Fredagstema Show&Tell – Planering

Bilden av en av mina favoriter - Gunilla Dahlgren. Skulle gärna vilja veta i vilken bok av henne jag kan hitta bilden! Har hittat den här.

Englundskan i Livsrummet har bestämt att vi ska skriva om Planering denna fredag. Övriga fredagsbloggare hittar ni på hennes hemsida.

Planering gäller för det mesta endast den stunden när man planerar. I verkligheten är det inte mycket som stämmer. Det fick jag erfara de sista åren jag tjänstgjorde som lärare på mellanstadiet. Det var då jag hade bestämt mig för en noggrann planering av framför allt matten till hösten. Det var den terminen när jag hade fem kapitel kvar i vårterminens mattebok när det bara var några veckor kvar till sommarlovet.

Den här sajten verkar bra mycket trevligare än våra gamla matteböcker...

Vid höstterminens början satt jag därför en hel dag med almanackan och matteboken framför mig. Sexton veckor hade jag på mig att köra igenom tio kapitel. Det blev ungefär lite drygt ett kapitel i veckan – resten av tiden kunde jag ju ägna åt repetition…

Vi hade väl kanske högst fem mattelektioner i veckan. Den första lektionen tänkte jag gå igenom det nya kapitlet och sen skulle eleverna själva kunna klara av talen med viss hjälp. Jag gjorde t.o.m. upp en lista över vilka uppgifter som var -  A: obligatoriska (alla som började med a/) B: vilka som var önskvärda (alla som började med b/) och C: vilka som bara de snabbaste behövde lösa. (De som började med c/ - f/.)

Höstterminen började ganska bra. Visserligen gick två mattelektioner bort första veckan eftersom det blev en extra idrottsdag p.g.a. det vackra vädret. När första veckan hade gått hade visserligen inte alla räknat de obligatoriska uppgifterna, men jag körde vidare med kapitel två. Tyvärr byggde detta kapitel på kapitel ett, så jag var tvungen att ta en dyr lektion till att repetera vad som stod i kapitel ett. Veckans andra lektion gick alltså åt att gå igenom det nya kapitlet två.

Två mattelektioner gick bort nästa vecka eftersom lärarna hade en studiedag och alla elever var lediga. Veckan därpå var det teater som dock bara tog bort en mattelektion. Höstlov en vecka hade jag inte heller räknat med, det var ju så långt till november när jag gjorde upp min planering…

När vi hade kommit in i december hade jag tre kapitel kvar i höstens mattebok. Ett antal repetitioner till Lucia och efter det till julavslutningen gjorde att jag bara hann med ett halft kapitel till. Men hade jag inte planerat så noga hade jag säkert haft ännu fler kvar...

Nu för tiden planerar jag egentligen ingenting alls, utan tar dagen som den kommer. Enda undantaget är om jag ska ha många gäster, som jag ska bjuda på buffé. (Jag bjuder alltid på buffé, skulle aldrig klara av att servera varm mat vid sittande bord.) Då börjar jag minst en vecka innan med att handla fläskfärs till köttbullar och purjolök till pajer. En dag går åt att steka köttbullar och göra purjolökspajer. Dessa går bra att frysa.

Purjolökspaj, köttbullar, ostbriska, potatisgratäng, lax och kallskuret på buffébordet.

Nästa dag gör jag tårtor, som också går bra att frysa. Sen måste badrum och hus städas. Detta kan man göra två dagar innan. Dagen innan kalaset åker jag och handlar kallskuret (rostbiff eller skinka) och rökt lax, grönskaker, dill och persilja till uppläggningen. Kanske en sväng till systemet om jag ska bjuda på vin. Jag lagar också en potatisgratäng, den behöver inte frysas utan bara gratineras med ost när den ska serveras. På kvällen dukar jag bordet.

 

Gästerna kan komma...

Dagen D tar jag upp köttbullarna och pajerna tidigt ur frysen – de behöver ganska lång tid på sig för att tina. Tårtorna väntar jag med tills senare. En sväng till supermarketen för att handla färskt bröd. Sen måste frukost och lunchdisken in i diskmaskinen och uppläggningsfat tas fram för laxen och det kallskurna. Jag själv måste byta om och göra mig snygg också. Jag brukar vara färdig ungefär en halvtimme innan gästerna anländer.

Förra lördagen ringde jag Mirren vid tolvtiden på dagen. ”Men mamma”, sa hon ”Jag hinner inte prata. Har du glömt att jag ska ha födelsedagskalas för Caspar idag klockan ett för släkt och vänner och jag har inte börjat med maten…”

Det här är en liten del av det som Mirren brukar bulla upp när hon ska bjuda på lunch.

