Fynd på syföreningsauktionen i Skällvik

I fredags kväll ägde vårens syföreningsauktion rum i Skällviks församlingshem. Och som vanligt var det eldsjälen och min vän Maj-Gret som ordnar och styr med den förutom att hon leder kören, som alltid är med och sjunger. Och som vanligt brukar jag  ackompanjera hennes kör.

Sankt Ragnhilds och Wijkakören. Maj-Gret längst till höger i bild. Alla bilder går att klicka större.

Vi brukar vanligtvis smita därifrån, MM och jag, innan auktionen börjar, men i fredags bestämde jag mig för att stanna och då kunde inte MM gärna ge sig iväg själv. Jag hade nämligen sett ut små rosa sockor, vantar, halsduk och liten, liten mössa som jag tänkte bjuda på.

Hemsydda och hemstickade alster som ska auktioneras ut...

Förutom auktionen fanns det fem lotterier att köpa lotter från. Ett speciellt lotteri var godispåslotteriet, som jag inte träffat på någon annanstans. Lotteriet innehöll femtio stora påsar med godis i på vilka det stod nummer från ett till femtio och som kostade femtio kronor styck.

Tro det eller ej, men detta är ett par TV-sockor...

Vinsterna till påslotteriet stod ovanpå pianot och jag räknade ut att det borde bli vinst på så där var tredje lott. Jag förälskade mig omedelbart i en av vinsterna, en katt ovanpå ett annat litet piano och letade därefter raskt upp två påsar med nitton och trettiosex på – mina födelsedagsnummer. Katten påminde väldigt mycket om en kisse som jag sett i ett skyltfönster i Prag och som jag gärna skulle ha köpt om den inte hade kostat över tusen kronor.

Kissen jag såg i ett skyltfönster i Prag

Efter det att kören sjungit och spelat och Eva, vår kyrkoherde, hade hållit en liten andakt med temat att dela med sig (!) och alla sjungit ”Jesus för världen” och ”Den blida vår är inne”, var det dags för kaffe med hembakat bröd.

Stämningen i den fullsatta lokalen var redan hög när den inlånade och slagfärdiga auktionsförrättaren från Vikbolandet började auktionera ut de säkert hundratals alster som förfärdigats av de flitiga damerna, bl.a. åtta förkläden.

Mina hundralappar i plånboken tog raskt slut och även MM:s. Jag fick dock en viss valuta för pengarna i form av ett hemsytt förkläde och det stickade skära babysetet som blev mitt för 160 kronor efter en hård dust med en annan församlingsbo.

Alltid bra med ett rejält förkläde

Sen blev det dragning i påslotteriet. Jag började misströsta efter det att fem stycken vunnit och varit och hämtat sina vinster – olika gosedjur. Konstigt nog hade ingen valt min katt ännu… Så drogs lotten nummer nitton och det numret stod ju på en av mina godispåsar!

Gissa om jag rusade upp och tjöt av glädje och hämtade pianokatten! Den blev inte sämre av att jag fick veta att den dessutom innehöll en speldosa som spelade ”Für Elise” med spröda klocktoner.

 Katten är min!

Först när jag kom hem förstod jag vilket fynd jag hade gjort. I kartongen låg en liten folder som talade om att den som skapat denna kisse heter Rosina Wachtmeister. Jag googlade på henne och fick upp hennes hemsida. Här hittar man också många av hennes härliga tavlor.

Hon är tydligen en internationellt känd designer som är eller har varit knuten till Goebels porslinsfabrik i Tyskland, de som gör Hummelfigurer. Det är säkert också hon som var mamma till katten som jag såg i skyltfönstret i Prag. Det hade nog varit en investering att köpa den, tänker jag så här efteråt. Hur pianokatten hamnade på pianot i Skällviks församlingshem är höljt i dunkel…

Min fina Rosina Wachtmeisterspeldosa

Förhoppningsvis  kommer inte barnbarnen att frysa om fötterna nästa vinter...

Fredagstema Show&Tell – I min trädgård

Nilla är den som står för fredagstemat i april och när jag läser hennes blogg kan jag förstå varför hon valt just denna rubrik.

