Jag har varit med några år i en bokcirkel anordnad av en
bokhandel i Norrköping. En sån där man får en lista böcker att läsa under året
och får behålla den sista innan det blir ny lista. Redan första gången bestämde
jag mig för att försöka behålla Vi tolererar
inga förlorare – en roman om familjen Kennedy av Britt-Marie Mattson.
Bättre bilder finns på nätet - det gick dåligt att scanna omslaget.
Den var på ca 600 sidor så jag lånade en mindre tjock
deckare av någon svensk författare som jag läste ut på några dagar. Kennedyboken
kunde jag spara till sista veckan, tänkte jag. När jag kom tillbaka veckan
därpå för att låna en ny bok, syntes inte röken av Kennedyromanen trots att den
funnits i 4-5 ex. från början. Inte
heller fanns den på hyllan vid något tillfälle när jag skulle byta bok senare.
Igår – två veckor innan bokcirkeltiden runnit ut – var jag
återigen inne i bokhandeln för att se om jag skulle behålla den bok jag nyss
läst ut, Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen, som jag tyckte var ovanligt
välskriven och spännande. Den skulle
säkert passa min svärson, som läser mycket och dessutom är intresserad av
tekniska saker.
Men, under över alla under, där står ett exemplar av boken
om Kennedy på hyllan. Någon gång ska man tydligen ha tur! Svärsonen blev utan
bok den här gången…
En intressant recension av boken kan man läsa här. Den är inte överdrivet positiv som däremot den här recensionen är.
8 kommentarer:
Själv har jag svårt för romaner om verkliga personer där det finns hur mycket som helst riktiga fakta att ösa ur. Har läst några biografier om JFK och det är verkligen inga trevliga familjeinteriörer.
Det olika recensionerna är intressanta. Man kan verkligen ha olika åsikter. Den uppfattning man har av författaren redan innan påverkar säkert mycket. Ska bli intressant att höra vad du tycker - om du orkar genom 600 sidor fiktion om klanen;)
När jag var 10 år (och fick börja se lite mer på tv än bara Andy Pandy och kapten Bäckdahls skafferi) var jag så otroligt imponerad av Jackie K. Jag ville se ut som hon, ha såna hattar och sån frisyr... Hon var min stora idol. Boken har jag inte läst, men jag fick en annan bild av den i mina ögon superlyckliga familjen när jag såg en teveserie om dem.
Olgakatt:
Jag blev också förvånad över hur olika recensionerna var av boken. Det är naturligtvis svårt att frigöra sig från det intryck man fått av den som var i stort sett negativ.
Samtidigt så är ju författaren oerhört påläst och jag har inte läst någonting annat om familjen än det som har stått i tidningarna under åren. Lite fick jag mig väl till livs när jag läste Blonde av Joyce Carol Oats.
Just nu läser jag en väldigt annorlunda och fantastisk bok - Agaat av Marlene van Niekerk. Den är på 712 sidor, men jag har faktiskt kommit till hälften av boken. Skulle inte förvåna mig om hon kommer att bli en nobelpriskandidat så småningom. Boken kom som en stor överraskning från Marianne i Älmhult när jag kom hem från sjukhuset.
Bloggblad:
Visst var hon en stor idol, även för mig. Jag älskade hennes Chaneldräkter och tror att jag skaffade mig någon kopia av en sådan då det begav sig. Jag visste redan för många år sen hur olycklig hon egentligen var och hur mycket maken bedrog henne. Han måste ha haft ett förhållande med Marilyn Monroe under tiden hon var gravid med sitt tredje barn som dog vid födseln. Sk-t-stvl...
Jag tror också jag såg den där teveserien - annars hade jag väl inte varit så insatt :-)!
Jag tycker det är problematiskt med romaner om kända personer. Som samtidshistoriskt intresserad läser jag gärna skildringar från de senaste hundra åren, biografier, självbiografier, romaner, debatt- och faktaböcker. Men när man börjar fantisera ihop kända människors historia i stället för att ta reda på – ja då tappar jag intresset en smula. Det finns säkert lysande exempel på bra gestaltning, men oftast tycker jag det är synd att man inte lägger ner möda på att återberätta verkligheten, så gott det går, med hjälp av arkiv, intervjuer eller t.o.m. tidningsklipp, i stället för att hitta. Som läsare vet man ju inte riktigt vad man ska tro på.
Håller med dig - men samtidigt glömmer jag bort att en del är uppdiktat av författaren när jag läser en sådan roman som t.ex. Blonde av JCO. som jag fortfarande kommer ihåg en hel del av (vilket är ett mycket gott betyg :-)!
Jag får väl se vad jag tycker om Kennedyboken när jag läst ut den. Författaren har tydligen forskat oerhört mycket om familjen, åtminstone om man får tro henne själv i förordet!
Hej Musikanta! Har du läst ut romanen om Kennedys ännu? Orkade du igenom? Jag fick tvinga mig till att läsa ungefär hälften av den, men när jag kom dit och ännu inte fångats gick jag till recensionerna för att se om jag kanske skulle koncentrera mig mer för att få den att fungera. Och, visst, recensionerna var förbluffande olika. Men jag fick stöd för min uppfattning hos flera av dem. Och det gör att jag inte tänker fortsätta, för jag kommer nog inte att få ut vad jag vill av boken. Jag har litet svårt för blandningen av verklighet och fiction. Dessutom tycker jag inte att Mattsson har lyckats att få den spännande. Den är tragglig, helt enkelt, enligt min mening. Intressant att höra hur du gör eller har gjort! Hälsningar! Birgitta T
Birgitta T:
Roligt att du hittade till min blogg! Ja, jag läste ut boken eftersom jag är så nyfiken. Men det tog sin lilla tid. Mycket kände jag ju också igen från såpan på teve. Men jag håller nog mest med den första recensenten i alla fall. Det hade säkert varit intressantare att läsa en roman om familjen av J.C. Oates om hon hade skrivit någon. Jag läste ju hennes Blonde där det talades en hel del om bröderna Kennedy.
Vore kul om du mejlade mig på ikanta@telia.com/ och berättade vem du är - kanske jag känner dig fastän jag inte kan placera dig just för ögonblicket.
Ingrid
Skicka en kommentar