Fredagstema Show&Tell - När jag cyklar…

”När jag cyklar” har Nilla bestämt att ämnet för fredagstemat ska vara idag. När jag cyklar numera, är det mest i form av en motionsrunda, ofta de sex kilometerna runt Hov i närheten där jag bor i Mogata.

Under några år på åttiotalet när bodde i Söderköping var vi utan bil. Anledningen till detta var att vår bil blivit stulen och vi inte kunde komma överens om vilken bil vi skulle köpa. Vi hoppades också kunna spara lite pengar…

Cykeln under dessa år var helt oumbärlig. Jag cyklade med Mirren till dagis och vi handlade med cykeln. Jag tror att vi drog hem en TV på den vid något tillfälle. Och en bal med toapapper. Fast då kommer jag ihåg att folk tittade lite konstigt på oss.

Att klara sig utan bil när man bor på landet och har en mil till närmaste affär är helt omöjligt eftersom man dragit in de flesta bussturer under dagen. Därför använder vi inte cykeln längre dagligen, utan det blir en cykeltur i omgivningarna när det är vackert väder.

Idag var det ganska kallt och molnigt och den första uppförslutan var svår att forcera på grund av att det blåste stormvindar. Men sen gick det desto lättare. Jag kunde ju inte låta den hårda blåsten hindra mig från att få stoff till fredagstemat…

Redo för motionsrundan - kameran ska strax ner i cykelkorgen. Alla bilder går att klicka större.

Häng med på min cykeltur!

Det är lyxigt att bara kunna ta cykeln och åka iväg på förmiddagen när andra måste jobba i skolan bakom kyrkan. I mitten ser man den allra äldsta skolan från 1860-talet.

Tack vare en envis politiker, Ulla C, som bor i Mogata har vi numera en fin gång-och cykelbana längs med landsvägen.

Nu har jag kommit så långt att jag inte har motvind längre. Mogata kyrka i bakgrunden.

 

Vilken jätte har slängt den här stenen?

Hunden vaktar hästarna. Ingen husse eller matte i sikte. Den är MYCKET skeptisk till mig kan man se av svansen som hänger långt ner mellan bakbenen. Jag talar vänligt till den och säger att jag bara är ute och cyklar och den lomar iväg, fortfarande med svansen mellan benen...

Panorama över Slätbaken. All is är borta och gräset börjar bli grönt.

Här i Mogata prästgård bodde Bo Beskow, son till Elsa, under sina sista år. Hans atelje till höger i bilden.

Kunde inte låta bli att fota stenarna med mossorna och lavarna - färgerna var så vackra!

Prästgårdshästarna är nyfikna.

Strax hemma igen. All snö är nästan borta - lite ligger kvar i diket. Ska bli gott med en kopp te! Inga tussilago idag heller...

Nya vårskor

Något som är konstigt med åldern är att fötterna blir större. Kanske man tänjer ut dem med åren - vad vet jag. De flesta skor jag äger börjar bli för små, så när reklamfoldern till Sköna Skon i Norrköping damp ner i brevlådan förälskade jag mig omedelbart i det par som syns på bilden nedan.

Dock är jag pinsamt medveten om att det inte bara räcker med utseendet på skorna nu för tiden utan det viktigaste är att de är sköna att gå i. Jag har definitivt inga ballyfötter och min vänstra fot är dessutom en aning mer svullen än den högra. Det är alltså inte lätt att få skor som passar perfekt.

Men till min stora glädje fanns skorna i reklamfoldern kvar i affären i rätt storlek och efter lite dragande i den breda remmen gick även vänster sko att ta på sig. Eftersom jag knappt kände att jag hade skor på fötterna bestämde jag mig direkt, efter att pliktskyldigast provat några andra par så att jag skulle vara absolut säker på att jag valt rätt.

När jag bläddrade i Husmodern nr 22 från 1935 för ett tag sen fastnade jag för en annons om skor. Skomodet har inte förändrat sig så väldigt mycket på 76 år...