Tyvärr kan jag inte lägga ut några vackra bilder på vår trädgård, eftersom jag är sorgligt ointresserad av allt vad trädgårdsskötsel heter. Jag går mycket hellre på promenad än tar itu med att räfsa bort gammalt gräs från gräsmattan eller alla löven under äppelträden. Löv som jag inte hann få undan innan snön kom…

Jag har verkligen försökt att odla diverse grönsaker, men då jag har svårt att skilja på vilket som är ogräs och grönsak brukar det inte bli mycket kvar av det som eventuellt kommer upp. Frön sätter jag alldeles för sent i allmänhet för att det ska hinna bli färdiga plantor.

Förra året tänkte jag satsa på jätteterneller men skördade bara två stycken blommor då jag naturligtvis hade satt fröna för sent som vanligt. I år är det bara persilja som gäller.

Idag har jag dock klippt ner mina lavendelplantor på innergården. Jag gjorde det förra året på inrådan av slottsträdgårdsmästaren. De har aldrig varit så vackra som då, trots att jag först var orolig för att de aldrig mer skulle växa upp.

 Lavendeln på innegården som ska klippas ner. Blomlådorna till höger väntar på penséer.

Hade jag vunnit en massa miljoner på lotto skulle jag omedelbart anställa en trädgårdsmästare och en trädgårdsdesigner som tillsammans skulle skapa en precis likadan trädgård som den man läser om i veckotidningarnas trädgårdsreportage.

En trädgård med massor av perenner, vackra buskar och blommor, små bersåer och dammar med guldfiskar och mitt i alltihop en rejäl swimmingpool…

I brist på denna får jag nöja mig med mina minipåskliljor som jag petade ner förra året efter att ha haft dem i fönstret. Maskrosen ska bort i morgon...

Några förskrämda pärlhyacinter har också vågat sticka upp...

Våren på G.

Det som är kul med att vara med i fredagstemat är att man blir lite pushad att företa sig saker och ting. T.ex. som det här sista med att cykla. Jag är inte säker på att jag hade gett mig ut i blåsvädret häromsistens om det inte var för att jag ville skriva något om cykling, som var veckans fredagstema...

Det visade sig att det var jätteskönt och att det gjorde att även MM, alias Mogateus, tog sig tid att fixa sin cykel, som hade stått i garaget sedan förförra året. I tisdags gjorde vi tillsammans en cykelutflykt ner till den lilla badviken några kilometer härifrån för att kolla upp blåsippsbacken. Här kommer några bilder från cykelfärden. De går att klicka större.

Man ser så mycket bättre nu innan alla löven spruckit ut! Vy över Slätbaken.

Visst är den imponerande - den stora eken!

 

Äntligen har vi tagit oss ner för alla branta backar. Det gäller att bromsa hela vägen ner! MM vid cykeln.

 

Tyvärr hade inte kommunen råd att reparera bryggorna, som fanns här förut. Nu kallas det naturbad...

 

Omklädningshytterna får vara kvar så länge, men ingen underhåller dem...

 

Och visst fanns det blåsippor!

 

Mina älsklingsblommor...

 

Sommarställen på andra sidan viken.

 

Fiskare bodde väl här när det begav sig.

 

En sista bild på blåsipporna som MM tog innan vi åkte hem igen...

 

MM står troget och väntar på mig i backen när jag stånkande och pustande drar cykeln uppför denna och vilar mig varje femtionde meter...

 

Även tussilagona har äntligen krupit fram!

 

Snart hemma från årets första cykeltur. Ska bli gott med kaffe för MM och te och en dusch för mig. Jag är genomsvett efter dusten med uppförsbackarna hem medan MM inte är det minsta medtagen!

Fredagstema Show&Tell - När jag cyklar…

”När jag cyklar” har Nilla bestämt att ämnet för fredagstemat ska vara idag. När jag cyklar numera, är det mest i form av en motionsrunda, ofta de sex kilometerna runt Hov i närheten där jag bor i Mogata.

