Resumé av veckan som gått

Nationaldagskvällen firades ombord på Swebus med destination Cityterminalen i Stockholm. Hämtades där av Mirrmaken och Lillmirren, iklädd mörkrosa kanintröja. Sedan vi promenerat med Lillmirren till dagis på måndagsmorgonen, tog Mirren, Minimirren och jag tunnelbanan in till Barnskospecialisten vid Sankt Eriksplan. Ack ja, i Stockholm finns allt!

Minimirren behövde nya skor, och det visade sig inte vara det lättaste, eftersom han har mycket knubbiga ben och höga vrister. Till slut och efter mycket provande fann den kunniga expediten ett par som inte skar in i vecket mellan fot och ben.

Mycket noga med mätningen av den lilla foten (Bilderna går att klicka större)

Nej, den här skon passade inte...

Väl ute på gatan igen ringde man från dagis och meddelade att Lillmirren hade feber och att vi var tvungna att åka och hämta hem honom med detsamma. Det blev alltså ingen shoppingtur och caférunda för oss som vi räknat med den dagen. Som väl är hade vi hunnit med att äta lunch…

Det var inget större fel på Lillmirren, utan han hoppade och sprang omkring som vanligt. Så på tisdagen gjorde vi en utflykt till Djurgården med djurgårdsfärjan. Målet var Galärparken, där det enligt uppgift på nätet, skulle vara fullt med aktiviteter för barn. Bl.a. ett sagotält. Där såldes det mest böcker, och någon sagotant såg vi inte till.

Vackert väder i Galärparken på tisdagen

Däremot tillbringade vi en trevlig timme tillsammans med TRAMS, en jazzig trio av duktiga musiker som specialiserat sig på sånger för barn. Det svängde bra och uppskattades livligt av barnen, som tillsammans med föräldrar och dagisfröknar hade slagit sig ner på utlagda filtar på gräset.

Tramsgänget med Dan Bornemark i spetsen var populärt bland barnen

Minimirren, Mirren och Lillmirren på den röda filten

Det var när vi kom hem från denna utflykt, som Minimirren tog sina allra första steg, som jag berättat om i mitt tidigare inlägg. Kvällen tillbringades hos farmor och farfar, som fyllde år och alla beundrade förstås den nyvunna färdigheten hos Minimirren, som han glatt visade upp under hela kvällen.

Minimirren tar sina allra första steg på egen hand

På onsdagen stod Mirren för matlagningen på sitt dagis, som ju är ett kooperativt sådant och där föräldrarna står för maten en dag i veckan. Eftersom vi skulle vara där redan kl. 8 ringde min väckarklocka 5.45. Först gick vi och handlade, sen skalade vi 53 st. potatisar. Menyn bestod av dillquorn i en sås av créme fraîche som alla barnen åt med god aptit – vilket säger en hel del! Till det morots- och gurkstavar.

Jag var mest behjälplig som barnvakt åt Lillmirren, som hela tiden ville klättra uppför rutschkanan eller trappan till denna. Sen vidtog disken, som tog hela eftermiddagen och städning av köket. Vi halvfyratiden var vi äntligen färdiga och kunde promenera hemåt. Sen var det dags för Mirren att börja laga mat igen hemma till familjen…

Kul att klättre uppför rutschkanan

Jag kan minsann gå och stå själv...

På torsdagsmorgonen åkte Mirren, barnen och jag hem till Norrköping och Mogata för att ta emot Isabelle, näst äldsta barnbarnet som skulle ta studenten denna dag. Mer om det senare.

En alldeles vanlig tisdag

i veckan som gått visade sig bli en alldeles speciell dag för Mirrfamiljen och även för mormor. Minimirren tog nämligen sina tjugotal första steg utan hjälp denna dag. Jag hade den stora lyckan att vara med vid detta unika tillfälle och för en gångs skull ha min kamera i blixtberedskap. Mirrmaken tog hand om den just precis när det hela hände.

