många som var ute och promenerade. Några små sällskap spankulerade omkring, vi antog att det var brunnsgäster. Och så en och annan husse och matte med sin älskling. 

Bland träden skymtar den lilla Brunnskyrkan där jag många gånger spelat på bröllop och gudstjänster. 

Brunnslasarettet har blivit en långdragen historia i vår lilla stad. Där är det ingen verksamhet numera sedan Bergaskolan slutade ha lektioner där. Nu står det fina gamla huset och förfaller medan man i kommunen tvistar om det ska rivas eller rustas upp. 

Brunnslasarettet

När vi kommer upp till Göta Kanal överväldigas vi av den fantastiska färgprakt som träden vid foten av Ramunderberget uppvisar. Några dagar är det så här vackert i oktober och sen är allt borta. Liksom alla turister.

Högt uppe på Ramunderberget tronar det lilla lusthuset som det går trappor upp till. Det går också en väg dit upp om man inte orkar uppför trapporna. Därifrån har man en vidunderlig utsikt över hela Söderköping. 

Vid Slussen. 

Kent på bryggan vid Slussen. Kajen bakom honom är helt tom på både människor och båtar som synes. 

På Hagatorget har någon eller några gjort en roligt halloweeninstallation, om man nu kan kalla det för ett sådant. Kanske är det BlandArt som har varit framme igen? Här kan man läsa om deras konstverk i ån i somras. 

Skönt att ta en liten vilopaus. Det är ganska kyligt och jag har inte vågat öppna jackan helt...

När vi gick upp Smedgatan till Hagatorget hade en vänlig själ lagt jättefina äpplen på ett litet bord på gatan. Bredvid det en Willyskasse. Jag antog att det var till fåning och var inte sen att plocka ner äpplena i kassen och ta med dem hem. Tack kära du som delade med dig! Här nedan resultatet av en del av äpplena. 

1950 Ode till en rollator.

I tisdags kväll ställde vi bilen på Söderköpings Brunns parkeringsplats och tog vägen genom brunnsparken upp mot kanalen och Slussen. 

Söderköpings Brunn har anor sen 1719 då länets läkare Magnus Gabriel von Block upptäckte Sankt Ragnilds källa. (Kent tog alla bilder i inlägget. De går att klicka större.) 

Något som vi först trodde var en skrothög i Brunnsparken visade sig vara ett konstverk. En väldigt originell och fantasifull skulptur i alla fall. 

Digital hydra i fablernas värld av Olav Lunde.

Trots att klockan var sju på kvällen strålade solen fortfarande och någon användning av min medhavda jacka fick jag inte. 

I den lilla Brunnskyrkan är det gudstjänster på söndagskvällarna. Många väljer också att gifta sig där och sedan ha sin bröllopsmiddag på Brunnen. Själv har jag spelat där många gånger.

Storån som går parallellt med Göta Kanal. 

Det var lugnt och stilla tills vi kom upp till kanalbanken. Då kryllade det fullkomligt av folk och dova toner hördes på avstånd. Jag hade totalt glömt att det är kanaldans varje tisdagskväll. 

På väg mot dansbanan på kajen. 

Det var många som passade på att ta en svängom på Kanalscenen - mest 60-plussare - till tonerna av Kjellez  dansband. En och annan ungdom också. 

Härligt att få hålla om varandra som förr i världen. Under pandemiåren var kanaldansen inställd. 

Ville man inte dansa kunde man få sig en bit mat på någon av de många restaurangerna på kajen. 

Vi lämnade dock folkvimlet efter en titt på dansen och gick vidare ner mot Rådhustorget. 

Det gamla rådhuset där konstnärerna i BlandArt huserar. Om deras konst i Storrån berättade jag i mitt tidigare inlägg. 

Blommor på Rådhustorget.

Utsikt från bron över till Storgatan med Sankt Laurentii kyrka i fonden. Storån håller på att växa igen.

Det var nästan folktomt på Storgatan till skillnad mot vid Slussen. Men på hemvägen mötte vi i alla fall vännen Marianne Wik med  maken Kjell. Hon är poet och expert på Östgötadialekten som hon reser runt och håller föredrag om. 

De hade just varit och handlat. Hon blev förvånad när hon såg att jag drog en  rollator. Jag har ju till slut accepterat att gå omkring med Rullan även i Söderköping eftersom jag går så mycket bättre då. Marianne överraskade mig med att läsa sin dikt om just - en rollator. 