Annons från Husmodern nr 22 1935. Bilden går att klicka större.

Husmodern – sina läsarinnors praktiska rådgivare

Sitter och tittar i det första exemplaret av Husmodern som gavs ut fredagen den 16 februari 1917.

Första exemplaret av Husmodern 1917. Bilderna går att klicka större.

Förvånar mig över att språket och stavningen är så relativt modern, trots att det snart är hundra år sedan den gavs ut. Den gick i graven 1988, efter en storhetstid på 1970-talet.

Det ursprungliga syftet var att lära kvinnorna hushållning under kristiden, läser jag på Wikipedia, men efterhand blev den mer och mer lik de vanliga damtidningarna. Man får också komma ihåg att under första världskriget var ransoneringen av livsmedel bristfälligt organiserad.

Rubrikerna i den sextonsidiga tunna lilla tidningen är följande:

Anmälan d.v.s. en presentation av tidningen.
Vad skola vi äta?
Matrecept.
Hur använder husmodern sin förmiddag?
Kortsystem här hemma och i Tyskland (om ransoneringskort).
Barnkammaren: Hur skola vi skydda våra barn mot smitta?
Husmoderns arbetsdräkt i hemmet.
Täppan och smådjuren.
Familjefrågor: Husmoderns arbete ur ekonomisk synpunkt.
Sverige runt i dyrtiden.
Goda råd.
Den avbrutna vägen – roman från Indien.

Flera av rubrikerna verkar kusligt aktuella. Inte minst den om husmoderns arbete ur ekonomisk synpunkt. Inga bilder till artiklarna utom i rubriken om barnkammaren och i annonserna. Undrar vad Thora Holm och Elsa Nyblom, som startade tidningen hade tänkt om dagens damtidningar med sina kändisreportage och helsidesannonser i färg?

Prenumererade man ett helår kostade tidningen sex kronor, tre och femtio för ett halvår och en och sjuttiofem för ett kvartal. Intressant är också att man räknade fläsk som nummer ett vad gällde näringsvärdet i kosten. Utmärkt trots det dyra priset à 2.80 kronor kilot. Ett kilo fläsk kostade alltså nästan lika mycket som en prenumeration på ett halvår!

Den brännande frågan om ”Vad skola vi äta?” är tydligen lika aktuell idag som för nästan hundra år sen. Åtminstone att döma av de otaliga matprogrammen i TV…

Sen kommer en del recept som man kanske kan ta till i slutet av månaden. Kålrötter är faktiskt inte alls så dumt. MM är ju vegetarian så en favoriträtt ibland är dubbelpanerade stekta skivor av kålrötter, fast utan fläsk förstås...

Bilden har jag hittat här på nätet.

Måndag igen

Jag älskar måndagar sedan jag blev pensionär. Jag kan läsa tidningen till morgonteet igen – vi bor på landet och får ingen tidning på söndagar. Och på eftermiddagen kommer posten, som inte kommit sen i fredags.

Livet på vår lilla gata har också kommit igång. På morgonen passerar unga mammor - eller någon gång pappor - med barnvagnar förbi vårt köksfönster på väg till dagiset lite längre upp i backen. Efter tolv kommer det små pojkar och flickor förbi med ryggsäckar på ryggen på väg till frita eller dagmamma.

Vid halvtretiden kommer det något äldre barn med ryggsäckar på väg hem från skolan. Sen vid fyra-femtiden kommer deras mammor och pappor eller andra förvärvsarbetande vuxna hem från jobbet med bilen. På söndagarna är det bara de vanliga hundägarna som passerar förbi på gatan med sina älsklingar.

Alla affärer, banker och vårt apotek är åter öppna i vår lilla stad. På lördagen slår samtliga affärer utom livsmedelskedjorna igen klockan ett och biblioteket stängs klockan fyra och öppnar inte förrän på måndagen. Så här innan turistsäsongen ligger gatorna nästan öde på lördagseftermiddagarna och söndagarna. Men på måndagen sjuder stan av liv igen och på banken och posten är det kö.