Följden blev denna lilla film med en mycket lycklig Minimirr, som förtjust går framåt mot det hägrande målet, Mirrens kamera, som hon håller i handen. Lite ostadigt förstås, men med full kontroll. Kan tilläggas att kameran i fråga är stöt- och vattensäker…

Fredagstema Show and Tell – På landet

Fredagtemat för juni månad har Helena som upphovskvinna. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. Jag väljer att bara skriva om På landet eftersom jag numera har bestämt att fatta mig något kortare...

På landet blåser och regnar det ofta, men man är ute och promenerar ändå…

Promenad i duggregn och dimma. (Klicka gärna bilderna större!)

På landet behöver man ingen väckarklocka. Lillmirren sköter om väckningen genom att energiskt banka på dörren till gäststugan och ropa uppfordrande: ”Momo tomma ypp, momo tomma ypp!”

Lillmirren på ängen

På landet är man ute i den sköna naturen och eldar ris och grenar i stället för att sitta och glo på ESC

MM bevakar elden i stället för ESC

På landet håller näktergalarna konsert i försommarkvällen och fladdermössen pilar blixtsnabbt omkring runt huset.

På landet slipper man få maten vidbränd efter att ha stått för länge och pratat med grannen hemma när posten ska hämtas vid brevlådorna. Grannarna på landet är mindre upplagda för konversation trots att de är mycket nyfikna.


Nyfikna grannar 1

Nyfikna grannar 2

På landet är det strikt arbetsfördelning. Männen röjer skog och eldar och kör gräsklippartraktor. Kvinnorna står för barnpassning, matlagning och disk.

På landet behöver man inte dammsuga under bordet, där Minimirren har kastat ner en tredjedel av sin mat. Fåglarna ombesörjer med stor precision denna renhållning.

Minimirren äter pizza på restaurang i Borgholm

På landet behöver man inte sminka sig, inte kamma sig och inte tvätta sig om man inte har lust…

På landet somnar man till gässens kvackande från strandkanten och man ser alla stjärnorna på himlen när det är mörkt och man måste gå ut mitt i natten…

Massor av gäss häckar vid strandkanten

På landet finns det liljekonvaljer…

Sommarplaner

Sista fredagstemat för maj har Bejla som upphovskvinna. Tack Bejla för trevliga och intressanta teman att avhandla! Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. För nästa månads fredagsteman svarar HeLena.

Bloggblad har just talat om för mig att mina inlägg är så långa att hon inte orkar läsa dem till slut. Därför ska jag fatta mig kort denna gång.

(* En förklarande och med rätta indignerad kommentar från Bloggblad till detta finns i kommentarrutan...)

Sommarplaner har jag inga mer än att spela på friluftsgudstjänster och åka till Öland av och till. Samt sy gardinerna färdiga...

(Bilden går att klicka större)

Konsten att fodra gardiner

En färdigsydd luft - sex återstår (Bilderna går att klicka större)

I mitt orgelrum, som också används som gästrum har jag en fönstervägg som är 4,5 m lång och 2,40 cm hög. Jag har heltäckande ganska tjocka gardiner längs hela fönstret, men det hjälper inte. Så här års går solen upp precis lagom för att sända sina första morgonstrålar in genom fönsterväggen.

När Mirren var här senast med familjen klagade hon på att Minimirren vaknade tidigt på morgonen p.g.a. att det var så ljust. Det räckte inte med mina gamla heltäckande gardiner. Minimirren var ändå klarvaken kl. 4 och tyckte då att det var dags för alla andra också att stiga upp.

De gardiner som redan hängde därinne är av olika längd, beroende på att jag tvättat två av de sex lufterna och dessa krympt en halv meter. Jag tyckte då att det var dags att ta fram de gardiner som jag köpt i februari året innan till orgelrummet och som legat snyggt och fint i sina paket sedan dess och hänga upp dessa i stället. Mirren föreslog då att jag skulle fodra dem med mörkläggningstyg för att det skulle bli helt mörkt i rummet.

