2030 Bonniers veckotidningar nr 14 och 16 1926

Omslag av Georg Klinghammer. (Bilderna går att klicka större.)

I det här inlägget har jag tagit bilder och artiklar både från BVT nr 14 och 16. Tidningen ovan - nr 16 -  fyller jämnt 100 år idag; nr 14 nedan utkom redan den 3 april. Det blir mest bilder trots att det finns så mycket intressant att läsa om i tidningarna. T.ex. en krönika om Kungliga Haga museum av Evert Taube, Den Europeiska Fascismen av Rutger Essén och En hederlig Karl utan charm - ett kåseri av Hasse Z. 

Textmassan är dock kompakt och svårläst med liten stil, vilket gör att det är nästintill omöjligt att lägga in något av den i bloggen. Jag börjar med några bilder från BVT nr 14. Omslag av Harry Fahlstedt. 

Gösta Ekman som nyligen avslutat inspelningen av UFAbolagets stora Faustfilm i vilken som bekant han innehar huvudrollen kommer troligen att giva ett kortare gästspel i Stockholm, innan han den 1 maj börjar sitt engagemang i Oslo", står det i bildtexten.

Det är intressant att läsa om detta stora tyska filmbolag, som grundades redan 1917 och som så småningom hjälpte till att bana väg för nazismen. Ljudfilmen kom inte till Sverige förrän i december 1929 med Säg det i toner.  

En flitig medarbetare i Bonniers Veckotidningar är Frank Heller alias Gunnar Serner. På grund av att han förfalskat en växel flydde han utomlands och hamnade i Monte Carlo för att försöka få ordning på sina affärer. Här får han kontakt med Bonniers och får publicerat både artiklar och böcker. Här skriver han en krönika på vers från Monte Carlo. Jag citerar vers nr 2 - alla verserna slutar med ungefär samma mening.

"Charmante Vän och store redaktör!/Jag hälsar ifrån Medelhavets strand/och tackar för din ärade favör/av sjunde hujus ( =den sjunde i denna månad, min anm.) som med ljuvt förband/ belagt mitt hjärtas värkande tumör./ Ty höjer jag med tacksamhet mitt glas/och gör honnör och torkar mina brillor/ vin, vänskap, guld och goda frillor/." Teckningarna är av 

Don Quixote är en pseudonym för en av de flitigaste medarbetarna i BVT. (Är det någon av mina läsare som vet hans riktiga namn vore jag mycket glad - jag har undrat många gånger.) Det är ett väldigt roligt kåseri om samlare. Här beskriver han sju olika framstående herrars hemlig passion. Ett justitieråds, en bankdirektörs, ("han har onekligen valt sin specialitet med omtanke eftersom inga andra än bankdirektörer ha råd med att samla persiska mattor") ett kammarrättsråds, en bryggeridirektörs, en generaldirektörs, en överingenjörs och en läkares. Själv beskriver han finstämt hur hans samlande av växter berikat hans liv och fört honom till många olika platser i världen. 

 

Samlandet är en könsneutral sjukdom, konstaterar han. (Vilket jag i viss mån är benägen att hålla med honom om.) "Någon gång angriper den ju också mänsklighetens bättre hälft - jag behöver bara nämna grevinnan von Hallwyll..." 

Här visas bilar anno 1926. De tre bilarna överst är Chevrolet, Reo Coupe och Oldsmobile Sedan, de tre i mitten Essex Phaeton, Fiat modell 509 och Rolls Royce, de tre nedre Voisin, Packard six sportcar och Fords nya kupémodell.

De tre översta bilarna är Hupmobil rak åtta, Citroën och Overland six, de tre i mitten Willys knight (överst) Minerva och Studebaker, de tre nederst (från vänster) Dodge brothers, Buic och Nash advanced.

"Den moderna kvinnan" skriver kåsören Habitué, "hon nöjer sig inte längre med sin forna sömmerska. Käck och pojkaktig - även i det har hon gripit modet - väljer hon i motsats till fransyskan helst den manliga damskräddaren, liksom hon föredrar den manlige frisören för att shingla sin nacke." 

