"Bill i klämman" gavs ut 1941. (Bilderna går att klicka större.)
Och "Bill klarar affärerna" utgiven 1942.
Författaren är Richmal Crompton, som under sitt liv gav ut 38 Bill-böcker. Av dem illustrerade Thomas Henry 33 stycken. Denne illustratör har för evigt gett oss sinnebilden av det uppfinningsrika busfröet Bill och hans eskapader, som inte ses med blida ögon av de vuxna i hans omgivning.
Jag har läst några av berättelserna i böckerna och förvånats över hur humoristiska de är och skrattat gott ibland. Bilderna är kongeniala - min bild av Bill har hållit sig intakt under alla dessa år. Inte undra på att böckerna tillhörde mina absoluta favoriter när jag var i samma ålder som Bill - elva år.
Översättningen är tyvärr bedrövlig men på den tiden brydde man väl sig inte. Så t.ex. läser man att Bill lånat ett horn, som han tar med sig på en utflykt, trots att man mycket väl ser att det är en trumpet på bilden. Horn kan ju också översättas med trumpet. Det talas också om en tant hela tiden i en av berättelserna trots att det tydligt står att det är en av pojkarnas pappas syster. Alltså vore naturligtvis faster mer korrekt.
Bill med sitt "horn".
Thomas Henry illustrerade redan den första Bill-boken som kom ut 1922. Den hade titeln Just William. Även mina gamla böcker måste vara senare upplagor - det ser man framför allt på damernas klädsel som är typiskt 20-tal.
Den här bilden är från den roliga berättelsen om när Bill lurar i den amerikanska turisten att hon är i Stratford-upon-Aven. Här visar Bill henne Ann Hathaways hus.
Bill står beredd att fly, men amerikanskan tackar honom bara.
Thomas Henry var redan en etablerad illustratör när han började illustrera Richmal Cromptons böcker. Bland annat tecknade han regelbundet i tidskrifter som Punch och Strand Magazine. Men det var för Bill-illustrationerna som han blev riktigt känd. Bara i Storbritannien har böckerna sålts i 12 miljoner exemplar.
Henrys metod att teckna med streck för att skapa skuggor kallas för skraffering på svenska. Det fick jag veta när jag mejlade och frågade min bloggvän och favoritillustratör Ronny Lingstam i Vetlanda. Ordet kommer av italienskans sgraffiare som betyder rista. Mer om denna intressanta teknik kan man läsa här.
Bill har annekterat estraden i församlingshemmet dit det inbjudits en föreläsare i historia, men som blivit försenad. Själv är Bill Columbus och hans kompisar, Ginger, Henry och Douglas är Amerika. När han gör upptäckten av kontinenten lägger sig kompisarna ner på golvet så att Bill kan ställa sig på dem.
Publiken i chock från början men här ser man också en och annan som skrattar.
Eftersom det ingick i Bills teaterföreställning - som egentligen skulle varit i den gamla ladan där "de laglösa" alltid samlades - att göra parodi på en en general som råkade sitta bland publiken, mottogs pantomimen först med häpnad men sedan med munterhet och skratt från alla, utom av generalen.
En flicka är med trots motstånd från "de laglösa". Violet är bara sex år men bråkar så om hon inte får vara med, att pojkarna motvilligt måste acceptera henne. Här berättas det om en auktion som Bill hittat på för att få in pengar.
Herr Bott som är Violets pappa klättrar upp på flygeln.
Så här såg den första boken ut. Bilden har jag lånat från Wikipedia - se länken ovan.
Min egen bild av Bill stämmer nog mer överens med omslaget på Bill i klämman.
11 kommentarer:
Det är roligt med gamla böcker. Mina sagoböcker och flickböcker jag hade har jag delat ut till mina flickor. Jag samlade på Sprakfåleserien, Kittyböcker och Femböckerna. Kram
Gunnel:
Jag har en hel kartong med gamla Kitty- och Femböcker som dottern läste när hon var liten. Får se om lilla Clarissa kan läsa dem om några år. Hon läser ju redan böcker nu som sexåring.
Kram tillbaka från Ingrid
Tror att jag läste - och eventuellt har kvar nånstans - en Bill-bok, kan den ha hetat "Bill den förskräckliga"? Läser ditt inlägg och får faktiskt lust att kolla in den där buspojken igen, både för text och bilder!
PS jag hade Sprakfålen, Kitty, Cherry Ames och Fem, långa serier allihop. Älskade dem! Såg till att Dottern fick sin beskärda del när hon var i rätt ålder och har sedan sparat dem, men börjar tro att de måste gå vidare. Antagligen är de alltför stenåldersmässiga om/när jag får barnbarn.
Hej, en riktig nostalgikick får man ju här. Illustrationerna är underbara! Jag var dum nog att skänka bort alla mina ungdomsböcker för jag trodde inte för mitt liv att även nästa generation skulle läsa samma böcker. Ack så fel jag hade...
Men nu är det för sent att ångra sig, bytt är bytt, och gett är gett eller hur det nu var...
Paula:
De här böckerna är nog svåra att läsa för den yngre generationen - det är t.ex. pluralform av verben. De gingo istället för de gick. Så jag är inte säker på att de överhuvudtaget skulle förstå texten. Men det finns naturligtvis nyare upplagor av böckerna. Och de är väldigt roliga fortfarande.
Så jag tror inte du behöver ångra att du gett bort dina ungdomsböcker. Det finns ju så mycket ny härlig litteratur också för barn och ungdom.
Kram
Intressant och trevlig läsning! Och bilderna... Nu kommer jag ihåg hur kepsen såg ut också.
Ronny:
Roligt att du uppskattade inlägget!
Ingrid
Jag hittar tvyärr inget askbidrag hos dig så jag tänkte bara tipsa om att lägga in direktlänk så man inte missar din tolkning!
Anneli:
Här är länken - jag var allra först med ask-inlägget. :-) http://musikanta.blogspot.se/2017/09/1465-gems-weekly-photo-challenge-ask.html
Kram
Skicka en kommentar