Kjell. Marianne och jag blir förevigade. 

Här kommer dikten som jag kallar för Ode till en rollator. Titeln är egentligen: Framtidstanke.

Åh, ge mig en häftig rollator

en med glitter och paljetter på

och en liten behändig karl

som jag kan ha i korgen

när jag ska ut och gå. 

Om man vill höra Marianne själv läsa den kan man klicka på den här länken. 

https://youtube.com/shorts/QImWJZc1SW4?feature=share

1949 Kvällspromenad i Söderköping

Mirren och Caspar kom och hälsade på i helgen. På söndagen regnade det hela dagen men till kvällen höll det upp. Vi beslutade oss då för att åka in och gå en kvällspromenad i vår lilla stad. Det var helt underbart friskt efter regnet men ändå varmt. Jag passade också på att inviga min nya rollator, med vilken jag kan gå lika bra som förr i världen undantagandes på kullerstensgator. Men där är det ju svårt att gå med högklackat också. 

På väg mot Slussen. (Kent har tagit nästan alla bilder i inlägget. De går att klicka större.) 

Med undantag av några få som var ute och rastade sina hundar var det nästan helt folktomt i stan.

Inte en kotte så långt man kan se på Hagatorget. 

Jag var nyfiken på Å-konsten som har blivit en tradition sedan några år. Konstnärerna i BlandArt som har sina ateljéer i det gamla rådhuset får placera några av sina konstverk i Storån, som rinner genom Söderköping. 

Utsikt från bron vid Rådhustorget. 

1. Åbäddat. 2. Aicha och Carl Anders Nabilay (?). 3. Näckros. 4. Jordgubb, päron och citron. 5. Super, Duper, Duck and the Dynamic Duo. 6. Å-djuret. 7. Peace-dreams.

Åbäddat.

Vi går vidare upp till Slussen och Göta kanal. Trots att klockan inte är mer än 8 på kvällen verkar det som om om folket ombord på segelbåtarna hade gått och lagt sig. Det försiggår inget som helst nattliv vid kajen eller ombord på båtarna. Caféerna och restaurangerna är stängda, kanske man tar igen sig på söndagen efter lördagskvällen?

Caspar i röd tröja är den enda människa man ser på kajen. 

Fortfarande vått på kajen. 

Gräset vid Slussen har tagit stryk av torkan som synes.

Stilla flyter Göta Kanal. 

Det visade sig att det går alldeles utmärkt att ta sig fram genom Söderköping med Rullan, som hon heter. I alla fall när det är folktomt. I vanliga fall när vi promenerar i stan brukar jag ha stavarna med. Men det är så mycket enklare med Rullan så det får nog bli hon som får följa med i fortsättningen. Man kan inte begära att man ska kunna gå som en tonåring när man - som jag - fyller 87 idag. 

Kent är för en gångs skulle med på bilden.

1839 - Dagen efter födelsedagen del 1

Den 19 juni 2021 fyllde jag 85 år. På grund av coronan ville jag inte ha ett stort kalas utan skjuter det eventuellt på framtiden. Min gamla vän Marianne kom dock och överraskade med blomma, egenhändigt förfärdigad grytlapp och müsli. 

"Överraskade"  gjorde också Mirren och de tre yngsta barnbarnen. Hon och pojkarna skulle nämligen gå Ombergs-leden dagen därpå och därför passade det ju bra att göra stopp på vägen för att gratulera den gamla mormodern.

Mirren tog bilden av oss vid kaffebordet. Mariannes blomma står på bordet och det återstår inte mycket av den goda budapesttårtan som Mirren bakat. (Bilderna går att klicka större.)

Marianne, alias Bloggblad, och jag har känt varandra sedan vi gick på lärarhögskolan i Linköping i början på 1970-talet. 

Mirrens present var sådana där eleganta hörlurar som tar bort allt ljud med om man vill och som man inte behöver sladd till  om man ska lyssna på något på mobilen. Dessutom hade hon gjort en budapesttårta som smakade jättegott som vanligt. Jag visste ju att de skulle komma ner så jag hade gjort en stor lasagne i förväg. 

Casimir till vänster är numera lika lång som jag. Caspar i mitten och Clarissa till höger. 

Efter fikat åkte Mirren och barnen ner till Husbyvik och badade. När de kom hem var det lagom att äta lasagnen som alla åt med god aptit. En helt underbar och avstressad 85-årsdag! Även om den kanske var den allra varmaste jag upplevt någonsin - 30 grader i skuggan. 

