1958 Oktoberpromenad i Söderköping

Vi ställde bilen på Brunnens parkering och började vår söndagspromenad med att gå genom Brunnsparken. (Bilderna går att klicka större.) 

En promenad i oktober längs kanalen i Söderköping hör till våra traditioner. Det får man bara inte missa. Andra veckan i oktober brukar vara som färgstarkast och vi blev inte besvikna den här gången heller. 

Söderköpings Brunn i all sin glans.

Trots det strålande höstvädret var det inte många som var ute och promenerade. Några små sällskap spankulerade omkring, vi antog att det var brunnsgäster. Och så en och annan husse och matte med sin älskling. 

Bland träden skymtar den lilla Brunnskyrkan där jag många gånger spelat på bröllop och gudstjänster. 

Brunnslasarettet har blivit en långdragen historia i vår lilla stad. Där är det ingen verksamhet numera sedan Bergaskolan slutade ha lektioner där. Nu står det fina gamla huset och förfaller medan man i kommunen tvistar om det ska rivas eller rustas upp. 

Brunnslasarettet

När vi kommer upp till Göta Kanal överväldigas vi av den fantastiska färgprakt som träden vid foten av Ramunderberget uppvisar. Några dagar är det så här vackert i oktober och sen är allt borta. Liksom alla turister.

Högt uppe på Ramunderberget tronar det lilla lusthuset som det går trappor upp till. Det går också en väg dit upp om man inte orkar uppför trapporna. Därifrån har man en vidunderlig utsikt över hela Söderköping. 

Vid Slussen. 

Kent på bryggan vid Slussen. Kajen bakom honom är helt tom på både människor och båtar som synes. 

På Hagatorget har någon eller några gjort en roligt halloweeninstallation, om man nu kan kalla det för ett sådant. Kanske är det BlandArt som har varit framme igen? Här kan man läsa om deras konstverk i ån i somras. 

Skönt att ta en liten vilopaus. Det är ganska kyligt och jag har inte vågat öppna jackan helt...

När vi gick upp Smedgatan till Hagatorget hade en vänlig själ lagt jättefina äpplen på ett litet bord på gatan. Bredvid det en Willyskasse. Jag antog att det var till fåning och var inte sen att plocka ner äpplena i kassen och ta med dem hem. Tack kära du som delade med dig! Här nedan resultatet av en del av äpplena. 

1777 Följ med mig ut och gå.

Följ med mig ut och gå var titeln på en bok som jag läste för Mirren när hon var liten. Hon tröttnade aldrig på den. Den handlade om en liten flicka som var ute och gick för att plocka blommor till sin mamma. Ingenting hände utom att hon kom till alla möjliga platser i skogen där hon plockade olika sorters blommor.

Som synes var vi ganska ensamma, Kent och jag, på Storgatan på väg till Rådhustorget. (Bilderna går att klicka större.)

Det var den boken jag kom att tänka på när jag skriver det här inlägget som handlar om en promenad i vårt lilla vackra Söderköping en sen eftermiddag i augusti. Det hände egentligen ingenting. Men solen strålade från en blå himmel och det var en av årets varmaste dagar. Häng gärna med på promenaden!

Skylten påminner om den tid som flytt. Det var längesen det såldes kött, fläsk och matvaror i affären.

Vi går över bron fram till Rådhustorget. 

Svårt att tänka sig att här gick det stora skepp på medeltiden då Söderköping var en av de mest betydande städerna i vårt land. I bakgrunden ser man Sankt Laurentii kyrka. 

Några turister har i alla fall hittat hit. 

Dick Harrison berättar lite om torget och 10 stopp man kan göra i Söderköping här.

Om man åker med det lilla tåget som utgår från Slussen får man se en hel del av Söderköping,

Efter att ha varit borta en tid står åter den gamla telefonkiosken på torget.