Jag tyckte att det var en utmärkt idé. MM och jag åkte in till Strömma fabriksbod och köpte 16,5 m av sådant tyg, lämpligt till foder. Det hela kostade 1695 kr. Jag fick tyget i ett enda stycke nerknölat i en plastpåse. Det gjorde ingenting eftersom det var av den sorten som inga veck stannade på, vilket jag senare smärtsamt skulle få erfara...

Jag kom ihåg att bloggvännen Eleonora hade fodrat gardiner i ett inlägg och skrev genast till henne och bad om råd. Då mina sju färdigköpta lufter à 1.20 x 2.35 m redan var färdigsydda rådde hon mig att bara sy ihop de två rätsidorna på fodret och gardinluften. Annars skulle man ha sytt ihop bitarna från avigsidan och vänt ut och in på gardin plus foder.

Jag tackar Gud och Eleonora för att jag i alla fall slapp att göra det. Att klippa isär sju bitar, lika långa som gardinlufterna visade sig redan det vara problematiskt. Fodertyget var tjockt, svart, blankt och halt som en ål. Det fanns heller ingenting på den glänsande ytan där man kunde ana en tråd så att man kunde klippa trådrakt. Tyget levde också sitt eget liv på köksbordet, som jag plockat rent och satt en iläggsskiva i.

Min pappas uppslagsverk från 1947 kom då äntligen till användning. Sedan jag lagt ut fodertyget med raka sidan mot bordskanten med uppslagsböckerna ovanpå för att tyget inte skulle ge sig iväg helt, kunde jag med möda mäta ut en bit på 2,35 m.

Pappas uppslagsverk från 1947 fyller en funktion

Nu räckte inte köksbordet till på bredden, utan jag måste flytta tyget och böckerna när jag skulle klippa sista biten. Jag förlorade därmed fokus på klippningen eftersom tyget hade stuckit iväg medan jag ändrade på böckerna. När jag äntligen lyckats att klippa av tre längder gjorde jag ytterligare en noggrann mätning, denna gång med assistans av MM. Det visade sig då att nederkanten uppvisade en differens på tio cm från ena kanten till den andra.

Att klippa isär bitarna tog ungefär tre timmar. När det var gjort skulle jag nåla fast den första gardinluften (som naturligtvis hade måst strykas innan) med fodret. Detta var som tidigare nämnts inte samarbetsvilligt. Även nu kom uppslagsböckerna till undsättning. Att fästa ihop bitarna med knappnålar tog cirka en timme. Efter det tråcklade jag ihop kanterna, vilket gick något snabbare. Sen skulle allt äntligen sys ihop på maskin.

Min egen symaskin, som jag köpt i början av 1960-talet hade av någon anledning upphört att mata fram sömmen. Den var väl trött på gardiner antar jag, eftersom det är nästan allt jag sytt under de sista tjugo åren. Fram med min mammas gamla ärvda symaskin från garderoben, en några år yngre lillasyster.

Mammas gamla Husqvarna Automatic har tjänat ut

Här gick det att sy framåt men inte att spänna undertråden. Resultatet blev en bubblande söm på framsidan av gardinen. Sömmen på baksidan var det däremot inget fel på. Men var det egentligen inte detta jag väntat på i flera år? Att få köpa en ny symaskin som jag ju inte haft någon direkt anledning att göra tidigare! Jag fick bara inte missa chansen…

Medan MM var ute i trädgården letade jag symaskiner på nätet och fastnade genast för en som enligt annonsen var årets populäraste. Den var heller inte bland de dyraste. Sen jag bestämt mig för vilket apparat jag ville ha ringde jag en symaskinshandlare i Norrköping (MM var fortfarande ute) för att kolla att den verkligen var 500 kr billigare på nätet som det stod. Det var den. Men han hade just då rabatt på 500 kr så det jämnade ut sig. Lika bra att handla den av honom då.