Avskedsfest

MM får vackra blommor, fotografi och presentkort av sin chef och sina arbetskamrater (Alla bilder går att klicka större.)

Jag sitter och pustar ut medan den andra diskmaskinen för eftermiddagen är igång. Har oroat mig för den här dagen ganska länge. MM har nämligen slutat för gott på jobbet. Egentligen skulle han inte ha gått i pension förrän i maj när han fyller sextiofem, men eftersom han hade semester att ta ut blev det redan nu.

Inbjudna var alla som jobbade på hans enhet och några som han jobbat med tidigare. Allt som allt räknade han med sjutton personer förutom oss själva. Jag dukade till sjutton och alla kom. Trångt blev det eftersom vi ville att alla skulle sitta i samma rum d.v.s. i det kombinerade köket och matrummet för att inte känna sig utanför.


Färdigdukat på måndagskvällen

Vårt hus, som är utmärkt på alla sätt, har dock en stor nackdel. Det saknar nämligen hall eller kapprum, om man så vill. Jag har sett amerikanska filmer, där man kliver rätt in i vardagsrummet och hänger upp ytterkläderna på första bästa plats. Så ock i vårt hus. I vanliga fall har jag en fristående klädhängare stående vid stora entrén, men den räcker inte till sjutton personer.

Alltså fick jag göra som jag gjort tidigare när jag har haft fler än sex personer på kalas. Röja ur groventrén där smutstvätten, sopsorteringspåsarna och skurhinken trängs med varandra i vanliga fall. Om man fortsätter på temat amerikanska filmer tömde jag också de två garderoberna där mina egna ytterkläder hänger och förpassade dessa till sängen i gästrummet.

Jag läste nämligen i en biografi om Ingrid Bergman att hon inte kunde hitta sin minkpäls bland alla andras som låg på sängen hos George Cukor, när hon var där på party. Så jag är i gott sällskap. Om man undantar minkpälsen förstås…

Hela den tidigare veckan har gått åt att laga mat till buffébordet och städa. Vardagsrummet, som vi aldrig är i, hade jag inte städat på några månader, så bara det tog en halv dag. När man ändå är igång måste man ju också putsa fönstren, annars känns det ju i halvdant alla fall.

Nystädat vardagsrum med vackra avskedsblommor

Till buffén hade jag gjort köttbullar, två purjolökspajer och som dessert två Kung Oscarstårtor, som jag frusit in. På söndagskvällen lagade jag en potatisgratäng och ännu en paj.

Eftersom vi har vår andra toalett längst bort i husets kombinerade orgel- och gästavdelning, brukar alla gäster, som så önskar, använda vårt ordinarie badrum. Vilket innebär städning av detta så sent som möjligt. Så på annandagen ägnade vi oss åt att duka och jag åt att städa badrum och städa och röja ut groventrén samt att göra ännu en purjolökspaj, som inte gick åt. Kom inte i säng förrän vid ettiden på morgonen.

Allt klaffade emellertid och kvart i tolv, just innan gästerna anlände, hade jag precis ställt faten med lax, skinka, köttbullar och rökt skinka på köksbänken och satt in potatisgratängen och pajerna för uppvärmning i ugnen. MM hade gjort Kir och en alkoholfri variant att ha som välkomstdrink och hällt upp i glas i vardagsrummet, nystädat som sagt…


Lax,skinka och purjolökspaj på buffébordet


Potatsgratäng och hemlagade köttbullar, som blev mycket uppskattade

Från groventrén slussades alltså gästerna vidare till vardagsrummet där drinkarna serverades och blommor och ihopsamlat presentkort överlämnades av MM:s chef. Eftersom alla (utom jag) kände varandra och hade jobbat ihop på samma arbetsplats under lång tid - MM har jobbat där lika länge som vi varit gifta, nästan trettiofyra år - blev stämningen, som varit mycket god från början, efter hand om möjligt ännu bättre...

Alla lät sig väl smaka av mat och dryck – vin till dem som inte körde – och försäkrade att allting var UNDERBART gott. Alla tog om, så det var väl ett så gott tecken som något!

Flera höll spontana tal, som alla avslutades med att man var väldigt ledsen över att MM skulle sluta jobba. Och man framhöll att MM hade varit en god kompis och en som man kunde gå till i alla lägen om man hade problem av något slag. Jag blev rörd och glad över av att MIN man var så uppskattad av så många även om jag inte blev helt överraskad...

Det enda jag beklagar är att jag inte tidigare haft tillfälle att träffa hans arbetskamrater. Så många härliga och trevliga människor! I mitt tidigare liv hade vi ofta tillställningar med respektive på dåvarande makens arbetsplats. Men tydligen händer det aldrig numera, eller?