1951 Halvårskrönika 2023 januari - juni

 Januari 

En av januaris vackra solnedgångar. (Bilderna går att klicka större.) 

Det hände tydligen inte mycket i januari i mitt liv eftersom jag bara skrev ett enda inlägg på bloggen om  en av Bonniers veckotidningar. I slutet av månaden träffades vi - mina vänner Marianne och Marianne och jag - hemma hos mig för att gå igenom och träna på vårt framträdande i Sankt Anna församlingshem.

Marianne Wik, jag och Marianne Bokblad. 

Februari

Det hände desto mer i februari. I Sankt Anna församlingshem kåserade Marianne och Marianne  om sina respektive böcker och berättade om sig själva för intresserade åhörare. Jag var med för att ackompanjera Marianne B. som skrivit texten till många fina sånger som hon också framförde. Mer om det framträdandet - Marianne och Marianne, vem är vem? -  kan man läsa här. 

 

Vi är glada över att allt har gått bra.

Den allra största tilldragelsen den månaden var vår resa till Limoux i södra Frankrike tillsammans med äldsta dottern Anna och svärsonen Jörgen. De har ett hus där som ligger några hundra meter från Place de la République. Den lilla staden är känd för två saker, sin Blanchette och sin karneval. Blanchetten - en utsökt champagne -  hade jag redan bekantat mig med under tidigare resor men karnevalen hade jag aldrig varit med om. 

Här ett foto från Place de la République där folk väntar på karnevalsparaden. 

Det kändes skönt att komma från ett kallt Sverige till ett vårvarmt Frankrike och kunna sitta ute och fika eller ta ett glas rosé. Min tjocka täckjacka var dock skön att ha på kvällen när det blev svalare. Mer om karnevalen kan man läsa här och även här.

Anna med ägaren till Le Commerce - Isabelle - framför en tavla av Anna med motiv från Limoux. 

En av de otaliga karnevalsparaderna ska strax dra igång. 

En annan stor upplevelse var att besöka Le Musée de Masques som vi aldrig tidigare besökt. Förutom alla tusentals masker fanns det också en avdelning inspirerad av Marc Chagall. Jag har skrivit två inlägg om detta fantastiska  muséum här och här. 

Det är förstås karnevalen som inspirerat grundaren av muséet att samla alla dessa masker. 

Mars

Med mars kom det snö i mängder. Långt till våren här hemma. 

Kent har gjort fotspår i snötäcket för att fylla på solrosfrön till fåglarna. 

Vår nya kyrkoherde, Emma Renhorn, invigdes av biskopen i Linköpings stift, Marika Markovits.

April

Det blev ett kort men efterlängtat besök av Mirren och alla de tre yngsta barnbarnen i slutet av april. Caspar hade då tackat ja till en plats i Adolfs Fredriks musikklasser, som jag berättat om i ett tidigare inlägg.  Men även denna gång ångrade han sig och valde att fortsätta att gå på musikskolan Lilla Akademien. Man vet vad man har men inte vad man får. Kompisarna på Lilla drog förstås. 

Det blev lasagne - som vanligt -  på fredagskvällen. Kent, Caspar, Clarissa, Casimir och Mirren. (Clarissa har problem med störande ljud i allmänhet, därav hörlurarna.)

Casimir spelar finalsatsen på Guilmants orgelsonat i d-moll på orgeln hemma.

Maj

Ett måste varje år är ett besök i Rhododendrondalen med fika på Färgargården. Vädret denna Kristi Himmelsfärdsdag var fantastiskt. Men jag tar nog med Rullan nästa år då det börjar bli jobbigt att gå med stavar. I synnerhet om man ska ha handväska med sig. Den kan man ju bara stoppa ner i korgen på rollatorn.

Kent framför en blommande rhododendronbuske.

Lille Charlie, mitt tredje barnbarnsbarn, firades med namngivningsfest i det nybyggda klubbhuset Dagsbergsvallen i Dagsberg någon mil från Norrköping. Det var roligt att få träffa nära och kära som jag inte träffat på länge. 

Jag tillsammans med mitt barnbarn Bella och barnbarnsbarnet Frans. Sonen Kalle skymtar längst till höger. 