När vi ändå är på Rådhustorget måste vi förstås gå upp till Slussen vid Göta Kanal. 

Vid den här tiden brukar det ligga fullt med utländska båtar vid slusskajen. Men i dessa coronatider var det glest mellan dem. Inte heller kön till Smultronstället, den berömda glassrestaurangen var särskilt lång. Bara några få personer stod och väntade.

Slussvaktaren har fått en ny, central  plats.

Det är nog den varmaste dagen på sommaren hittills och jag börjar bli trött och vill åka hem. Vi bestämmer oss för att ta vägen om Munkbrogatan och titta på alla stockrosorna som blommar speciellt ymnigt i år. 

Enligt min mening är den omgjorda silon vid Slussen det fulaste huset i Söderköping. 

Stadshotellet, numera omgjort till bostäder, däremot det vackraste.

Munkbrogatan är alltid lika charmig och stockrosorna gör oss inte besvikna. I år är nästan alla vita, vad det nu beror på.

Munkbrogatan där Madicken spelades in för ett antal år sen. 

I slutet av gatan går vi över ännu en bro över Storån varifrån man har en fin utsikt över Sankt Laurentii kyrka byggd redan på i slutet av 1100-talet.

1303 Julipromenad i vår lilla sommarstad.

Trots 30 grader i skuggan bestämde vi oss, Kent, Mirren och jag, att åka in till Söderköping och gå en promenad i lördags eftermiddag. Hellre det än att sitta hemma och vänta på att skjutsa Mirren till Ringarum där hon skulle ta bussen ner till Öland på kvällen.

Drothemskvarteren med Ramunderberget i bakgrunden. (Bilderna går att klicka större.)

Vi började vandringen i Drothemskvarteren där det alltid är trevligt att strosa omkring. Stockrosorna överflödade bland de gamla husen och det var roligt att kika in i de välskötta trädgårdarna. Turisterna lyste med sin frånvaro här och det var tydligen för varmt även för husägarna att sitta ute och fika.

Kent och Mirren i en av gränderna i Drothemskvarteren.

Stockrosorna blommade överallt. Tornet till höger är ett av många sagotorn som finns i Drothemskvarteren som barn kan kika in i och lösa gåtor och titta på roliga figurer. Gå in på länken ovan så kan man se hur de fungerar.

Vi drog oss ner mot Rådhustorget där Mirren bjöd på glass. Det visade sig inte vara någon god idé att köpa strutglass eftersom den genast började smälta och rinna, vilket satte sina spår både i ansikte och på kläder. Annars var den hemlagade glassen från glassbutiken nere i källaren mycket god.

Folk söker sig till svalkan under parasollerna. Ingången till glassbutiken vid flaggan.

Från Rådhustorget fortsatte vi upp till Slussen vid Göta Kanal där alla turisterna fanns. I två månader ökas Söderköpings invånarantal med många tusen för att sedan återgå till det normala och kanalkajen åter ligger nästintill öde. Den här lördagseftermiddagen var det fullsatt på alla restaurangerna på kajen och lång kö till den berömda glassrestaurangen Smultronstället - Sveriges största glassrestaurang - som det heter i reklamen.

Kent tog den här bilden från kajen några dagar tidigare på kvällen, därav skuggan på kajen.

Vi tyckte synd om det stackars folket som köade i solgasset halvtimmavis för att äntligen komma in i skuggan och sitta och äta jättedyra glassar. Barnen kunde i alla fall försvinna till en angränsande liten lekplats under tiden. Vi kände oss nöjda och mätta efter den rikliga glassen på Rådhustorget, den som bara kostar hälften av den på Smultronstället.

Kön till Smultronstället.