Av en lycklig slump, som jag ska berätta om senare, åkte vi aldrig till den symaskinshandlare som jag ringt till först utan till en som jag tio minuter tidigare hade blivit rekommenderad. Nämligen till Helena, som visade sig vara en mycket glad, trevlig och kunnig försäljare. Det slutade med att jag köpte en Husqvarna Viking Emerald 118, en symaskin som var LITE dyrare än den jag tänkt mig från början och med fler praktiska funktioner och två mönstersömmar till.

Det blev kärlek vid första ögonkastet. Om den är ömsesidig återstår att se. Men här är den i alla fall – underverket. Och det bästa av allt! Jag kan ringa Helena när jag vill och få gratis och privat utbildning på symaskinen. Det får man inte på nätet. Och det lär behövas…

Underverket på plats på köksbordet

Från mitt liv som kantor 19

I måndags var det både en sorgens och en glädjens dag för mig. Glädjens, eftersom Ringarums församling bjöd alla som fyllt jämnt och halvjämnt över åttio och anhöriga på fin lunch och underhållning. Denna bestod av min lilla VIS-kör som framförde en liten konsert med allsångsinslag.

Många hade samlats till god lunch i Ringarums församlingshem på måndagen (Bilderna går att klicka större)

Sorgens, eftersom dagen innebar ett farväl till VIS-kören, som till hösten ska tas över av nya kantorn i Ringarum. Vi har sjungit tillsammans nu i ett och ett halvt år, varannan måndag höst, vinter och vår. Vi har haft en härlig gemenskap och nästan alla i kören har varit närvarande varje gång!

VIS-kören och jag på trappan till församlingshemmet.

Mest har vi sjungit vår ungdoms sånger – de flesta i kören har nått pensionsåldern eller över. Men sångglädjen har det inte varit något fel på och inte på rösterna heller. Vi har låtit förvånansvärt bra tycker många - och inte bara jag - som kommit fram och tackat kören efteråt.

Kyrkoherde Peter öppnade med ett fint tal till de församlade och en presentation av våra låtar som blev till en liten historia i sig. Efter att vi sjungit Vi gratulera på din födelsedag i kanon inleddes lunchen med en tartelett fylld med skagenröra toppad med färsk dill och citron.

VIS-kören vid lunchbordet

Aina och Mari som stod för lunchen är fenor på matlagning. Deras ugnsbakade lax i sås gjord på hummerfond, crème fraiche och mycket grädde, toppad med stenbitsrom och dill, var nästan det godaste jag ätit. Till det färskpotatis. Tårta till efterrätt.

Ugnsbakad laxfilé i hummersås

När förrätten var uppäten framförde vi resten av vår lilla konsert med bl.a. gamla örhängen som När det vårast ibland bergen (inte bara refrängen), En dörr på glänt och Man ska leva för varandra, som vi fick god hjälp av publiken med. Vi sjöng också välkända sånger som Ute blåser sommarvind och Fjäril vingad.

Mari och Aina får beröm och tack för sin fantastiskt goda lunch

Innan vi skildes åt och alla jubilarer fått var sin ros, fick jag och kören ett varmt tacktal av Peter. Solveig i kören höll också ett litet tal och tackade för den gångna tiden och överlämnade en ståtlig tibouchino.

Solveig överlämnar en tibouchina från kören till mig

Från mitt liv som kantor 18

Den här helgen har jag haft två stora konfirmationsgudstjänster i Ringarums församling. Igår var det redovisning och bibelutdelning i Ringarums kyrka och idag har det varit konfirmationsmässa i Gusums kyrka.

Ringarums kyrka (MM har tagit samtliga bilder som går att klicka större)

Det var glädjande att se att så många ungdomar har valt att konfirmera sig. Men traditionen på landet är stark. Rara och trevliga tjejer och killar allihop. De hade gjort en konfirmandresa till Berlin tillsammans med konfirmandprästen Stefan och församlingsassistenterna Aina och Mari. En resa som de använde som sin redovisning i gudstjänsten.

