1246 Vårstädning

Att det är dags för den stora vårstädningen förstår jag av att det dräller in reklambroschyrer med diverse städredskap att inhandla. Jag har bland annat uppmanats att förnya min sophinksutrustning och köpa ett nytt sopborstställ av metall. Inte nog med städning, jag bör också köpa en rullande klädhängare så att jag kan ta ut alla kläder ur garderoberna och hänga ut och vädra dem på gården eller balkongen. Och naturligtvis städa garderoberna innan jag hänger in kläderna igen efter att ha sorterat ut alla vinterkläder.

Själv städar jag när det faller sig lämpligt, vilket brukar sammanträffa med antalet dammråttor som kommer emot mig när jag stiger upp på morgonen. Det brukar ta några veckor innan de blir alltför påträngande. Jag brukar kolla med almanackan också. Har jag inte städat sängkammaren och bäddat om på tre veckor är det dags.

Bilderna går att klicka större så att man förhoppningsvis kan läsa de intressanta texterna nedan.

Jag suckar när jag läser om vad forna tiders husmödrar ansågs böra ägna sig åt varje vecka. Bilder och text i inlägget är från Husmoderns Presentbok om Hemvård och Klädvård från år 1930. Jag har tidigare skrivit om några städtips från den här boken. Här kan man läsa det inlägget.

Kanske något att göra innan nya böcker från bokrean ska sättas in bredvid de gamla. Noterar att frun i huset (hembiträdet var alltid klädd i uniform) hade skorna på sig när hon klev upp i sängen. 

Det tolfte kapitlet handlar om hur man håller rent i hemmet. Det är mycket omständligt och detaljrikt beskrivet.

Meningen slutar: ...blommor eller oklart vatten i någon vas! 

Sista stycket på föregående sida börjar så här:
I de flesta hem brukar man en gång i veckan städa mera grundligt - vad vi skulle kunna kalla för mindre rengöringar - och dessutom...

Dammsugaren var en relativt ny uppfinning den här tiden och det var inte så många som hade tillgång till en sådan, även om AB Lux (senare Electrolux) började tillverka denna 1912. Man förstår därför kanske varför det är så mycket skriverier om denna i boken.

1245 Lilla Akademiens sång- och dansföreställning på Musikaliska 18 februari 2016

Jag har just kommit hem från Mälarhöjden och sitter och smälter intrycken från Lilla Akademiens fantastiska sång- och dansföreställning på Musikaliska. Förskoleklassen och lågstadiet är det som sjunger och dansar. De flesta bilderna har Kent tagit eftersom jag hade fullt upp att göra med att filma. Bilderna går att klicka större.

Den här bilden tog Mirren från läktaren när föreställningen var slut. Den visar alla barnen som var med och även orkestern.

Föreställningen är helt byggd på Lennart Hellsings visor med bland annat kända sånger som Kusin Vitamin, Daniel Doppsko och Krakel Spektakel. Nicko Ticko Tinn och I Indialand bak Himalayas rand finns förevigade på nedanstående videoklipp.

Lilla Akademiens egen orkester bestående av elever från högstadiet och gymnasiet ackompanjerade alla visorna. Violonisten Jessica, som bor hos Mirren, skymtar i bakre raden mellan de två flickorna i förgrunden. 

Förskoleklassen i första raden med årskurs två bakom dem. Här finns de Ulliga, gulliga, äckliga och spräckliga djuren samt bagare och gurkor. Den trekantiga gubben syns längst till höger.

Närbild på några av bagarna. Casimir - mitt åttaåriga barnbarn - står som nummer fyra från vänster längst bak. Här syns också mer av den trekantiga gubben till höger.

Programmet var otroligt ambitiöst och man kan inte annat än imponeras av att så små barn kan lära sig så många visor utantill och dessutom komma ihåg koreografin till danserna. (Bara Trollkarlsvisan har fem (5) långa verser!) Inte nog med det, mellan sångerna skanderade också barnen ett flertal dikter som Lennart Hellsing skrivit. Men repetitionerna har varit många. Övat varje dag har man gjort sedan vårterminen började.