Det är måndagsmorgon och mitt huvud känns inte alls tungt, tvärtom!

När blir man en "gamling"?

Det där med ålder är relativt. När Mirren var sexton år och jobbade med telemarketing i Linköping på kvällarna efter skolan och intervjuade folk och besvarade frågor om EU – det var på hösten 1994 innan vi gick med – frågade jag henne en gång vem som var hennes chef.
- Det är en tant, sa hon.
- Hur gammal då, frågade jag.
- Så där tjugofem år ungefär.

Livet som pensionär är i och för sig mycket angenämt om man inte är sjuk och om det inte är en katastrof när bilen eller en tand går sönder. Man får också rabatt på bio, tunnelbanan, Swebus och en del museer, vilket inte är att förakta. Även om man har varit VD för ett börsnoterat bolag och med en miljon i månadslön och allting fritt…

Dock finns det saker som är negativa. En är att alla som är över sextiofem år buntas ihop till en enda grå pensionärsmassa och kollektivt kallas för pensionärer alternativt gamlingar eller åldringar.

Alla bilder till inlägget är hämtade från Gunilla Dahlgrens lilla bok "Ingen ålder för en domkyrka". Går att klicka större.

Det är dock en viss skillnad mellan att nyss ha fyllt sextiofem och till att fira sin hundratvåårsdag som en dam gjorde häromdagen och som en prästvän berättade om att hon skulle uppvakta. Alla tycker heller inte om dragspel, vilket inte hindrar att jag själv har börjat göra det på gamla dar…

När jag en gång hälsade på min salig mamma på servicehuset Blå Porten i Söderköping i början på 2000-talet – hon var vid det laget nittio år fyllda - mötte hon mig med tidningen i högsta hugg och var mycket indignerad.

- Jag tänker säga upp prenumerationen på NT, sade hon ilsket.

- Varför då, frågade jag.
- Jo, här skriver dom i tidningen att GAMLINGARNA på Blå Porten hade samlats i matsalen för att lyssna till sånggruppen si och så. Jag var där men jag är väl ingen gamling. Jag är ju fortfarande samma människa inuti…

Jag reflekterar över detta då jag mötte ordet senast idag i NT:s notis om programmet Pensionärsdjävlar. ”Gamlingarna lurar turister”. Jag har bara sett ett program, men de flesta medverkande verkade inte särskilt ålderstigna även om de försökte göra sig äldre än de var!

När börjar folk i arbetsför ålder (barn tycker ju att alla som är fem år äldre än de själva är gamla) och journalister räkna folk som gamlingar eller åldringar? Är det när man har flyttat till äldreboendet som man blir det per automatik, eller räknas man också som sådan om man bor kvar i sitt hem och kanske behöver hjälp av hemtjänsten?

För man blir väl inte plötsligt gamling eller åldring för sina vänner eller grannar om man fortfarande bor kvar i sitt hus eller sin lägenhet och sköter sig själv? Om man nu nödvändigtvis är tvungen att ange åldern av något skäl kan man väl säga en äldre dam eller äldre herre istället för de kränkande uttrycken ”gamling” eller ”åldring”.

Vårvinterpromenad

För alla som möjligen ifrågasatte mitt tidigare inlägg vill jag nu visa hur det egentligen ser ute i min närmaste omgivning. Tyvärr kan jag inte visa upp någon bild på de små lammen som jag såg skymta mellan träden en bit hemifrån och som inte kan vara mer än några veckor gamla. Ett vårtecken så gott som något!

Däremot ingen tillstymmelse till tussilago eller några gröna grässtrån. Det stämmer nog med videkissarnas egen sång: "Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står."
(Alla bilder går att klicka större.)

Mitt favoritmotiv på promenaden

Det är fortfarande kallt på nätterna så snön ligger kvar på fältet

Om en månad ser det helt annorlunda ut här förhoppningsvis

Det börjar synas att det är ett dike bredvid vägen

Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står...

När träden slagit ut syns inte Mogata kyrka mellan träden

Fredagstema Show&Tell - Hur långt har våren kommit...