Knäböjande konfirmander

Man hade rest upp en jätteskärm i koret för att illustrera berättelserna med bilder från resan. Konfirmanderna hade bl.a. gjort ett besök i ett museum, som visade bilder från koncentrationslägret Sachsenhausen och ett i Svenska kyrkan i Berlin. Man förstod att resan hade varit en stor upplevelse för ungdomarna Tyvärr sken solen in genom de stora fönstren i kyrkan, så det var ganska svårt att se något av bilderna.

En flicka sjöng Gardells Aldrig ska jag sluta älska dig i en alldeles ny, egen tolkning, och två andra flickor sjöng Afzelius sång om frihet. Den följde mer det sedvanliga mönstret så den kunde jag ackompanjera på pianot. Alla tre sjöng också I natt jag drömde, som även församlingen fick sjunga med i, allteftersom texten visades på skärmen.

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut...

En liten överraskning följde efter Maris och Ainas tal till konfirmanderna. Talet avslutades med Bygg inte hus på lösan sand, texten på en svängig melodi som förmodligen är en gammal spiritual. Varken präst eller konfirmander visste om att vi skulle sjunga den – men konfirmanderna var helt med på noterna efter första och enda versen, som vi sjöng om igen. Det gungade fint.

Vi tränar "Bygg inte hus på lösan sand" innan gudstjänsten

Kyrkan var fullsatt, som den alltid brukar vara vid konfirmationshögtider och skolavslutningar. Ibland fyller de stora kyrkorna verkligen sin funktion. Som utgångsmusik spelade jag Intåg i sommarhagen av Wilhelm Peterson-Berger. MM tyckte jag skulle spelat något med uttåg i stället, men jag försvarade mig med att alla tågade ut ur kyrkan och IN i sommarhagen…

Uttåg till Intåg i sommarhagen

Idag har det varit konfirmationsmässa i Gusums fina lilla kyrka. Även idag var kyrkan fullsatt med föräldrar och anhöriga. Konfirmanderna tågade in till tonerna av Klinga mina klockor av Benny Andersson, som jag tyckte passade bra efter klockringningen.

Många tog nattvarden

Mässan firades på sedvanligt sätt och många var med och tog nattvarden. Idag var vinet alkoholfritt – kanske med tanke på de många ungdomar som var med. Som postludium spelade jag What a wonderful world – den låter jättefint på orgel…

Tält utanför kyrkan

Efteråt serverade Aina och Mari cider, kaffe och tårta till alla som varit med i kyrkan i ett tält utanför på kyrkgången.

Strykande åtgång på tårtan

Janne, god vän, ordförande i min f.d. kyrkokör i Mogata och numera kyrkvärd i Ringarum och jag samt Helen, också en kär vän, vaktmästare i Gusums kyrka

Vädret, som varit regnigt på förmiddagen, slog om och solen tittade fram. Alla fick en trevlig pratstund med vänner och bekanta, som slagit sig ner lite varstans där det fanns plats. Som här på klockstapeln. Roligt att se att kyrkan fortfarande har betydelse, även för dem som inte är pensionärer…

Komfirmandprästen Stefan, kykoherden Peter och Mari iförd snygga skor

Plats för fika på klockstapeln

Fredagstema Show and Tell – Gömt i min garderob

I en av mina garderober har jag en bokhylla som jag tittar i någon gång om året. Jag är uppfostrad i ett hem där man lärde barnen att vara rädd om böcker och där aldrig någon bok fick kastas. De fick däremot gömmas undan. Så det är därför bokhyllan står i garderoben. (Bilderna går att klicka större)


Nu var det länge sen jag var där och botaniserade. Jag hittar omedelbart Praktiska Trädgårdsboken – en händelse som ser ut som en tanke, om man läser mitt föregående inlägg. Den är För alla trädgårdsvänner…


Rättskrivningslära för realskolan utgiven 1955 kan kanske också komma till pass någon gång. Man kanske kan få lite uppslag till bloggen. Här finns t.ex. en berättelse om Syskonen Alm på slåtterarbete.


