Från mitt liv som kantor 4

Livet som kantor är synnerligen omväxlande och spännande. I fredags skulle jag spela på en begravning där önskemålen var ”Hösten” och ”Våren” av Vivaldi. Fjorton dagar innan blev jag förvarnad av kyrkoherden, som dock ej själv skulle ha denna begravning. Han upplyste mig också om att det skulle bli ett 60-tal personer som skulle närvara…

Först gick jag igenom alla mina notböcker med begravningsmusik, men hittade slutligen noterna till styckena i en bok med festmusik. Jag bedömde att jag skulle kunna fixa dem med en del övning, eftersom jag aldrig spelat dem förut. Hur mycket övning som skulle behövas hade jag tyvärr ingen aning om då.

Veckan innan hade jag haft mycket att göra med dambjudning och annat, och började inte instuderingen förrän på onsdagen samma vecka som begravningen skulle äga rum. Jag insåg snabbt att det skulle ta resten av den dagen och hela nästa och en bit in på fredagen för att få styckena spelmässiga. Så efter en åtta, nio timmars övning satt de relativt bra. Visserligen är inte orgeln i kyrkan likadan som jag har hemma, men jag hoppades att det skulle fixa sig om jag kom dit i god tid.

På torsdagskvällen ringde prästen som skulle ha förrättningen till mig. Han undrade om jag kunde spela Vivaldi på begravningen dagen därpå. Han hade just kommit hem från sin utlandsresa och hade inte hunnit prata med de sörjande förrän tidigare denna kväll och därför inte kunnat meddela mig deras önskemål förrän nu. Han undrade också om jag hade noterna. Jag sa att jag hade det…

När jag kom till kyrkan fick jag en tryckt agenda i min hand. I den stod det också att jag skulle spela ”Adagio” av Albinoni under avskedet. Det hade ingen talat om för mig. Men det märkliga var att när jag precis hade lagt ner de noter jag skulle spela i min portfölj, gick jag och hämtade Adagiot och Fäbodpsalmen från högen som jag hade plockat ur portföljen och la ner dem igen. Tänkte att de kanske i alla fall kunde vara bra att ha …

”Adagio” av Albinoni hör till standardrepertoaren, så det behöver jag inte öva på. Men jag kan inte spela det utan noter. Kanske var det någon kantor däruppe i himlen som tyckte att jag hade haft nog med problem med att öva in Vivaldi…

På söndagen hade jag två gudstjänster. En i Navestads lilla kyrka, som är förevigad (när jag var liten uttalade jag ordet med tonvikten på tredje stavelsen) på den första bilden i inlägget. Bilden går att klicka större så att man kan se alla fina tavlor i fönstren som kyrkbarnen har gjort. Där får plats ungefär 30 personer och man kommer varandra mycket nära, även bokstavligen. En härlig Allenorgel finns också att spela på. Efteråt kaffe med smörgåstårta.



Samma kväll spelade jag på en Taizégudstjänst i Gryt, 50 minuters resväg hemifrån. Väldigt stämningsfullt i det lilla kapellet med levande ljus på väggen som ni kan se på fotot ovan. Här finns bara ett digitalpiano och jag funderade på vad jag skulle spela för postludium efter alla de enkla och vackra Taizésångerna. Det blev ”Les Feuilles Mortes”, på engelska ”Autumn Leaves” på svenska ”En stjärna föll”, en av mina favoritmelodier. Utan noter…