De här små förskolebarnen i första raden marscherade taktfast under en av visorna till ackompanjemang av en trumma. På översta raden alla som deltog i visan om Trollkarlen.

Bagarna utför en bagardans. Casimir i mitten.

Här dansar gurkorna och den trekantiga gubben.

Det är kanske inte att överdriva att när man säger att publiken var sydländskt uppmuntrande med långa och varma applåder, visslingar och hejarop. Många mor- och farföräldrar fanns på plats och även småsyskonen fick vara med. De satt förvånansvärt tysta och stilla under hela föreställningen som tog en dryg timme. 

Här är det Petronella ifrån Plaskeby som är ute och går med sitt paraply. 

Krakel Spektakel har byggt en trumma som han rullar in på scenen i med sin vän. Till höger de ulliga djuren som Kusin Vitamin träffade. Barnbarnet Caspar - sex år - är häst och står som nummer två från vänster i första raden. 

Som avslutning, när alla hade avtackats, bad man Lennart Hellsings dotter och barnbarn komma upp på scenen. Dottern höll ett litet tal där hon tackade för den fina föreställning och försäkrade att hennes pappa säkert hade uppskattat det hela väldigt mycket. Jag är är också helt övertygad om det!

I Indialand bak Himalayas rand.

Nicko Ticko Tinn reser till månen i en rymdraket. Fantastisk liten kille på trumpet - vad månde bliva?

1244 Inspiration från en bloggvän

Det är alltid trevligt med bloggvänner men ibland är det också väldigt givande. Som när jag fick inspiration till min senaste målning av ett foto som jag hittade hos Klimakteriehäxan. Gå gärna in på hennes intressanta och omväxlande blogg.Hon skriver föredömligt kort också!

Med tanke på all turbulens kring elefantmålningen och fotot på Fotografiska skrev jag och frågade om hon hade något emot att jag använde hennes foto som motiv för en tavla. Själva kompositionen är ganska lik fotot, men färger och övrigt utförande står jag för själv. Hade inte en chans att måla av alla detaljerna i fotot. (Tavlan är inte riktigt färdig ännu ser jag.)

Klimakteriehäxan svarade att jag gärna fick använda hennes foto som inspiration, så nu kan Kent ta det lugnt. Det var mest han som var orolig - jag litade på mina snälla bloggvänner att det inte skulle vara någon fara. Kerstin på Öland t.ex. har jag också fått carte blanche från. Håller sedan länge på en tavla med inspiration från ett av hennes underbara foton från norra Öland.

Kerstins vackra foto från uppdragna båtar på stranden som förhoppningsvis blir en färdig tavla så småningom. Jag har vattnet kvar...

1243 Dagens namn - Sigfrid

Om Sigfrid och äventyret i Nyhavn för ungefär 55 år sen har jag berättat om här.

1242 - Månadens illustratör februari 2016 - Ronny Lingstam

Marknad. I en bilaga till Hemmets Journal. Illustration av Ronny Lingstam.

Den här månaden har jag fått äran och nöjet att presentera en alldeles livs levande illustratör - nämligen Ronny Lingstam. Han är dessutom en av mina bloggvänner. Vi träffades på bloggen när jag skrev ett inlägg om illustratören Helge Artelius med rubriken Vad är konst och där Ronny skrev en intressant kommentar. Här är länken till Ronnys egen intressanta och roliga blogg där han ofta visar prov på sin skicklighet som illustratör och även som skulptör. Man kan gå in på Egna verk på bloggen, där Ronny numera har sina "arbetsprover", enligt honom själv.

Det här är en illustration till sophanteringen Bilden heter just Sophantering. (Bilderna går att klicka större.)