(Jag blir lite fundersam över den manligA damskräddaren jämfört med den manligE frisören. Varför, tryckfel eller?) 

Där sälarna klubbas är ett intressant reportage från Harstena i Gryts skärgård. Jag varit där några gånger och besökt ön som är ett populärt utflyktsmål sommartid. Inte fick jag veta mycket om säljakten och ålfisket som var det som de boende på ön försörjde sig på. Här kan man läsa mer om det. 

Artikelförfattaren berättar att sälarna samlas i  hundratal på bådorna efter en rejäl storm och att de sedan är uttröttade och behöver vila. Det är då som säljägarna slår till. Författaren poängterar att det räcker med ett enda klubbslag över den känsliga nosen av en skicklig säljägare  Om någon skulle råka klubba fel så känner inte sälen av det eftersom den har så mycket späck. (Tro det?) 

"För att en sälklubbning ska komma till stånd måste sälarna ligga uppkrupna på bådorna i sådan mängd att de ej alla hinner kasta sig i vattnet innan båten når land och sedan hindra varann vid den vilda flykten efter överrumplingen."

På klubborna sitter piggar av järn.

Avslutningsvis kommer lite modebilder och omslagsreklamen med Pommac. 

1762 Pingstnytt från Bonniers Veckotidning nr 22 1926

Omslagsbilden är skapad  av Kurt Jungstedt. Här kan man läsa mer om denna intressanta konstnär. (Bilderna går att klicka större.)

Det enda i detta nummer  av tidningen som anknyter till pingsthelgen är menyn på "Var dags meny"-sidan. Om man undantar bröllopsfotona. De förekommer dock i nästan alla upplagor av Bonniers Veckotidningar.

Här är det skeppsredaren Einar Banks hustru, fröken Eva Tillberg som porträtteras på det stora fotot. Det är noga med titlarna och vem som är brudens föräldrar. Brudparet uppvaktades både av kyrkomarskalkar och fem tärnor och fem andra marskalkar, så det var säkert ett ståtligt bröllop i Jakobs kyrka i Stockholm, som det står i texten. Efter middagen på Grand Hôtel åkte brudparet på wedding-trip till utlandet.

Namnen på paret till höger kan man båda hitta i adelskalendern. Sådana namn är för övrigt flitigt förekommande i tidningarna, i synnerhet på sidan med BVT:s Porträttgalleri där damer från överklassen eller maka till någon känd man porträtteras. Tidningen är noga med att skriva ut i vilket namn hon är född.

Men man är också med och bevakar politiska händelser i omvärlden som exempelvis storstrejken inom den allmänna trafiksektorn (vad jag förstår eftersom det inte står utsatt). Bussar och spårvagnar var i alla fall försvunna från The Embankment och folk fick ta sig till jobbet med bil eller som på bilden nedan på rullskridskor.

Översta bilden är intressant så till vida att det är en kvinnlig "brandman" som instrueras av en äldre, manlig kollega. Det har nämligen bildats en kvinnlig brandkår på den kemisk-tekniska firman Achille Serre C:y. Den undre bilden visar konstnären Einar Nerman i sitt hem i London medan han ritar av sin fru Kajsa. Nerman är en flitig medarbetare i Bonniers Veckotidning och en av mina absoluta favoriter bland illustratörer. I slutet av inlägget kan man läsa några inlägg jag skrivit om honom.

Tidningen innehåller alltid artiklar om konst, litteratur, musik, opera eller teater. Även hemma-hos reportage är vanliga. Frank Heller förekommer ofta med berättelser från Rivieran och även noveller och följetonger från dåtidens kända författare finns med. Med dagens ögon sett skruvade kåserier blandas med reseberättelser från främmande länder.

Ballerinan till höger har jag aldrig hört talas om men den övre bilden visar Greta Garbo. Som det står i texten: "Ett nytt och förtjusande porträtt av vår unga landsmaninna Greta Garbo, som via filmen redan hunnit bli världsberömd."

