Ingrid Bergman och den äldre Gösta Ekman på bioaffisch.
Regissören Olof Molander är uppenbarligen förtjust i de bägge skådespelarnas profiler eftersom de ofta fotograferas i denna pose.
Handlingen är inte särskilt spännande. Den världsberömde violinisten Holger Brandt förälskar sig i sin dotters pianolärare - Anita Hoffman som spelas av Ingrid Bergman - och lämnar sin fru Margit - Inga Tidblad - och sin son - Hasse Ekman - och lilla dotter Anne-Marie - Britt Hagman - för att åka världen runt med Anita, som nu blivit hans ackompanjatris. Ingrid Bergman var bara 21 år vid den här tiden så hon var relativt okänd. Gösta Ekman var 46, även om han såg äldre ut med den svarta sminkningen kring ögonen.
Violinisten vill ha med den duktiga pianisten Anita som sin ackompanjatör och förför henne efter en supé med champagne på Royal. Scenen är Skeppsbron nedanför slottet.
"Men är kvaliteten den första egenskap man lägger märke till hos filmen så märker man också att denna habilitet snart förvandlas i habil tråkighet --- det finns inte ett överraskande moment i filmen -(jag protesterar mot detta eftersom en olycka i slutet kommer mycket oväntat och chockartat) -, ingen kvickhet som överrumplar, ingen själ som djupnar och förvandlas." Trots denna recension blir filmen en stor framgång.
Ännu en av många bioaffischer...
Robin Hood i Stockholmstidningen skriver: "Huvudrollen spelas av barnen --- sonen Hasse Ekman, en svensk flicka och en tysk. Det vittnar inte minst om regins kvalitet att dessa 'barn' äro utmärkta, så äkta som möjligt." Han tycker vidare att Ingrid Bergman skildras som en "renhårig, tapper flicka, världsklok genom intuition". Gösta Ekman har en svår roll, tycker han också, som inbjuder till teatraliskhet men det är väl något som kanske utmärker världsberömda violinister, summerar han.
...och ännu en.
I en kommentar från Svensk filmografi står det att inspelningen blev mycket besvärlig eftersom man måste anlita tre violinister för att Gösta Ekman skulle agera som violinist. En vänsterhand med fingrarna på strängarna, en högerhand till stråken och en violinist - Charles Barkel - till själva musiken. Ledmotivet var Intermezzo av österrikaren Heinz Provost.
Man duade inte sin mamma och pappa. Det blev mycket "pappande" och "mammande" i filmen. Föräldrarna sa heller inte "jag" om sig själva i samtal med barnen. Själv började jag inte säga du till mina föräldrar förrän jag var myndig och min bror duade aldrig föräldrarna även om de sade "du" till honom.
Det är ett evigt rökande genom hela filmen. Ingen hänsyn tas till barnen hemma - herrarna röker som borstbindare och blåser röken i ansiktet på damerna utan någon som helst hänsyn. Däremot röker ingen av damerna även om det förekom ganska ofta i verkligheten.
Damerna är elegant klädda, även till vardags, Inga Tidblad med ett spetskrås om hals och ärmar, som skulle passat en storman på 1600-talet och den lilla flickan i liten dräkt med plisserad kjol. Hembiträdet är förstås klätt i den vanliga uniformen, vitt förkläde över smårutig klänning.
På lilla Anne-Maries födelsedagskalas är inga barn inbjudna. Sällskapet kring bordet består helt och hållet av vuxna personer. Anne-Marie är väluppfostrad och skålar högtidligt med alla gäster i tur och ordning. Med ett vanligt glas som man förmodar innehåller saft. Hon är lydig och går genast och lägger sig själv utan godnattsaga så fort hon får tillsägelse.
Det som dock förvånar mig mest är att doktorn på sjukhuset, där lilla Anne-Marie svävar mellan liv och död, bara vill tala med "professorn" inte med mamma som står utanför och är ytterst orolig tillsammans med sin son och några andra vänner. Hon får inte följa med in för att få veta hur dottern mår - bisarrt när man vet att den berömda violinisten bara har varit hemma sporadiskt de senaste åren och det är mamman som hela tiden haft ansvaret för barnen.
Även ett frimärke gavs ut med motiv från scenen från Skeppsbron.
Filmen går att se på SVT Play tills onsdagen den 1 februari. Digitala Filmarkivet har en sajt där man kan läsa mer om filmen här.
