Från mitt liv som kantor 17

Senare på lördagskvällen, när den sista knallen försvunnit från kyrkbacken i Mogata, var det dags att åka till Drothems kyrka för att spela orgel till helgsmål klockan sex. Denna kväll hade man valt att ha en psalmsångsafton med många gamla fina psalmer. Det var en hel del folk i kyrkan. Efteråt skulle syföreningen bjuda på kaffe, auktion och lotterier i församlingshemmet, så det bidrog kanske till det relativt stora antalet kyrkobesökare...

Bilderna går att klicka större

Som vanligt blev jag förvånad över de konstskatter som finns i de gamla svenska kyrkorna. Det välbevarade altarskåpet i Drothems kyrka är imponerande med allt sitt bladguld. Det tillverkades av en nordtysk träsnidare i slutet av 1400-talet. Tanken svindlar när man tänker på hur många generationer som har beskådat detta vackra altarskåp under seklernas lopp…


En tavla, säkert från samma tid, av en kvinna med sju svärd i sitt hjärta gjorde mig konfunderad tills jag kom hem och googlade. Det måste vara Jungfru Maria med smärtornas svärd i sitt hjärta. Här kan man läsa mer om detta.


När gudstjänsten var slut gick alla tvärsöver den lilla gränden till församlingshemmet, där det skulle serveras kaffe och underhållning.


Denna skulle goda vännerna Leif och Mari med barnen Kalle och Ida stå för. Jag var medbjuden som ackompanjatör. Det blev lite blandad kompott, som Mari inledde med den svängiga Rågsved till Leifs och mitt ackompanjemang. Mari fortsatte sen med I Duvemåla Hage och Man borde inte sova.


Sen sjöng Kalle en visa av Hasse och Tage till de gamla damernas förtjusning och Ida spelade flöjt– en och annan gammal herre fanns faktiskt också bland publiken. Ida sjöng också passande Idas visa med sin lilla ljusa och klockrena röst.




När vi blivit avtackade med applåder vidtog den obligatoriska auktionen på handarbeten och fikabröd. Jag ropade in en sockerkaka (trots MM:s viskande protester), som kom väl till pass på söndagen, när jag bjöd min VIS-kör på denna och kaffe före gudstjänsten i Gusums kyrka.

Från mitt liv som kantor 4

Livet som kantor är synnerligen omväxlande och spännande. I fredags skulle jag spela på en begravning där önskemålen var ”Hösten” och ”Våren” av Vivaldi. Fjorton dagar innan blev jag förvarnad av kyrkoherden, som dock ej själv skulle ha denna begravning. Han upplyste mig också om att det skulle bli ett 60-tal personer som skulle närvara…

Först gick jag igenom alla mina notböcker med begravningsmusik, men hittade slutligen noterna till styckena i en bok med festmusik. Jag bedömde att jag skulle kunna fixa dem med en del övning, eftersom jag aldrig spelat dem förut. Hur mycket övning som skulle behövas hade jag tyvärr ingen aning om då.

Veckan innan hade jag haft mycket att göra med dambjudning och annat, och började inte instuderingen förrän på onsdagen samma vecka som begravningen skulle äga rum. Jag insåg snabbt att det skulle ta resten av den dagen och hela nästa och en bit in på fredagen för att få styckena spelmässiga. Så efter en åtta, nio timmars övning satt de relativt bra. Visserligen är inte orgeln i kyrkan likadan som jag har hemma, men jag hoppades att det skulle fixa sig om jag kom dit i god tid.

På torsdagskvällen ringde prästen som skulle ha förrättningen till mig. Han undrade om jag kunde spela Vivaldi på begravningen dagen därpå. Han hade just kommit hem från sin utlandsresa och hade inte hunnit prata med de sörjande förrän tidigare denna kväll och därför inte kunnat meddela mig deras önskemål förrän nu. Han undrade också om jag hade noterna. Jag sa att jag hade det…

När jag kom till kyrkan fick jag en tryckt agenda i min hand. I den stod det också att jag skulle spela ”Adagio” av Albinoni under avskedet. Det hade ingen talat om för mig. Men det märkliga var att när jag precis hade lagt ner de noter jag skulle spela i min portfölj, gick jag och hämtade Adagiot och Fäbodpsalmen från högen som jag hade plockat ur portföljen och la ner dem igen. Tänkte att de kanske i alla fall kunde vara bra att ha …