I slutet av tidningen finns som alltid modesidorna. Tyvärr är upplösningen så dålig på fotona att det inte går att visa de svenska mannekängerna som visar kläder utan jag får nöja mig med att visa tecknade bilder av senaste modet. Frisyrerna nedan går dock att se ganska bra.

Inga hästsvansar här inte.

Har man besvär med att hitta på för mat till helgen kan man ju kika på den här menyn.

Av rubrikerna Pingstdagen och Annandag Pingst förstår man att tidningen kommit ut just lagom till denna helg. 

Man måste ha bakat nästan allt hemma på den tiden, annars hade väl aldrig en annons om bakpulver fått en helsidesannons i färg på omslagets sista sida. 

Månadens illustratör - Einar Nerman 1

Månadens illustratör - Einar Nerman för andra gången

Månadens illustratör - Einar Nerman för tredje gången

1304 Nytt från Bonniers Veckotidning nr 28 1927

Omslagsbilden är gjord av konstnären Georg Klinghammer, som ofta anlitades av Bonniers Veckotidning för att just skapa dessa omslagsbilder. Här kan man se några övriga sådana av honom. (Bilderna går att klicka större.)

Det är nu drygt 89 år sedan det här numret av Bonniers Veckotidning kom ut. Som vanligt är innehållet varierat med massor av annonser, reportage, bilder från kändisvärlden, mode och matrecept. Vad gäller annonserna har man ännu inte kommit på att man kan använda fotografier i dessa. De är alla tecknade.

Tyvärr vet jag inte vem illustratören till denna underbara skosnöreförsäljare är. Kan det möjligen vara Olle Krantz som var 21 år det här året?  Lustigt nog gör annonsen reklam för skokräm och inte för skosnören. Dessa kan man lätt ersätta men det är svårare med ett par skor, som man därför måste skötas väl och putsas med NOBLESS.

Varje vecka har man också ett porträttgalleri i tidningen, för det mesta med unga vackra flickor. Jag brukar inte ta med dem i mina inlägg men gör ett undantag nu eftersom två av efternamnen känns bekanta. En skolkamrat till mig hette Tersmeden som flicka och Gyllenhammars från Göteborg är ju inte någon okänd familj.

Fröken Margareta Gyllenhammar till vänster, dotter till direktör Oscar Gyllenhammar och hans maka född Zahlman. Det verkar som om damerna inte fick visa tänderna på fotona på den här tiden, ett blygt leende kunde man dock tolerera. 

En artikel av Ragnar Josephson, den kände konstkritikern och författaren, handlar om den omdiskuterade statyn av Fredrika Bremer som sattes upp i Humlegården 1927. Det hade tydligen varit en "oro och en irriterad stämning" förbunden med detta konstverk. Intressant är att läsa att det var den första kvinnliga skulptör som fått ett verk rest på en offentligt plats i Stockholm. (Kanske i hela Sverige, vad vet jag?)

"Den fråga man först ställer sig" skriver Josephson, "är om över huvud taget porträttskulptur av kvinnor lämpar sig att ställas upp på våra offentliga platser." Varför då, kan man ju undra? Han fortsätter: "Men vi önska icke så ohöljt se kvinnokroppen framställd för att skildra en historisk kvinnlig personlighet, ja, vi draga oss över huvud taget för att här se de naturliga kroppsformerna framhävda även under dräktens skydd." Tala om dubbelmoral med tanke på det oändliga antal skulpturer och målningar av nakna kvinnor som var helt comme il faut för övrigt under den tiden.

Men han tröstar sig med att skulptrisen, Sigrid Fridman, "icke dragit sig för att understryka det fula och förkrympta för att driva all tanke på kropp bort." De nakna skulpturerna av Tegnér, Fröding och Strindberg gick däremot an, ansåg Josephson. Min bloggvän Carin Önnestam har skrivit ett intressant inlägg om Fredrika Bremer som man kan läsa här.

