1389 Veckans Rubrik - Tålamod

Veckans Rubrik har rubriken Tålamod. Det är Anki som bestämmer ämnena för denna i februari. Vi som är med på temat är listade på höger sida i bloggen.

Tålamod är en dygd, fick man lära sig när man var liten. En bra sajt som man kan titta på om man vill ha lite visdomsord om Tålamod finns här.  Så till exempel att "Den som har tålamod har allt" och "Den tålmodige frodas och den envise vinner." Tänker osökt på tävlingen mellan haren och sköldpaddan.

Vissa saker har jag tålamod med - andra inte. Jag har t.ex. svårt att stå vid spisen och vänta på att saker ska koka upp utan att ha en bok att läsa i under tiden. Det händer då att jag glömmer bort att passa det jag håller på att laga. Däremot kan jag utan besvär sitta vid flygeln i sex minuter varje dag en månad och öva på samma passage, som i klippet nedan.

Det är den gulade passagen i Haydns Sonat i D-dur som jag så flitigt övar i klippet nedan. (Bilden går att klicka större.)

Tyvärr är jag inte säker på att jag någonsin kommer att kunna spela den här D-durssonaten av Haydn i tempot Allegro con Brio trots mitt trägna övande. Inte nog med att det ska gå väldigt fort utan det ska dessutom gå med schwung!

Men fingersättningen sitter åtminstone som den ska. Det är lika viktigt att man sätter fingrarna i exakt samma ordning varje gång man spelar en sådan här passage - precis som det är tvunget att rita strecken i ett kinesiskt tecken också i exakt samma ordning. Man får träna tills det går automatiskt.

Det finns alltså ingen genväg till att lära sig svårigheterna i till exempel ett musikstycke eller i att skriva kinesiska tecken utan det är tålamod och övning och åter övning som gäller. Man spelar om och om igen tills det sitter. Man skriver ett tecken hundra gånger tills det går automatiskt.

Ibland får man tyvärr ge upp - men då är det inte tålamodet som brister utan man får helt enkelt inse att det här klarar jag inte. Och att spela sonaten Allegro con Brio kommer aldrig att gå, det vet jag, men det är roligt ändå om jag kan spela den saktare och rätt.

Nedanstående klipp tar ca sex minuter och om det är någon som orkar lyssna på det tills slutet är denna ett under av tålamod.

1388 Tjänsteman eller tjänsteperson

Jag tycker att det har gott troll i jämställdhetsfrågorna. Läste nyligen att några kvinnor tyckte att man borde ändra tjänsteman till tjänsteperson eftersom det är så många kvinnor som är tjänstemän. Riksdagsman går ju lätt att ändra till riksdagskvinnor - även om jag inte tror att det används så ofta. Så är dock inte fallet med ordet  tjänsteman som ju svårligen går att ändra till tjänstekvinna. Alla sammansättningar med tjänste- måste naturligtvis då också ändras. Det kommer inte till exempel att få heta tjänstemannasektorn längre utan tjänstepersonssektorn, vilka det nu är som kan antas tillhöra den i så fall.

Jag sörjer över att riksdagens talman har ändrats till riksdagens talesperson. En talesperson kan ju vem som helst bli som sitter i riksdagen, men talman är ett ämbete samtidigt som det är en person som innehar det ämbetet. Jag tycker aldrig det har varit konstigt att höra att en kvinna är talman i riksdagen. Man är ju ursprungligen förknippad med ordet människa, åtminstone är det så i engelskan där ju man både betyder man och människa.

Så otroligt fånigt att ens fundera på att ändra ordet tjänsteman, som också syftar på ämbetet, till tjänsteperson som väl kan vara vem som helst som arbetar på kommunen eller i privata företag. Eller kanske man har tänkt sig kommunperson eller företagsperson?

Hur går det om man i analogi med detta ska ändra ordet rådman för att alla i FI ska bli nöjda? Blir det rådsperson där kanske? Chefen för tingsrätten hette åtminstone förr lagman. Lagpersonen hade utslagsröst... För vad? Fotbollslaget eller? Hovrättslagmannen skulle bli hovrättspersonen bland hovrättsråden till exempel.