”Adagio” av Albinoni hör till standardrepertoaren, så det behöver jag inte öva på. Men jag kan inte spela det utan noter. Kanske var det någon kantor däruppe i himlen som tyckte att jag hade haft nog med problem med att öva in Vivaldi…

På söndagen hade jag två gudstjänster. En i Navestads lilla kyrka, som är förevigad (när jag var liten uttalade jag ordet med tonvikten på tredje stavelsen) på den första bilden i inlägget. Bilden går att klicka större så att man kan se alla fina tavlor i fönstren som kyrkbarnen har gjort. Där får plats ungefär 30 personer och man kommer varandra mycket nära, även bokstavligen. En härlig Allenorgel finns också att spela på. Efteråt kaffe med smörgåstårta.



Samma kväll spelade jag på en Taizégudstjänst i Gryt, 50 minuters resväg hemifrån. Väldigt stämningsfullt i det lilla kapellet med levande ljus på väggen som ni kan se på fotot ovan. Här finns bara ett digitalpiano och jag funderade på vad jag skulle spela för postludium efter alla de enkla och vackra Taizésångerna. Det blev ”Les Feuilles Mortes”, på engelska ”Autumn Leaves” på svenska ”En stjärna föll”, en av mina favoritmelodier. Utan noter…

Från mitt liv som kantor 1

Mitt liv bjuder för närvarande endast på omväxling i form av begravningar. Som jag tidigare berättat kan de vara väldigt olika varandra. Den första som jag hade igår i det lilla lustiga och vackra Nygrenska kapellet i Valdemarsvik var för mig musikaliskt jobbig.

Det lilla gravkapellet i Valdemarsvik ritat av Sigurd Lewerenz

Förutom de vanliga psalmerna och in- och utgångsmusiken skulle jag spela upp en komposition av en av de anhöriga. Det visade sig vara ett ganska komplicerat stycke med jazzharmonier och omfattande ackord, som resulterade i att jag fick öva 6-7 timmar innan det satt som det skulle. Men en utmaning – en av mina kantorskollegor hade nämligen klarat av den berättade kompositören - så då kunde jag ju inte dra mig ur av prestigeskäl...

Inte nog med det – ett barnbarn hade själv skrivit en hyllningsdikt till den avlidnes minne – och ville att jag skulle sjunga den till melodin av Frank Sinatras ”My Way”. ..

Jag är inte den som sjunger solo i första taget, men i det här fallet var det för ett behjärtansvärt ändamål, så jag sa att jag skulle försöka. Jag fick dikten och givetvis fanns det många strofer som var helt omöjliga att passa in i melodin p.g.a. för många ord och stavelser för de toner som fanns.

Efter några timmars redigering och efter poetens benägna tillstånd av ändringarna, satte jag igång med att öva in denna sång med hjälp av Frank på Youtube.

Hur det gick? Jag klarade av kompositionen med något litet felslag och sången utan några misstag alls, så jag var ganska nöjd. Dessutom hjälpte det att det var utmärkt god akustik i det lilla kapellet. Jag fick t.o.m. beröm av min kyrkoherde, som inte är den som slösar med det i vanliga fall. I alla fall är det ingen som ännu ringt och klagat.

Jag hade ytterligare en begravning denna dag och i mellantiden mellan de båda förrättningarna (tiden för knapp för att hinna hem) hade MM och jag picknick på vårt vanliga ställe i Gryts skärgård – iklädda begravningsklädsel; slips och svart kavaj för MM och svarta långbyxor och svartgrå sidentop för mig. Förmodligen undrade de solbadande turisterna vid strandkanten vad vi var för några.

Picknick på Ekön med kaffelatte

MM vid campingbordet

Kanske man skulle försöka börja måla igen?

Gryts skärgård från sin vackraste sida

Visst är det vackert...

Nästa begravning var desto enklare rent musikaliskt. Egen vald samlingsmusik på orgel innan själva begravningsakten och ”Blott en dag…” och ”Härlig är jorden...” som inte behövde några extra timmars repetition. Eftersom den avlidne var kroat bestod in- och utgångsmusiken av kroatiska kärlekssånger.

En trevlig brevlåda vid campingplatsen