Författaren Frank Heller medverkar ofta med noveller och resereportage. Här har han varit på besök i Carcassonne i Frankrike. Rubriken är Genom Frankrike i Citroën med underrubriken Genom körsbärsskogar,snö och svavelkällor. Han skriver väldigt medryckande om denna gamla stad "pärlan bland Frankrikes medeltidsstäder." och framhåller maten, som till skillnad från maten på Rivieran och i Paris, här är utsökt. Mellan Carcassonne och Rambouillet lade han "tvenne kilo till sin vikt" berättar han.

Monsieur Pierre är chaufför under resan. 

Modereportage finns alltid med. Trots att det är högsommar måste man vara anständigt klädd. Här nedan några modeller från Paris.

Tidningen svämmar som alltid över av annonser. Dyrast och störst är de som finns på insidan av omslaget och på slutet. De är alltid i färg till skillnad mot allt annat i tidningen som är i svart-vitt.

Vi har inte kommit så mycket längre på 89 år. Det var ju inte för så länge sen som en kvinna visade upp sig i teve med hår under armarna och som upprörde väldigt många.

Man får läsa det finstilta för att överhuvudtaget få reda på att det är en Packard som det annonseras om. Litet långsökt med bebisen och hunden i rutan som förmodligen ska symbolisera bilens pålitlighet. 

1281 Pingsnytt 1928 från Bonniers Veckotidning

Omslagsbild av den fina illustratören Gullan Rudevall Artelius som jag har skrivit ett inlägg om här. (Bilderna går att klicka större.)

Det är nu lite drygt 88 år sen Bonniers Veckotidning nr 22 1928 utkom. I det här numret kan man bland annat läsa om den spanske konstnären Goya i en artikel av Carl G. Laurin, konsthistoriker och pedagog och om Sagoöarna i Stilla Havet - Hawaiöarna, som firade 150-årsjubileum till minne av den förste vite man, James Cook, som satte foten på öarna. Frank Heller har bidragit med en novell - Lite bo jag sätta vill - och Selma Lagerlöv med följetongen Anna Svärd.

Anna Wahlenberg var för mig ett känt namn redan när jag var liten eftersom hon skrev många sagor. En saga som jag speciellt kommer ihåg var den underbara sagan om Skatan som fick salt på stjärten. Den handlar om Olle som hett önskade sig en kniv, en kälke, häst och vagn och till slut ett slott med guldkistor. Och hur skatan, som påstod sig vara en förtrollade prinsessa slutligen lurade honom att skaffa sig allt detta. Här kan man läsa sagan i sin helhet. Hon skrev också romaner och noveller.

En del av Veckans Kalender. Förhoppningsvis går det att läsa om man klickar upp bilden.

Ett helt uppslag ägnades i varje nummer ägnades åt Veckans Kalender där det berättades om olika evenemang och om olika framstående personer eller helt enkelt skvaller.

Här är det ett reportage från en hundutställning i Malmö.

En hel sida ägnas åt Raka Linjen. Det är en hälsoartikel om vikten av att vara rak i ryggen och inte skjuta fram axlarna. Olika gymnastiska övningar tas upp och även det rätta sättet att andas. Som illustration till artikeln har man inte som vanligt någon gymnast utan här är det den berömda skådespelerskan Inga Tidblad som får illustrera. Inte så vanligt att man ser henne i denna pose.

Jag kanske inte ska pröva om jag kan stå med ena benet på min flygel och plocka upp något från golvet. Men så är jag ju ingen ung dam heller...

En av de stora påkostade bilannonserna i färg i tidningen. Det fanns ju inga svensktillverkade bilar på den tiden utan annonserna gjorde undantagslöst reklam för de amerikanska bilmmärkena, av vilka många försvann under årens lopp. Lincolnbilen framställdes första gången 1920 - uppkallad efter Abraham Lincoln - och märket finns fortfarande kvar. Intressant att president Kennedy sköts till döds i en Lincoln Continental.