Det är inte så ofta som mina tjänster som musiker tas i anspråk numera, men igår var det dags igen. Det var mina vänner Marianne Bokblad - alias Bloggblad - och Marianne Wik som värvats av Sankt Anna hembygdsförening för att kåsera och berätta om sig själva och om sina böcker och sångtexter i Marianne och Marianne, vem är vem? I själva föreställningen ingick också att Marianne B. sjöng några av texterna och det är där jag kommer in som ackompanjatör på piano.
Sankt Anna församlingshem var fylld till sista plats. (Kent tog alla bilderna som går att klicka större.)
Marianne B. Marianne W. och jag innan det hela satte igång.
Sankt Anna församlingshem var helt fullsatt när programmet började klockan två. Efter att Anne Malmstedt - mångårig lärare i Sankt Anna skola och huvudarrangören av evenemanget - hälsat välkommen, var det fritt fram för Mariannorna och mig.
Anne Malmstedt hälsar alla välkomna.
Båda berättade om sin barndom. Marianne B. om sin uppväxt i Frälsningsarmén vilket hon har berättat om i sin bok Frälsis fick jag inte säga. Marianne W. om uppväxten i Sankt Anna som hon har hämtat mycket stoff från i sina diktböcker. Båda har dessutom skrivit barnböcker.
Båda författarna hade med sig sina böcker som upptog hela det lilla bordet. Här förevisar Marianne B. sin senaste bok "Frälsis fick jag inte säga."
Mot slutet av programmet sjöng Marianne B. några av de sånger som hon skrivit text till och Marianne W. läste en av sina sångtexter till mitt ackompanjemang. Det kändes att programmet var mycket uppskattat och det hela avlöpte utan några incidenter. För Marianne och Marianne var det urpremiär att uppträda tillsammans och förmodligen är det inte sista gången som de gör det. Jag hoppas få vara med då också.
Jag blev mycket berörd av boken Frälsis fick jag inte säga. Förvånad också över att Marianne kommer ihåg så mycket från sin tidiga barndom som måste har varit så jobbig. Samtidigt som hon ser tillbaka på den med mycket humor. Hoppas boken finner fler läsare. Vill man köpa ett exemplar till mycket facilt pris går det bara att gå in på Mariannes blogg eller på Facebook.
Jag citerar ur prologen:
"Den våren då jag fyllde tio år började mitt liv som vanlig människa. Jag hade aldrig kunnat förlika mig med att blir utpekad som "hon på Frälsis". Nu slapp jag det. Äntligen var jag fri från det liv som styrdes av högkvarteret, äntligen var pappa och mamma klädda som andra föräldrar och hade inte uniform längre. De hade arbeten som inte skilde sig från mängden och de hade tid för sina barn."
Jag fick två diktböcker som present av Marianne Wik och som jag blev mycket glad över. Små fina ögonblicksbilder från en gången tid bland annat.
Här är en av dikterna:
Som en tjuv
går jag runt och stjäl
dofter
Syrener som blommar i främmande trädgårdar
jasminer
lukten av kor och hästar
där jag inte längre hör hemma.
Marianne Wik finns också med på Facebook. Annars bor ju båda författarna i Söderköping så det är inte svårt att hitta deras telefonnummer om man villa köpa någon av deras böcker.
12 kommentarer:
Så kul att du fick vara med när Mariannorna uppträdde och Marianne B. sjöng. Gissar att de även kommer anlita dig som proffs vid framtida uppträdanden:-)
Läste baksidestexten av boken om Frälsningsarmén. Det var aningen förvånande att Mariannes föräldrar lyckades bryta sig loss från armén. Det lyckades nog inte många med. Precis som med andra religiösa "sekter" så är det fruktansvärt svårt att gå ur.
BP: den stora skillnaden är att Frälsis inte är, eller var, någon sekt. Det är fritt att gå ur när man vill. Det svåra för mina föräldrar var att pappa inte hade någon annan utbildning. Mamma hade det. Det var först när de inte orkade som de hoppade av. Hade de fått mindre kårer, hade de nog stannat kvar.