Nilla står för fredagstemat den här månaden. Jag har meddelat henne att jag hoppar över temat den här månaden, men det här första kunde jag inte motstå. Så här såg det ut i morse när jag öppnade dörren.

Men det gäller att "gilla läget" som Lars Martin Johansson säger i boken "Den döende detektiven" av Leif GW Persson, som rekommenderas å det varmaste.

Vart tog kafferepet vägen?

När jag skrev ett inlägg för ett tag sen om en trevlig kaffebjudning med åtföljande mannekänguppvisning hos en gammal barndomsvän, visste jag inte riktigt först vad jag skulle kalla tillställningen. "Kafferep" var uteslutet fast det ju egentligen var just vad det var.

Kafferep är ett ord som fått en klart negativ betydelse under årens lopp. ”Kafferepet var en vanlig företeelse i mitten av 1900-talet. Populariteten har sedan dess avtagit till nära noll” läser jag på Wikipedia.

När jag växte upp under mitten av förra seklet var det däremot helt accepterat att man gick bort på kafferep. Damerna var iklädda hattar och till kaffet serverades bullar och sju sorters hembakade kakor. Det hela avslutades med tårta.

Bilden har jag lånat från Tittis blogg

I Norstedts Svenska Ordbok förklaras ordet så här: ”Anspråkslösare bjudning med kaffe och kakor särsk. (förr) för damer: det skvallras mycket på ---.” Redan Falstaff Fakir skaldade om detta: ”Kafferepet är en lina, där man hänger nästor sina”.

Jag prövade med olika ord när jag skulle berätta om vad jag hade varit på. Jag funderade på "Kaffeparty" men tyckte inte att ”party” hör ihop med kaffe. Däremot går det bra med tedito. Kaffetillställning var inte bra det heller.

"Kaffesamkväm" leder omedelbart tankarna till religiösa sammankomster. Dessutom minns jag att ”samkväm” var ett av Povel Ramels hatord. Att kalla det ”fika”, även om man bjuder på fika nuförtiden, var lite väl anspråkslöst för evenemanget, vilket inleddes med en drink, där antalet damer uppgick till närmare tjugo och där värdinnan hade servitris till hjälp.

Det bjöds dessutom på mannekänguppvisning. Så här efteråt hade jag nog valt det neutrala "kaffebjudning" även om det låter lite menlöst kanske, istället för "kaffeparty" som jag till slut bestämde mig för. (Till min förvåning när jag läste inlägget igen!)

Det festligt dukade kaffebordet hos barndomsvännen

Jag anar att Kvartetten Synkopen 1948 hade ett finger med i spelet för att ”kafferep” sedermera blev bannlyst som social företeelse…Tyvärr går det inte att bädda in videon men det går att lyssna till den här.

Här är en modernare version av visan, men jag föredrar nog bilderna till den gamla i alla fall!

The Nostalgeeks

Jag är glad över att mitt musikintresse, nedärvt i rakt nedstigande led från min skolkantorsfarfar och fiolspelaremorfar och även från föräldrarna, också har förts över till mina barn och barnbarn.

Häromdagen berättade näst äldsta barnbarnet, Isabelle eller Bella som hon alltid kallas, på Facebook att hennes kör The Nostalgeeks skulle uppträda i Hageby Centrum i Norrköping på fredagskvällen. Eller i ”Världens Centrum” som det basuneras ut i annonserna sedan centrat genomgått en genomgripande ombyggnad förra året. Vi måste förstås åka dit och lyssna!

The Nostalgeeks leds av Veronica Knutsson, också ledare för sånggruppen Espri, som jag berättade om i mitt inlägg om nyårsafton och där Bella också är med och sjunger. Veronica är utbildad sångpedagog och själv en duktig sångsolist. I höstas var The Nostalgeeks med i en lokal körtävling med många körer i Norrköping – Kördraget – och vann hela tävlingen!