Ronny berättar lite om sig själv i ett mejl till mig. Han föddes 1949 i Södertälje och började sin yrkesbana som reklamelev i Malmö på Konsumentföreningen Solidar direkt efter grundskolan. Det var mest jobb enligt det gamla lärlingssystemet - någon uttalad planerad utbildning fanns inte, berättar Ronny. Efter fem år blev det ett kort mellanspel inom vården och första frilansjobbet för Domus Interiör.

Under de följande åtta åren konstruerade och designade Ronny kartongförpackningar inom förpackningsindustrin. Mer frilans under samma tid för Hemmets Journal och Allas Veckotidning. 

Butiken - bilden för Hemmets Journal till artikeln om Läsarnas Minnen. 

Ett julkort för Blodcentralen. 

En tecknartjänst på Universitetssjukhuset (numera Skånes Universitetssjukhus) dök upp och där stannade Ronny i tolv år tills hans tjänst drogs in på grund av sparkrav. Där var han bland annat en flitig illustratör till Läkartidningen. Sedan dess frilansar Ronny och har eget företag. Han bor numera med familjen i Värnamo i Småland.

Lungor. Anatomisk illustration till Cancerfonden. Vill man se fler exempel på Ronnys fantastiska bilder av olika organ i människokroppen kan man gå in här eller på Ronnys egen hemsida. 

Jag vill gärna citera en del av det som Ronny har skrivit om sig själv - jag tycker det är så fint skrivet.

"Jag har ingen formell utbildning utan är autodidakt. Det har aldrig stört mig på annat sätt än att jag ibland saknar lite betyg att vifta med. Jag är nog "gammaldags" i mitt bildspråk, som de mästare som inspirerat mig och påverkat mig. Ganska romantisk, tror jag. Men jag har väl utvecklats under åren och ändrat karaktär på mitt bildskapande. På senare år gör jag gärna enklare bilder och lägger inte gärna ner alltför många timmar på en och samma bild. 

Kanske har det att göra ned att det blivit "mer bråttom" nu för tiden? Eller också styrs det där av min lättja? Att jag valde illustration och inte "konstlinjen" har jag inte ångrat. Jag tror inte konstnärerna har lika roligt faktiskt. 

Nu är jag pensionär, men det droppar fortfarande in ett och annat uppdrag ännu. Och det är ju kul!... Men nu har jag också full frihet att göra de egna skapelserna, de där som ingen har beställt."

Trädgården. Illustration för Universitetssjukhuset. Som man ser är Ronnys medium akvarell. 

Ronny har många strängar på sin lyra - han är även poet och författare. En underbar om än något makaber historia om en enda överlevande flicka - Joy - på jordklotet hoppas jag snart kan komma i tryck. Om bara Ronny avslutar den och sätter text till! Last Life on Earth heter den och fler bilder kan man se på Ronnys blogg (länken ovan) om man klickar på Egna verk och Teckning/Målning. Underrubrik Last Life on Earth. 

En annan höjdare är Ronnys alfabet där alla händelserna tilldrar sig på Bredaryds stadshotell. Väntar bara på att Ronny ska avsluta detta alfabet också så att fler än bloggvännerna kan få njuta av det. Han skriver förstås verserna själv. Finns också på hemsidan under rubriken ABC-fåneriet. Om man letar på bloggen kan man även få se videosnuttar som Ronny tecknat och animerat. 

I

En stöddig trio kommer upp på scenen

Äntligen, man väntar på dansen, att få röra på benen

”Harmony Brothers” börjar intonationen

Isolde, vokalissan, fann de i receptionen.

  

D

Som kvällens ‘clou’ kom Divinia till festen

men alldeles för tidigt – och förresten

vilket var en långt värre blamage;

hon kom till fel kalas, på fel etage.

Den här sista bilden hör inte till ABC-serien. Ronny omnämner den som "en enkel blyertsteckning"... 

Jag håller fortfarande på att även illustratörer ska räknas till kategorin konstnärer. Om inte - är Carl Larsson en illustratör eller en konstnär i så fall? 