Vi tittade också in i Kanalmagasinet där det pågår utställningar hela sommaren. Jag ställde själv ut där för tre år sen - här kan man läsa om det. I det ena rummet träffade vi på vår goda vän, Söderköpingsprästen Mirjam, vars sambo Emma Fors ställde ut sin keramik. Det blev en trevlig pratstund och Emma berättade att hon även skulle ställa ut vecka 32 om någon skulle ha sin väg förbi. Härliga keramikgubbar, men ingenting för en som inte ens har plats i skåp eller garderober för mer grejor.

Keramikern Emma Fors med sambon Söderköpingsprästen Mirjam.

Emmas underbara keramikgubbar framför hennes övriga keramikalster.

Sen var åtminstone jag slagen till slant och ville bara hem och dricka något kallt. Mirren ville dock först besöka Sankt Laurentii kyrka, vilket var en god idé, eftersom det var underbart skönt och svalt därinne. Kent och hon gick omkring och fotade medan jag bara satt och pustade ut.

På hemvägen mötte vi rundturståget på väg till början- och slutstationen vid Smultronstället.

Man har satt upp hängmattor lite varstans i Söderköpings parker. Det här paret hade bara ögon för varandra...

I kyrkparken träffade vi på några lyckliga vädurskaninägare - fyra söta tonåringar som gärna visade upp sina kelgrisar. Det var nämligen kanintävling - hopp över hinder bland annat upplyste de mig om. De hade ingenting emot att bli fotograferade som synes.

Från vänster Erika, Thea, Karin och Linnéa med sina älsklingar.

Träff med Eleonora

Den här veckan hoppar jag över fredagstemat som Erica har hittat på, eftersom jag har varit borta från min dator från och med i onsdags tills idag, söndag. Visserligen åkte MM och jag hem från Stockholm igår, men lördagen tillbringade jag förutom bilresan i sängen, eftersom jag fått en släng av barnbarnens maginfluensa.

Sedan jag sovit från klockan fem på eftermiddagen till klockan sju på söndagsmorgonen, steg jag upp i morse, pigg som en mört. Tur var det eftersom jag och Mina Damer skulle underhålla på Aktiva Seniorers julfest efter lunch. Men det är inte det inlägget ska handla utan om min träff med bloggvännen Eleonora i fredags.

Eftersom jag var lite tidig på fredagsförmiddagen, kunde jag i lugn och ro titta på NK:s julskyltning, eftersom Eleonora och jag bestämt att vi skulle träffas vid gröna soffan innanför huvudingången på NK. Några fönster var praktfulla, andra lite sisådär, tyckte jag. Lite för plottrigt för min smak.

Fantasifullt fönster i NK:s julskyltning (bilderna går att klicka större)

Många barn hade vallfärdat till julskyltningen

Det blev ett kärt återseende och lite strosande runt på NK innan vi satte oss ner på ett av kaféerna där för att äta en himmelskt god räkmacka. Jag hittade en enkel, svart klänning, som jag varit på jakt efter i Norrköping utan resultat och som betingade ett överkomligt pris.

Eleonora i mitt bland alla kafégäster

Efter att vi ätit färdigt gick vi runt lite till och kikade in i alla dyra modehusshopparna och hamnade plötsligt i en liten utställning som hette Julens Kemi. Det såg inte så mycket ut som ämnet jag läste i skolan utan påminde väldigt mycket om vad man ska ha på julbordet – d.v.s. om man INTE är vegetarian. Fast det fanns ju bröd och gröt förstås…

Eleonora bredvid den söta bagarpojken - alla matvaror på bordet är fake

När vi var färdiga med NK, där vi tillbringat nästan två timmar och pratat utan uppehåll, hamnade vi i Kungsträdgården där det var julmarknad. Två kollegor spelade White Christmas så jag fick sjunga med en stund.

Julmarknad i Kungsträdgården

Två kollegor sjunger och spelar White Christmas

Sen tog vi bussen till Slussen, där Eleonora överlämnade min plastpåse med den nyköpta klänningen, som hon troget burit hela tiden sedan jag glömt den någonstans på NK…

Granmarknad vid Slussen