Juni

På min födelsedag 19 juni kom Mirren och pojkarna och överraskade. Tillsammans tog vi en promenad i Söderköping. Det var första gången jag tog med mig Rullan till vår lilla stad. Det gick alldeles utmärkt att promenera med den. Den är ett förträffligt hjälpmedel för mig som har det jobbigt med balansen. Jag tyckte min mamma var lite fånig när hon sa att den som uppfann rollatorn borde få nobelpris. Numera har jag full förståelse.

Casimir, Mirren och Caspar. Båda pojkarna har vuxit om sin mamma som är 168 cm lång.

Rullan fick även följa med nästa gång vi åkte in till Söderköping för att gå en kvällspromenad. Det var en tisdagskväll med kanaldans som var i full gång på kanalkajen. 

Jag avslutar den här krönikan med en av Marianne Wiks fina dikter. 

Dagarna månaderna åren

springer iväg

medan vi släpar benen efter oss

Hinner inte med

1930 Marianne och Marianne, vem är vem?

Det är inte så ofta som mina tjänster som musiker tas i anspråk numera, men igår var det dags igen. Det var mina vänner Marianne Bokblad - alias Bloggblad - och Marianne Wik som värvats av Sankt Anna hembygdsförening för att kåsera och berätta om sig själva och om sina böcker och sångtexter i  Marianne och Marianne, vem är vem? I själva föreställningen ingick också att Marianne B. sjöng några av texterna och det är där jag kommer in som ackompanjatör på piano. 

Sankt Anna församlingshem var fylld till sista plats. (Kent tog alla bilderna som går att klicka större.)

Marianne B. Marianne W. och jag innan det hela satte igång.

Sankt Anna församlingshem var helt fullsatt när programmet började klockan två. Efter att Anne Malmstedt - mångårig lärare i Sankt Anna skola och huvudarrangören av evenemanget - hälsat välkommen, var det fritt fram för Mariannorna och mig. 

Anne Malmstedt hälsar alla välkomna.

Båda berättade om sin barndom. Marianne B. om sin uppväxt i Frälsningsarmén vilket hon har berättat om i sin bok Frälsis fick jag inte säga. Marianne W. om uppväxten i Sankt Anna som hon har hämtat mycket stoff från i sina diktböcker. Båda har dessutom skrivit barnböcker. 

Båda författarna hade med sig sina böcker som upptog hela det lilla bordet. Här förevisar Marianne B. sin senaste bok "Frälsis fick jag inte säga." 

Mot slutet av programmet sjöng Marianne B. några av de sånger som hon skrivit text till och Marianne W. läste en av sina sångtexter till mitt ackompanjemang. Det kändes att programmet var mycket uppskattat och det hela avlöpte utan några incidenter. För Marianne och Marianne var det urpremiär att uppträda tillsammans och förmodligen är det inte sista gången som de gör det. Jag hoppas få vara med då också. 

Jag blev mycket berörd av boken Frälsis fick jag inte säga. Förvånad också över att Marianne kommer ihåg så mycket från sin tidiga barndom som måste har varit så jobbig. Samtidigt som hon ser tillbaka på den med mycket humor. Hoppas boken finner fler läsare. Vill man köpa ett exemplar till mycket facilt pris går det bara att gå in på Mariannes blogg eller på Facebook. 

Jag citerar ur prologen:

"Den våren då jag fyllde tio år började mitt liv som vanlig människa. Jag hade aldrig kunnat förlika mig med att blir utpekad som "hon på Frälsis". Nu slapp jag det. Äntligen var jag fri från det liv som styrdes av högkvarteret, äntligen var pappa och mamma klädda som andra föräldrar och hade inte uniform längre. De hade arbeten som inte skilde sig från mängden och de hade tid för sina barn." 

Jag fick två diktböcker som present av Marianne Wik och som jag blev mycket glad över. Små fina ögonblicksbilder från en gången tid bland annat. 

Här är en av dikterna:

Som en tjuv

går jag runt och stjäl

dofter

Syrener som blommar i främmande trädgårdar

jasminer

lukten av kor och hästar

där jag inte längre hör hemma. 

Marianne Wik finns också med på Facebook. Annars bor ju båda författarna i Söderköping så det är inte  svårt att hitta deras telefonnummer om man villa köpa någon av deras böcker.