Bra att ha om man håller på att dammsuga och vill lyssna samtidigt t.ex.

Mirren och pojkarna säger hej då men Clarissa ville stanna hos mormor och morfar. 

Dagen därpå tog Kent, Clarissa och jag en promenad i Söderköping. Jag hade läst att det skulle ligga Grand Banksbåtar vid kanalen. De som ägde sådana båtar hade tydligen någon sorts träff. 

Clarissa älska att klättra och att komma upp på den här cykeln var lätt som en plätt. 

Kent och Clarissa står och beundrar utsikten över Galleri Storån. Dessa konstverk har jag berättat om i ett tidigare inlägg. 

Vi fortsatte upp till kanalen för att titta på de stora Grand Banks båtarna. De kallas också för trawlers och är från början inspirerade av fiskebåtar. Men att kalla båtarna för trålare när de kostar omkring 2,5 miljoner är lite för vardagligt. Här får man veta mer om båtarna.

Stora rejäla båtar!

Efter det gick vi ner till ån igen där det bjöds på cirkusuppvisning. Men det får jag ta i nästa inlägg. 

Det var nog årets varmaste dag. 

1448 Promenad i stockrosornas stad

Jag vet inte om det finns fler städer med sådana mängder av stockrosor som vi har här i Söderköping - men jag vågar nästan påstå att det inte finns så många på en sådan liten yta som här. Det måste i alla fall vara högsäsong på sådana, för jag har aldrig sett en sådan överflödande blomning tidigare.

Stockrosor utmed alla husväggar på Munkbrogatan i Söderköping. (Bilderna går att klicka större.)

Vi bestämde oss - Kent och jag - att åka in till vår lilla stad och gå en promenad på lördagseftermiddagen. Det var fint väder, solen tittade fram mellan molnen och det var till och med skönt när den försvann ett tag.

Det var här på Munkbrogatan som "Madicken" bland annat filmades in. Huset är det största på bilden. 

Som vanligt nu på sommaren var stan full av turister som satt på uterestaurangerna och caféerna, åt glass eller strosade omkring i största allmänhet. Vi började vår promenad på Munkbrogatan med de fina gamla husen och det var där stockrosorna växte i överflöd längs väggarna.

Mängder av stockrosor på samma gata.

I ett av husen på Munkbrogatan sägs det att biskop Brask hade sitt tryckeri. Han har ju gått till historien för sin brasklapp. Den som han enligt traditionen satte under sitt sigill när han tvingades skriva på ett papper för att avsätta Gustav Trolle som var katolsk ärkebiskop vid 1517 års riksdag. På lappen stod det: "Härtill är jag nödd och tvungen". Han klarade sig därmed undan att avrättas vid Stockholms blodbad tre år senare.  Söderköping var  en betydande stad på medeltiden och ett maktcentrum eftersom Storån var segelbar ända fram till Rådhustorget. Idag var det knappt vatten för att paddla en kanot.

Braskens hus på Munkbrogatan i Söderköping.

Enligt traditionen hade biskop Brask sitt tryckeri här mellan 1523 och 1526 står det på skylten.

Ett måste på sommaren är naturligtvis att promenera upp till Slussen och titta på båtarna som ska slussas och se hur lång kön till Smultronstället är denna dag. Vi hade tur att få se tre båtar som skulle slussas. Många turister hade samlats på kajen för att titta på denna tilldragelse.

Fullt med folk vid Slussen. Söderköping ligger ju nära ingången till Göta Kanal (åtminstone för dem som kommer från Östersjön) och man brukar skoja om att båtbesättningen inte har vant sig vid att slussa efter bara några få slussar. Men här var det inga problem.

Här tuffar man vidare till nästa sluss. 

Liv och rörelse på kajen och många gäster på caféerna. I två månader ser det ut så här ungefär och sedan är det som vanligt med endast några hurtiga joggare eller hundägare som rör sig på kajen. Och en och annan som är ute och tar sig en promenad. Vi konstaterar att kön till Smultronstället med den berömda glassen är ungefär lika lång som under tidigare år.

Kön till Smultronstället. Det kan ta en timme innan man får en plats på glasskaféet. 

Som man kan se på bilderna ovan hade himlen antagit en mycket oroande mörkt gråblå färg. Men de första regndropparna kom inte förrän vi redan var på hemväg och satt tryggt och torrt i bilen.