Det är inte så ofta jag blir upprörd numera, men när jag läser en krönika av Lars Billstöm i en annonsbilaga om utbildning som medföljde senaste numret av Kyrkans Tidning blir jag det rejält. Rubriken lyder: Bra att skolagan försvann på 1950-talet men trots allt skapade den lärande för livet (min kursivering).
Här berättar han hur bra disciplinen i skolorna var på den tiden, att man fick stå upp bredvid bänken varje gång man fick en fråga, vare sig man kunde den eller ej. Hur en liten kille som inte visste vad 6x7 var, fick en ”rungande örfil” så att han lärde sig det tills dagen därpå. Det var förresten ingen som INTE kunde det dagen därpå, tillägger han.
Jag minns att multiplikationstabellen lärde man in i klass tre. Den lille pojken kan inte ha varit mer än nio år gammal…
När jag läste Kulla Gulla är det som etsat sig fast i minnet allra mest hennes storebror Johannis, som hade blivit döv på ena örat efter en örfil. Jag tyckte så oändligt synd om honom. Hur kan man ens i sin vildaste fantasi på något sätt försvara att en vuxen människa slår hårt mot ett barns huvud eller överhuvudtaget…
För är det inte egentligen det han gör, journalisten Lars Billström. Även om han försvarar sig med ”att än i dag kan jag nog (min kursivering) tycka att det var fruktansvärt att en lärare fick slå ett så litet barn.” Men i nästa mening skriver han: ”Men jag kan garantera att varenda elev, efter den örfilen, kunde väckas mitt i natten och svara ’42’”. Så jag antar att han menar att det i alla fall var ett ganska bra sätt att lära sig multiplikationstabellen på, eller…
Jag kommer fortfarande ihåg den första och enda örfil jag fått av en lärare, av min fröken i andra klass. Jag hade slagit till en klasskamrat som hade kallat min pappa för ”en gubbe”. Han var redan flintskallig som tjugofemåring, så han såg väl äldre ut än de andra barnens pappor och jag kände mig mycket kränkt. I stället för att ta reda på vad som hade förorsakat mitt påhopp, fick jag en örfil och sen fick jag be flickan om förlåtelse.
Av min fröken, som ansågs vara en av de bästa pedagogerna i stan på den tiden, kommer jag bara ihåg att hon ritade roliga saker på tavlan och att hon gav mig en örfil.
Kyrkans Tidning borde skämmas för att publicera en sådan krönika! Eller har man inte ansvar för de bilagor som medföljer tidningen? Men man kanske har nog av affären med biskopen Thidevall...
Här berättar han hur bra disciplinen i skolorna var på den tiden, att man fick stå upp bredvid bänken varje gång man fick en fråga, vare sig man kunde den eller ej. Hur en liten kille som inte visste vad 6x7 var, fick en ”rungande örfil” så att han lärde sig det tills dagen därpå. Det var förresten ingen som INTE kunde det dagen därpå, tillägger han.
Jag minns att multiplikationstabellen lärde man in i klass tre. Den lille pojken kan inte ha varit mer än nio år gammal…
När jag läste Kulla Gulla är det som etsat sig fast i minnet allra mest hennes storebror Johannis, som hade blivit döv på ena örat efter en örfil. Jag tyckte så oändligt synd om honom. Hur kan man ens i sin vildaste fantasi på något sätt försvara att en vuxen människa slår hårt mot ett barns huvud eller överhuvudtaget…
För är det inte egentligen det han gör, journalisten Lars Billström. Även om han försvarar sig med ”att än i dag kan jag nog (min kursivering) tycka att det var fruktansvärt att en lärare fick slå ett så litet barn.” Men i nästa mening skriver han: ”Men jag kan garantera att varenda elev, efter den örfilen, kunde väckas mitt i natten och svara ’42’”. Så jag antar att han menar att det i alla fall var ett ganska bra sätt att lära sig multiplikationstabellen på, eller…
Jag kommer fortfarande ihåg den första och enda örfil jag fått av en lärare, av min fröken i andra klass. Jag hade slagit till en klasskamrat som hade kallat min pappa för ”en gubbe”. Han var redan flintskallig som tjugofemåring, så han såg väl äldre ut än de andra barnens pappor och jag kände mig mycket kränkt. I stället för att ta reda på vad som hade förorsakat mitt påhopp, fick jag en örfil och sen fick jag be flickan om förlåtelse.
Av min fröken, som ansågs vara en av de bästa pedagogerna i stan på den tiden, kommer jag bara ihåg att hon ritade roliga saker på tavlan och att hon gav mig en örfil.
Kyrkans Tidning borde skämmas för att publicera en sådan krönika! Eller har man inte ansvar för de bilagor som medföljer tidningen? Men man kanske har nog av affären med biskopen Thidevall...
Bilden från nätet