Men reglerna var tuffa. Om en officer ville gifta sig med någon annan, fick hen sparken. Högkvarteret måste godkänna.
Det är helt annorlunda numera. Som vilken frikyrka som helst, som sysslar med välgörenhet.
BP:
Om du menar att FA är en sekt (visserligen inom citationstecken) så är väl svenska kyrkan också en sådan? Likaså många föreningar som te.x. Frimurarorden (hemligt vad de har för sig, inga kvinnor tillåtna, medlem måste föreslås av annan/andra medlemmar, religiös inriktning). Odd Fellow skulle i så fall också höra dit. OF har också religiös inriktning. (Det vet jag eftersom min pappa var med där och jag vickade som organist ibland och spelade psalmer när föreningens ordinarie orgelspelare var sjuk.)
Wikipedia skriver: "sekter är icke-traditionalistiska, radikala, världsfrånvända, samt kräver total underkastelse och ett tvångsmässigt
kontrollerat religiöst utövande". Gå gärna in på länken och läs mer! https://sv.wikipedia.org/wiki/Sekt
FA (liksom många andra frikyrkor) var visserligen tydliga på vissa punkter då på 50-talet (för 70 år sen)! Det var syndigt att röka, dricka sprit och svära t.ex. Och att gå på bio, dansa eller spela kort. Men när jag berättar för några närstående yngre personer som vuxit upp i Pingstkyrkan att jag hade kamrater på 40 och 50-talet som inte fick följa med på skolbio eller skolteater och inte permanenta sig eller sminka sig, är de helt oförstående.
För mig är ordet "sekt" ett väldigt negativt ord som jag är mycket sparsam med att använda. För mig syftar ordet på fysisk eller psykisk misshandel inom en grupp som t.ex. i Knutsbyfallet. Som det framgår av Mariannes kommentar ovan pågick detta inte inom FA.
Mariannes bok är väldigt intressant därför boken är ett tidsdokument och dessutom en fin barndomsskildring.
Ha det gott önskar
Ingrid
Bloggblad:
Det räcker väl med att du läser kommentaren ovan?
Jag har läst. Jehovas vittnen lär vara svårt att ta sig ur, liksom Hillsong. Men Frälsis får vem som helst lämna utan problem. Vem som helst får också gå på deras möten utan att vara medlemmar.
Alltså det var Bloggblad som svarade. På mobilen kommer jag in som anonym.
Bloggblad:
Jag tror Mormonerna eventuellt kan räknas som sekt. Kanske Amish i USA också! Intressant.
Jag har sett några avsnitt på tv om Amishfolket. Alla får ett år när de får leva som vanligt och klä sig som vanligt. Det verkar jättekonstigt. Mormoner vet jag inte mycket om, men … minns inte namnet riktig .. Scientologkyrkan, kanske den heter, stor i USA, den får man nog inte lämna riskfritt.
Det finns och har funnits många små sekter, Children of God, hette en. Jag blev ”påhoppad” av en kille därifrån som ville få med mig i den sekten, på järnvägsstationen i Liverpool 1973. Mina kompisar dök upp - man han ville få med dem också. Ganska intressant. Vi var på väg till läger med Svenska kyrkan.
Vilket trevligt evenemang!
Tre intressanta och kunniga kvinnor som slår dig ihop, som uppbyggt för en succé. Vi kvinnor borde göra mer av detta slag.
Fortsatt trevlig kväll!
Ha, ha, inte är det kväll ännu. Jag menande söndag!
Bloggblad:
Förlåt sent svar men som du vet har jag varit borta. För mig har ordet sekt alltid en negativ innebörd förknippad med hjärntvätt och många gånger misshandel. Knutsby skulle jag kalla en sekt trots att det är/var en församling inom pingströrelsen.
Lena i Wales:
Förlåt mitt sena svar men vi har varit i Frankrike en vecka och jag har inte ägnat bloggen en tanke...
Jag hoppas jag får vara med någon gång i framtiden igen - det var en väldigt rolig upplevelse.
Ha det gott önskar
Ingrid
Skicka en kommentar