1494 Med Bloggblad på Dagsbergsgården

Min klasskamrat på lärarhögskolan i Linköping, min vän och bloggvän Marianne - alias Bloggblad - och jag har haft en ganska olika barndom. Medan jag tillbringade hela min levnad i Norrköping tills jag flyttade hemifrån som 16-åring, flyttade Marianne runt i Sverige och bodde på ett antal olika platser tills hon var 9 år.

Det berodde på att hennes föräldrar var frälsningsofficerare och dessa var tvungna att bryta upp från sitt hem vartannat år och för att börja arbeta på nästa ställe. Familjen hade inga egna möbler förutom en enda fåtölj, ett bord, ett par tavlor och några prydnadssaker som fick följa med när de flyttade till de färdigmöblerade lägenheterna. Möblerna tillhörde Frälsningsarmén och även allt husgeråd. Sänglinnet däremot vägrade Mariannes mamma att använda så det fick de ha eget.

Många gäster på lunchträffen i Dagsbergsgården.  (Bilderna går att klicka större.)

Detta berättar Marianne på en lunchträff i Dagsbergsgården där hon och jag var för några dagar sedan. Hon räknar upp alla ställen hon bott på och visar bilder. Några av husen finns fortfarande kvar. Innan hon fyllt nio hade hon bott i Malmö, Motala, Södertälje, Uppsala, Stockholm och Örebro. Hon har många anekdoter från den tiden.

Prästen Marie Jäder hälsar alla välkomna. I bakgrunden ses Britt,  min gamla klasskamrat från flickskolan i Norrköping. 

Därför fick hon också byta klass flera gånger sedan hon börjat skolan. Värst var det med dialekten som hon själv anpassade varje gång efter den på orten de flyttat till. Men eftersom Marianne är musikalisk dröjde det inte länge förrän hon talade likadant som sina klasskamrater.

Marianne med vännen Anne-Marie som kommit dit för att lyssna på Marianne.

Den tidigare kyrkoherden, Britt-Marie var också där med sin make.

Mariannes föredrag är lättsamt och humoristiskt och interfolierat med visor av olika slag. Även några av Frälsningsarmén psalmer är med i programmet. Texterna till dessa finns att läsa på overheaden så att alla kan sjunga med.Det är då jag kommer med i det hela. Jag ackompanjerar nämligen dessa psalmer och visor på pianot när Marianne avbryter för att sjunga något.

Marianne framför duken med Frälsningsarméns emblem. 

Efter att alla ätit lunch och druckit kaffe börjar Marianne att berätta. Åhörarna lyssnar koncentrerat och sjunger med i sångerna. Det är en härlig stämning och föredraget avslutas med hjärtliga applåder från alla och vi får var sin chokladask av prästen Marie.

Nöjda och glada åhörare på lunchträffen i Dagsbergsgården. 

Nästa gång jag får tillfälle att följa med Marianne med berättelsen om hur det var att vara "frälsningsunge" som hon kallar sig lite vanvördigt, är i mars nästa år. Då blir det tågresa till Motala. Jag, som inte åkt tåg på 30 år, är ser verkligen fram emot detta tillfälle.