1241 - Veckans Clarissa

Så var det dags för mitt yngsta barnbarn, Clarissa fyra och ett halvt år, att få en egen vecka. Här visar hon upp sina kunskaper i notläsning. Jag trodde inte att ett så litet barn kunde lära sig noter men efter att ha varit med på en celloövning med mamma Mirren har jag ändrat uppfattning.

Här pekar Mirren på noterna i notboken och Lissan läser vad de heter och visar med ett knäpp var de ligger på cellon.

Mirren började med att rita hjärtan med djur som fick representera noternas bokstäver. Cellon har fyra strängar, C, G, D och A. Dessutom ville hon lära Lissan E, F och Fiss. Först ritade hon ett hjärta med en chinchilla, ett med en groda, ett med en drake och ett med en anka. E blev ekorre, F blev fjäril och Fiss blev fisk. Sen lärde hon Lissan vilka bokstäver/ljud respektive djur började med och efter det ritade hon ett hjärta med noten.

Lissan tar det hela som en lek och tycker det är roligt. Mirren har en ängels tålamod med Lissan som inte alltid är den mest koncentrerade. Här nere kommer ett par videosnuttar som visar hur det kan gå till när Lissan läser noter och när hon sjunger till sitt eget ackompanjemang på sin lilla cello.

Mamma Mirren pekar på nothjärtanen och Lissan knäpper på strängen samtidigt som hon läser noten.

Äppel, päppel, pirum, parum. Kråkan satt på tallekivst.

Uppdatering.

Mirren skickade mig nyss ett exempel på hennes notdjur. 

1240 Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys - andra delen

I mitt föregående inlägg har jag berättat om mitt besök på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm där det har pågått en utställning av Olle Olsson Hagalund den senaste tiden. Det är svårt att sätta någon etikett på denne konstnär, som bodde i Hagalund i hela sitt liv och som har dokumenterat både miljö och människor i sin konst. Han har kallats för en för en färgstark romantiker och expressionistisk naivist och det är kanske det epitetet som kommer närmast. Här finns inlägget om du vill veta lite mer om denne konstnär.

Olle Olsson tyckte, som Alfred Hitchcock, att det var kul att själv vara statist i sina målningar. I många av hans tavlor, där det förekommer mycket folk, har han målat in sig själv. Här kommer några exempel. Här kan man se honom mitt emellan de hattprydda herrarna i förgrunden.

Efter loppet, Ulriksdal 1932. (Bilderna går att klicka större.)

Här sitter han till höger om flickan som rider på hästen i karusellen.

Karusellen 1944.

Några rena självporträtt fanns med på utställningen.

Stolt fader 1950.

Målaren och änglarna

När man kom in i den första konsthallen fastnade blicken direkt på en jättemålning, som jag trodde, som upptog en hel vägg men som visade sig vara en vävd bonad efter en målning av Olle Olsson. Vem som vävt den vet jag tyvärr inte. När jag tittat närmare på den såg jag att den föreställer utdrivningen ur paradiset, här symboliserat av Hagalund. Den lilla flickan - Eva - ger konstnären - Adam ett äpple från det dignande fruktträdet. När Hagalund revs på 60-talet slutade Olle Olsson att måla.

Vävd bonad med motiv från en tavla av Olle Olsson Hagalund.

Tankar vid symaskinen.

Här kommer några målningar med de fantasifulla ramarna som Olle Olsson själv tillverkade.

Höst i Hagalund.

Höstdag i Hagalund

Här på staffliet finns en oavslutad målning. Det är intressant att se hur han skissade upp figurerna i bakgrunden med blyerts. Och att han signerade målningen innan den var färdig.

Här nedan kan man läsa om Olle Olsson. Foto från en vägg i utställningshallen. Säger mycket om konstnären. Går förhoppningsvis att läsa om man klickar upp bilden.

1239 Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys första delen

Nu är jag hemma igen efter några dagar i Stockholm. Förutom att det alltid är roligt att träffa de små barnbarnen igen ville jag gärna passa på att se utställningen med Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys konstmuseum eftersom den slutar just idag - den 7 februari. Det var Ditte som tipsade mig om denna utställning - tack Ditte! 