Jag läser: ”Hemmansägare Larsson i Vallbo tituleras ibland patron av sina underlydande, varav man kan förstå att hans egendom inte hör till de minsta”… ”Mårten var fullt sysselsatt från morgon till kväll och ståtade snart med praktfulla valkar i händerna”…Svåra ord att skriva rätt på för en tolvåring – titulera, egendom, minsta, sysselsatt, valkar.

Där finns också Göran, som ”en sommar åtnjöt konfirmationsundervisning i en halländsk prästgård” och ”den gamle hederspaschan som gjorde Lisbet brydd genom att fråga, om hon tyckte han skulle bli för gammal för att bli marskalk på hennes bröllop”. Ack ja. tiderna förändras…


Jag hittar också min barndoms mest älskade pojke, Bill den förskräcklige, av Richmal Crompton undangömd i hyllan. Bill, som gjorde alla de busstreck, som jag, den väluppfostrade lilla flickan, inte vågade. Här klarar Bill affärerna. Jag älskar hans lakoniska språk. T.ex. ”Alla tego utom Bill, vilken mumlade i sur ton: ’Sätt alla stora mänskor i menageri å’ släpp ut djuren!’”

Astas nya hem från 1932 finns också bland böckerna. Asta är dotter till professor Bröndums nya husföreståndarinna och är också behjälplig i hushållet. Men när Asta tar av hättan från tekannan följer professorn noga hennes rörelser, står det på en sida som jag slår upp på måfå.


”’Sådana små magra händer du har barn’, utbrast han. Och mager i ansiktet är du också. Hm,hm. Du måtte väl få nog att äta?’ ’Ja det kan professorn vara säker på’, sade Asta muntert. Sedan vi kom hit ha vi det utmärkt. Men jag har inga anlag att bli tjock’” Några anorektiska modeller göre sig tydligen icke besvär hos den professorn…


I Flickornas Julbok 1931 – berättelser om flickor för flickor handlar det om bl.a. om pensionsflickor, Amanda Flöjts bravader och Jenny Lind. Flickorna i novellerna heter Elsa, Ulla, Maud, Inga, Sonja och Siri. Pojkarna Ejnar, Alvar, Arne och Gösta. En av flickorna får inte vara med för att hon ätit sill till frukost…


Sista boken för denna gången är Anne vildkatt – även den en av mina älskade flickböcker som jag läste när jag var 10-11 år. Anne bor i Amerika dit hennes pappa flyttade när hans far försköt honom eftersom han inte gillade sin svärdotter. Annes pappa dör och mamman blir sjuk och de får flytta till ”Nigger Street" och har det allmänt eländigt.

DÅ skriver Anne ett långt brev till sin farfar i Sverige. Hur det går? Jag vet inte, men jag måste absolut läsa boken innan jag somnar ikväll. Det var sextiotre år sen jag läste den senast, så jag må vara förlåten om jag har glömt hur det gick…


Bejla är det som står för fredagstemat i maj. Övrig temabloggare finns länkade hos henne. Roligt att skriva om detta tema, Bejla!

Maskrosor...

Igår regnade det hela dagen och jag vågade mig inte ut trädgården förrän på kvällen. Det varma vädret kombinerat med den enorma fuktigheten har fått gräset att växa skyhögt och maskrosorna att svämma över. Eftersom jag köpte en utmärkt och dyr maskrosupptagare förra året kände jag mig tvungen att gå ut och pröva den.


Så här såg det ut i trädgården igår. Inte undra på att man blir matt! Inte nog med att maskrosorna ska hyfsas till, jag måste också rensa mellan plattorna. Det gör jag med en spackelspade.


Jag vet att det finns olika ogräsmedel som man kan hälla ut mellan plattorna, men jag tycker synd om alla skalbaggar och myror som också finns mellan och under dem. Jag framhärdar alltså med att sticka och skrapa bort ogräset.


Sen ska alla vissna penséer plockas bort, gångarna runtom huset skyfflas, kirskålen, som frodas i ett hörn av trädgården, grävas bort och alla förgrodda solrosplantor sättas ut och…


Men det tar vi en annan dag.