Trevligt sällskap hade jag av grannens katt, som tydligen kände sig ensam och övergiven. Han vek inte från min sida medan jag räfsade. När jag gick in för att hämta kameran och ta en bild av honom smet han in i huset när jag öppnade dörren.
Efter någon stunds jagande fick jag tag på honom genom att locka med en laxfilé som jag skulle ha till middag. Han lät sig nådigt bäras ut, även sedan jag förpassat laxfilébiten till ett säkrare ställe än i min hand.
När jag hade räfsat färdig efter någon timme satt han trofast och väntade utanför ytterdörren och ville följa med in igen Förutseende nog hade jag öppnat dörren till innergården så att jag kunde smita in genom den. Det var väl laxen som lockade eller kanske bara värmen.
Så här såg det i alla fall ut i trädgården när de flesta löven var borta från gräsmattan. Några måste man ha kvar för att daggmaskarna ska ha något att äta, har jag hört.
10 kommentarer:
Jag räknar iskallt med att våra daggmaskar är av den hungriga sorten... jag bjuder på rikligt överflöd.
Ja, faktiskt tror jag nästan mina daggmaskar är det också. Det blir ju en hel del löv som sitter kvar på träden och som faller så småningom.
Jag brukar bara räfsa en gång, sen kommer snön och täcker över de löv som blivit över. Men på våren finns inte ett enda kvar...
Jag är med i samma klubb som bloggblad! Vi slutade kratta (eller harka, som det hette här när jag var barn) löv redan innan äldsta barnet kom. Det är ju helt löv- förlåt: lönlöst. Dessutom är vår trädgård på tok för stor: det är helt enkelt för jobbigt. Jag bloggar hellre än harkar löv.
Miss Gillette:
Så lustigt! Min farmor sa alltid:"Det harkar å", när man frågade henne hur hon mådde. Jag visste faktiskt inte att ordet fanns mer än hos henne...
Eftersom vi bor i en liten, liten by där ALLA räfsar löv och har fina trädgårdar känner man sig mer eller mindre tvungen att "harka" löv.
Jag har bara två små äppelträd och ett litet plommonträd som fäller, så det är inte så jobbigt. Det är mest att bestämma sig för att gå ut i trädgården som är besvärligt!
musikanta: Men vad betydde det, Det harkar å?
Beträffande vad grannar har för åsikter om ens trädgård så har Maken och jag dragit slutsatsen att vår närmsta granne (vår tomt gränsar bara till ett annat hus; de båda står för sig själva i skogsbrynet) retar sig galen på att vi aldrig klipper gräset (man får spara på sin tid och på miljön! jorden vi ärvde etc) för ju mer sällan vi klipper, desto oftare sitter han där på sin åkgräsklippare och klipper och klipper och klipper. Håhå jaja. Själva har de en vederstygglig husvagn som står och vanpryder allting inom synhåll, men herregud, orka reta sig på det ...
Miss Gillette:
Jag uttydde det som "det går väl an" eller något sådant.
Vi (= MM) klipper inte gräsmattan särskilt ofta heller eftersom det inte finns så mycket gräs att klippa - mest mossa.
Grannarna här är snälla och bryr sig inte om ifall det ligger lite löv här och där hos oss. Men efter det att jag varit och hämtat Mirrens fågelhus hos en dam som ursäktat sig väldigt för att det var så "stökigt" i hennes trädgård (maken som snickrat huset var sjuk och hon fick passa honom i stället för att idka trädgårdsarbete)tog jag fram räfsan när jag kom hem...
Ja det är skönt att bara ha balkong : )
Men vilken söt liten kisse! Klart att du måste släppa in honom ibland så han får värma sig. Jag tror att Lillmirren skulle tycka det var jättekul.
Kram!
Marianne:
Jag vet att du ömmar särkskilt för alla katter! Lillmirren älskar dem också, men Mirren är så höggradigt allergisk för alla pälsdjur att han får nöja sig med att klappa dem ute...
Nu har snön kommit så jag slipper mer trädgårdsarbete på ett tag :-)
Varm kram!
Oj, ja då förstår jag att det är viktigt att hålla Kisse utanför.
Kram!
Marianne:
Bättre svar sent än aldrig, haha! Tyvärr måste Kisse stanna utanför. Hade varit bra att ha en inne med tanke på musen, som hälsade på hos oss för ett tag sen...
Kramar!
Skicka en kommentar