Dessutom fick jag tillfälle att träffa bloggvännen Eleonora, som gjorde mig sällskap dit på torsdagen. Eftersom det hade kommit uppskattningsvis runt 300 personer till den offentliga visningen som vi hade tänkt att vara med på och där man varken hörde eller såg guiden på grund av trängseln, stannade vi inte så länge utan gick vidare till konditori Ritorno där vi avnjöt varsin minisemla, pratade och hade det trevligt.

Modell av Hagalund på museet. Huset där Olle Olsson bodde är ett av en handfull hus i den gamla stadsdelen Hagalund som finns kvar. Det är det lilla ljusblå till vänster. Det är numera museum. (Bilderna går att klicka större.)

Eftersom jag tyckte att jag inte sett utställningen tillräckligt på grund av trängseln på torsdagen gick jag tillbaka till Sven-Harrys på fredagen. Där var det lugnt och inte särskilt mycket folk och det gick bra att i lugn och ro titta på alla tavlor som jag missat. Det visade sig att vi bara sett utställningen på första våningen och att den fortsatte två våningar upp. Det blev två timmar till och många foton.Jag såg också filmen med en intervju med Olle Olsson.

Olle Olsson bodde i hela sitt liv i huset som hans morfar byggde. Han älskade sitt Hagalund, som drabbades av 60-talets rivningshysteri som han utan framgång försökte bekämpa. I intervjun säger han på frågan om hur han gillade de nya höghusen:
  - Förr i världen byggde man mausoleum för de döda, nu bygger man sådana för de levande.

"Abborrlycka" med de nya höghusen i bakgrunden.

Olle Olsson har kallats både för romantiker, naivist och expressionistisk naivist. Sammanfattningsvis kan man säga att han är helt unik och få svenska konstnärer är väl så älskad som han. De fantastisk ramarna gjorde han själv - om man tröttnade på målningen kunde man ju alltid använda sig av ramen, tyckte han

Mariehällsbacken. Man ser riktigt hur slaskigt det är, tycker jag, och hur gubben fryser. Kontrasten mellan de gamla färgglada husen och den nya betongklumpen med sina glasfönster är slående.

När jag ser på målningarna tänker jag på hur den koboltblå färgen ofta går igen. Som i tavlan ovan och i "Abborrlyckan" där gräset antar denna färg. Olle Olsson är inte rädd för starka färger och bryr sig heller inte om ifall perspektivet är det rätta. Tur att han aldrig gick på någon konstskola eller på Konstakademin där han förmodligen aldrig hade platsat och där man kanske hade tagit död på egenarten i hans konstnärskap.

Drottningholms slott.

Olle Olsson föddes 1904 och dog 1972. Han var som mest aktiv mellan 1930 och 1960. När Hagalund jämnades med marken på 60-talet slutade också han att måla. Förutom motiven därifrån finns det också tavlor med motiv från Paris där han vistades en tid under 30-talet. Han målade också mycket på västkusten där familjen hade sommarställe.

Från metron i Paris.

Fiskeläge på Västkusten.

Manliga konstnärer har ofta unga flickor som motiv på sina tavlor. Olle Olsson utgör inte något undantag. Hans flickor är otroligt charmiga och omedelbara även om de inte alltid är så vackra. De är alltid oerhört uttrycksfulla  enligt min mening.

Flicka med fredsduva.

Flicka med tre hundvalpar.

Jag är så tacksam över att jag kom iväg och fick vara med om den här utställningen. De flesta av tavlorna är ju i privat ägo och dem kommer man aldrig mer att få se. Därför tycker jag det är roligt att dela med mig av dem. Jag kommer att lägga in fler bilder i ett senare inlägg.

Vad gäller lördagsbloggen den här månaden står jag över eftersom jag har så mycket annat som jag vill skriva om.

Här är en länk till en recension i DN. (Jag delar inte recensentens uppfattning om konstnären i början av artikeln.)