Under några år på åttiotalet när bodde i Söderköping var vi utan bil. Anledningen till detta var att vår bil blivit stulen och vi inte kunde komma överens om vilken bil vi skulle köpa. Vi hoppades också kunna spara lite pengar…

Cykeln under dessa år var helt oumbärlig. Jag cyklade med Mirren till dagis och vi handlade med cykeln. Jag tror att vi drog hem en TV på den vid något tillfälle. Och en bal med toapapper. Fast då kommer jag ihåg att folk tittade lite konstigt på oss.

Att klara sig utan bil när man bor på landet och har en mil till närmaste affär är helt omöjligt eftersom man dragit in de flesta bussturer under dagen. Därför använder vi inte cykeln längre dagligen, utan det blir en cykeltur i omgivningarna när det är vackert väder.

Idag var det ganska kallt och molnigt och den första uppförslutan var svår att forcera på grund av att det blåste stormvindar. Men sen gick det desto lättare. Jag kunde ju inte låta den hårda blåsten hindra mig från att få stoff till fredagstemat…

Redo för motionsrundan - kameran ska strax ner i cykelkorgen. Alla bilder går att klicka större.

Häng med på min cykeltur!

Det är lyxigt att bara kunna ta cykeln och åka iväg på förmiddagen när andra måste jobba i skolan bakom kyrkan. I mitten ser man den allra äldsta skolan från 1860-talet.

Tack vare en envis politiker, Ulla C, som bor i Mogata har vi numera en fin gång-och cykelbana längs med landsvägen.

Nu har jag kommit så långt att jag inte har motvind längre. Mogata kyrka i bakgrunden.

 

Vilken jätte har slängt den här stenen?

Hunden vaktar hästarna. Ingen husse eller matte i sikte. Den är MYCKET skeptisk till mig kan man se av svansen som hänger långt ner mellan bakbenen. Jag talar vänligt till den och säger att jag bara är ute och cyklar och den lomar iväg, fortfarande med svansen mellan benen...

Panorama över Slätbaken. All is är borta och gräset börjar bli grönt.

Här i Mogata prästgård bodde Bo Beskow, son till Elsa, under sina sista år. Hans atelje till höger i bilden.

Kunde inte låta bli att fota stenarna med mossorna och lavarna - färgerna var så vackra!

Prästgårdshästarna är nyfikna.

Strax hemma igen. All snö är nästan borta - lite ligger kvar i diket. Ska bli gott med en kopp te! Inga tussilago idag heller...

Nya vårskor

Något som är konstigt med åldern är att fötterna blir större. Kanske man tänjer ut dem med åren - vad vet jag. De flesta skor jag äger börjar bli för små, så när reklamfoldern till Sköna Skon i Norrköping damp ner i brevlådan förälskade jag mig omedelbart i det par som syns på bilden nedan.

Dock är jag pinsamt medveten om att det inte bara räcker med utseendet på skorna nu för tiden utan det viktigaste är att de är sköna att gå i. Jag har definitivt inga ballyfötter och min vänstra fot är dessutom en aning mer svullen än den högra. Det är alltså inte lätt att få skor som passar perfekt.

Men till min stora glädje fanns skorna i reklamfoldern kvar i affären i rätt storlek och efter lite dragande i den breda remmen gick även vänster sko att ta på sig. Eftersom jag knappt kände att jag hade skor på fötterna bestämde jag mig direkt, efter att pliktskyldigast provat några andra par så att jag skulle vara absolut säker på att jag valt rätt.

När jag bläddrade i Husmodern nr 22 från 1935 för ett tag sen fastnade jag för en annons om skor. Skomodet har inte förändrat sig så väldigt mycket på 76 år...

Annons från Husmodern nr 22 1935. Bilden går att klicka större.

Husmodern – sina läsarinnors praktiska rådgivare

Sitter och tittar i det första exemplaret av Husmodern som gavs ut fredagen den 16 februari 1917.

Första exemplaret av Husmodern 1917. Bilderna går att klicka större.