Bella har varit med länge och sjungit i The Nostalgeeks och har sedan en månad även lyckats lurat med sig sin pappa – min son Kalle som fyller 47 i april - att sjunga med i kören. Kalle spelar gitarr och hade eget rockband i tonåren, som till en början hette Daggachooa men bytte namn till Raka Rör. (Bägge de sistnämnda orden uttalas på östgötska med samma ljud i början som i engelskans ”what”).

Om man undantar sjungandet i det egna rockbandet har Kalle inte sjungit i kör sedan han var med i Hedvigs kyrkas barnkör i Norrköping något år i början på 70-talet. Musiken som The Nostalgeeks framförde var kanske inte den han främst diggade som hårdrockare, menade Kalle, men han skulle nog vänja sig…

Den andra och nionde april åker hela kören upp till Stockholm för att vara ”förband” och värma upp publiken innan Körslaget börjar i TV 4 på lördagkvällen. Roligt att få vara med även om kören inte kommer att synas i rutan. Och vem vet, har man fått in foten så kanske det kan bli något tills nästa år!

Här, i det första videoklippet med Elvismedleyt, ser man Kalle i förgrunden tillsammans med sina manliga körkompisar. De är bara fyra killar allt som allt, två i varje stämma, men det räcker gott att matcha alla tjejerna. Inte nog med att killar är starkare fysiskt för det mesta, även deras röster är det – orättvist!

Under den första låten står Kalle som nummer tre från vänster, i Return to Sender som nummer två från vänster närmast micken. Det är han som showar mest och ser ut att ha väldigt roligt i alla fall. Ännu bättre om han hade haft med sig gitarren som Elvis…

Efter In the Chapel, där Veronica sjunger solo kommer Bella fram och rockar loss i Jailhouse Rock tillsammans med en av herrarna. Hon syns förresten bra bland alla körtjejerna eftersom hon är den enda som har ljusa strumpor!

Här sjunger hela kören What a Wonderful World fast på svenska. Varifrån kören kommer framgår ganska tydligt...

Den sista låten – La Voix – var den som The Nostalgeeks vann Kördraget med. Här visar verkligen Veronica vilken härlig sopran hon är!

Fredagstema Show&Tell - NU...

har äntligen den sista av mina ungdomsdrömmar gått i uppfyllelse, nämligen att få spela med i ett jazzband, även om det lutar mer åt evergreens- och vishållet. Det nystartade bandet Mina Vänner består förutom av mig själv på klaviatur (det heter så numera istället för piano), Putte på alt- eller tenorsaxofon, Leif på bas, Sven-Åke på trummor och Marie, som är vokalist. Sven-Åke är inte med på fotot, han kommer med alla sina trummor när det är dags för generalrepetition…

Här är fyra femtedelar av Mina Vänner. Putte, Marie, jag och Leif.

Att kalla sig för någonting som inte redan är upptaget och som är på vårt klingande modersmål och inte slutar på –z är nästan omöjligt att hitta på. Men Mina Vänner (liksom Mina Damer) fanns inte med i när jag googlade i alla fall. Så nu heter vi det.

Vi övar hemma hos mig och mjukstartar med lite mat och trevlig samvaro. Sen kör vi igång. På programmet står gamla godingar som I’m in the mood for love, All of me, Side by Side, Rågsved, Ta mej till havet och Misty och Stardust som Putte, Leif och jag spelar tillsammans. Vi har även med några visor med religiöst innehåll då vi hoppas att eventuellt kunna få spela i kyrkorna under sommaren.

Eftersom vi bara är i början av vår karriär och inte har övat så många gånger har vi ingenting som är precis färdigt att spela upp. Men jag kan i alla fall bjuda på ett litet smakprov från Summertime om hur det kan komma att låta i framtiden. Marie sjunger här utan mikrofon, vilket hon naturligtvis kommer att ha när/om vi kommer att uppträda. (Det tar lite tid innan videon visas. Nyss kom den inte alls men visades sig igen när jag startade om Blogger.)

NU är rubriken på veckans fredagstema som Ewa står för. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes hemsida.