Förvånar mig över att språket och stavningen är så relativt modern, trots att det snart är hundra år sedan den gavs ut. Den gick i graven 1988, efter en storhetstid på 1970-talet.

Det ursprungliga syftet var att lära kvinnorna hushållning under kristiden, läser jag på Wikipedia, men efterhand blev den mer och mer lik de vanliga damtidningarna. Man får också komma ihåg att under första världskriget var ransoneringen av livsmedel bristfälligt organiserad.

Rubrikerna i den sextonsidiga tunna lilla tidningen är följande:

Anmälan d.v.s. en presentation av tidningen.
Vad skola vi äta?
Matrecept.
Hur använder husmodern sin förmiddag?
Kortsystem här hemma och i Tyskland (om ransoneringskort).
Barnkammaren: Hur skola vi skydda våra barn mot smitta?
Husmoderns arbetsdräkt i hemmet.
Täppan och smådjuren.
Familjefrågor: Husmoderns arbete ur ekonomisk synpunkt.
Sverige runt i dyrtiden.
Goda råd.
Den avbrutna vägen – roman från Indien.

Flera av rubrikerna verkar kusligt aktuella. Inte minst den om husmoderns arbete ur ekonomisk synpunkt. Inga bilder till artiklarna utom i rubriken om barnkammaren och i annonserna. Undrar vad Thora Holm och Elsa Nyblom, som startade tidningen hade tänkt om dagens damtidningar med sina kändisreportage och helsidesannonser i färg?

Prenumererade man ett helår kostade tidningen sex kronor, tre och femtio för ett halvår och en och sjuttiofem för ett kvartal. Intressant är också att man räknade fläsk som nummer ett vad gällde näringsvärdet i kosten. Utmärkt trots det dyra priset à 2.80 kronor kilot. Ett kilo fläsk kostade alltså nästan lika mycket som en prenumeration på ett halvår!

Den brännande frågan om ”Vad skola vi äta?” är tydligen lika aktuell idag som för nästan hundra år sen. Åtminstone att döma av de otaliga matprogrammen i TV…

Sen kommer en del recept som man kanske kan ta till i slutet av månaden. Kålrötter är faktiskt inte alls så dumt. MM är ju vegetarian så en favoriträtt ibland är dubbelpanerade stekta skivor av kålrötter, fast utan fläsk förstås...

Bilden har jag hittat här på nätet.

Måndag igen

Jag älskar måndagar sedan jag blev pensionär. Jag kan läsa tidningen till morgonteet igen – vi bor på landet och får ingen tidning på söndagar. Och på eftermiddagen kommer posten, som inte kommit sen i fredags.

Livet på vår lilla gata har också kommit igång. På morgonen passerar unga mammor - eller någon gång pappor - med barnvagnar förbi vårt köksfönster på väg till dagiset lite längre upp i backen. Efter tolv kommer det små pojkar och flickor förbi med ryggsäckar på ryggen på väg till frita eller dagmamma.

Vid halvtretiden kommer det något äldre barn med ryggsäckar på väg hem från skolan. Sen vid fyra-femtiden kommer deras mammor och pappor eller andra förvärvsarbetande vuxna hem från jobbet med bilen. På söndagarna är det bara de vanliga hundägarna som passerar förbi på gatan med sina älsklingar.

Alla affärer, banker och vårt apotek är åter öppna i vår lilla stad. På lördagen slår samtliga affärer utom livsmedelskedjorna igen klockan ett och biblioteket stängs klockan fyra och öppnar inte förrän på måndagen. Så här innan turistsäsongen ligger gatorna nästan öde på lördagseftermiddagarna och söndagarna. Men på måndagen sjuder stan av liv igen och på banken och posten är det kö.

Det är måndagsmorgon och mitt huvud känns inte alls tungt, tvärtom!

När blir man en "gamling"?

Det där med ålder är relativt. När Mirren var sexton år och jobbade med telemarketing i Linköping på kvällarna efter skolan och intervjuade folk och besvarade frågor om EU – det var på hösten 1994 innan vi gick med – frågade jag henne en gång vem som var hennes chef.
- Det är en tant, sa hon.
- Hur gammal då, frågade jag.
- Så där tjugofem år ungefär.

Livet som pensionär är i och för sig mycket angenämt om man inte är sjuk och om det inte är en katastrof när bilen eller en tand går sönder. Man får också rabatt på bio, tunnelbanan, Swebus och en del museer, vilket inte är att förakta. Även om man har varit VD för ett börsnoterat bolag och med en miljon i månadslön och allting fritt…

Dock finns det saker som är negativa. En är att alla som är över sextiofem år buntas ihop till en enda grå pensionärsmassa och kollektivt kallas för pensionärer alternativt gamlingar eller åldringar.

Alla bilder till inlägget är hämtade från Gunilla Dahlgrens lilla bok "Ingen ålder för en domkyrka". Går att klicka större.

Det är dock en viss skillnad mellan att nyss ha fyllt sextiofem och till att fira sin hundratvåårsdag som en dam gjorde häromdagen och som en prästvän berättade om att hon skulle uppvakta. Alla tycker heller inte om dragspel, vilket inte hindrar att jag själv har börjat göra det på gamla dar…

När jag en gång hälsade på min salig mamma på servicehuset Blå Porten i Söderköping i början på 2000-talet – hon var vid det laget nittio år fyllda - mötte hon mig med tidningen i högsta hugg och var mycket indignerad.

- Jag tänker säga upp prenumerationen på NT, sade hon ilsket.

- Varför då, frågade jag.
- Jo, här skriver dom i tidningen att GAMLINGARNA på Blå Porten hade samlats i matsalen för att lyssna till sånggruppen si och så. Jag var där men jag är väl ingen gamling. Jag är ju fortfarande samma människa inuti…

Jag reflekterar över detta då jag mötte ordet senast idag i NT:s notis om programmet Pensionärsdjävlar. ”Gamlingarna lurar turister”. Jag har bara sett ett program, men de flesta medverkande verkade inte särskilt ålderstigna även om de försökte göra sig äldre än de var!

När börjar folk i arbetsför ålder (barn tycker ju att alla som är fem år äldre än de själva är gamla) och journalister räkna folk som gamlingar eller åldringar? Är det när man har flyttat till äldreboendet som man blir det per automatik, eller räknas man också som sådan om man bor kvar i sitt hem och kanske behöver hjälp av hemtjänsten?

För man blir väl inte plötsligt gamling eller åldring för sina vänner eller grannar om man fortfarande bor kvar i sitt hus eller sin lägenhet och sköter sig själv? Om man nu nödvändigtvis är tvungen att ange åldern av något skäl kan man väl säga en äldre dam eller äldre herre istället för de kränkande uttrycken ”gamling” eller ”åldring”.

Vårvinterpromenad

För alla som möjligen ifrågasatte mitt tidigare inlägg vill jag nu visa hur det egentligen ser ute i min närmaste omgivning. Tyvärr kan jag inte visa upp någon bild på de små lammen som jag såg skymta mellan träden en bit hemifrån och som inte kan vara mer än några veckor gamla. Ett vårtecken så gott som något!

Däremot ingen tillstymmelse till tussilago eller några gröna grässtrån. Det stämmer nog med videkissarnas egen sång: "Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står."
(Alla bilder går att klicka större.)

Mitt favoritmotiv på promenaden

Det är fortfarande kallt på nätterna så snön ligger kvar på fältet

Om en månad ser det helt annorlunda ut här förhoppningsvis

Det börjar synas att det är ett dike bredvid vägen

Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står...

När träden slagit ut syns inte Mogata kyrka mellan träden

Fredagstema Show&Tell - Hur långt har våren kommit...

Nilla står för fredagstemat den här månaden. Jag har meddelat henne att jag hoppar över temat den här månaden, men det här första kunde jag inte motstå. Så här såg det ut i morse när jag öppnade dörren.

Men det gäller att "gilla läget" som Lars Martin Johansson säger i boken "Den döende detektiven" av Leif GW Persson, som rekommenderas å det varmaste.