Ännu konstigare blir det om man ska behöva ändra lekmännen i kyrkan så att det blir full lingvistisk jämställdhet. De flesta av kyrkans lekmän är nämligen kvinnor. Blir det lekpersoner eller lekmänniskor som blir alternativet då? Det var lekpersonerna som stod för gudstjänsten i söndags.

Det finns säkert fler möjligheter att ändra uttryck som har -man som sista led som jag inte har kommit på - men jag hoppas att de som bestämmer tar sitt förnuft till fånga och låter oss få behålla våra gamla fina ämbetsord där ordet -man inte nödvändigtvis behöver ryckas ut ur sitt sammanhang utan får fortsätta att fungera som helhet. Det stod att Löfvén skulle fundera om man skulle ändra på detta. Det tycker jag inte han behöver göra längre. Förhoppningsvis är hela den här diskussionen bara ett stort skämt, men man kan aldrig vara säker!

1387 Ryska Nationalbaletten från Moskva

På söndagskvällen , efter att vi varit på Visualiseringscenter, åkte vi åter in till Norrköping för att se den ryska nationalbaletten från Moskva i De Geerhallen i Norrköping. Det var Mirren som hade upptäckt detta evenemang och köpt biljetter till sig själv, alla tre barnen och mig. Baletten var Svansjön med musik av Tjajkovskij , som är Clarissas favoritmusik och som hon somnar till varje kväll.

Bilderna är alla tagna av Mirren och går att klicka större.

Jag var kanske lite orolig för att barnen inte skulle uppföra sig som man förväntar sig av en konsertpublik, men Mirren försäkrade mig att de är vana opera- och konsertbesökare. Barnen uppförde sig oklanderligt till skillnad från en dam bredvid som satt och surfade på sin mobil under stora delar av föreställningen.

Underbara pastellfärger på kostymerna.

Jag är ju van vid att man inte får fotografera under sådana här evenemang så jag hade inte kameran med mig. Mirren däremot tog några foton eftersom hon sa att ingen hade sagt, innan föreställningen började, att man inte fick fotografera. Jag är mycket tacksam för det och i det här inlägget är det alltså hon som tagit alla fotona.

Det var en underbar upplevelse att se den här fantastiska baletten med så utomordentligt skickliga balettdansörer och - dansöser som så helt hade kontroll över sin kropp och sin dans. Man undrar just hur många timmars och års träning som ligger bakom ett sådant här framträdande. Att biljetterna var så relativt billiga berodde antagligen på att musiken var inspelad. Men eftersom den var så skickligt tajmad med pauserna för applåderna så saknade man inte orkestern.

Publiken tackar med stående ovationer.

Den stora De Geerhallen var helt fullsatt och den entusiastiska publiken mötte varje solo med stormande applåder. När balettföreställningen var slut bröt jublet löst och det blev stående ovationer. Vår lokaltidning - Norrköpings Tidningar - tyckte däremot inte att det var värt ett besök. Inte en rad om evenemanget i tidningen varken dagen efter eller dagen därpå...

Lissan efter avslutad balettföreställning.

1386 Milonga på Musikaliska

Mitt nioåriga barnbarn Casimir spelar Milonga på gitarrfestivalen på Musikaliska. Tyvärr kunde jag inte vara med. Mirren spelade in.

Här tränar han på stycket hemma i Mogata.

1385 Veckans Rubrik - Längtan

Att längta efter någonting - to long for something - var nog några av de första orden jag lärde mig på engelska. I min ungdoms musik som till stor del bestod av evergreens och jazzlåtar - dvs. den musik jag lyssnade på i smyg hemma när pappa var borta eller när jag var hos kompisar - förekom det mycket längtan. Det finns mycket längtan även i dagens popmusik och mellofestivalslåtar.

När jag var barn kunde jag längta oerhört efter saker - t.ex. efter en egen häst som jag aldrig fick. Eller mat när jag cyklade hem från skolan och var hungrig. Jag längtade efter sommaren, efter julklappar, efter att bli stor.

När jag blev äldre längtade jag efter någon att dela livet med, att få barn, att bli färdig med studierna och få ett jobb. När jag väl hade blivit lärare längtade jag efter loven, särskilt sommarlovet. Nu längtar jag egentligen inte efter något annat än att få träffa barnbarnen ibland. Jag längtar varken efter våren eller sommaren som väldigt många gör - jag vill helst stanna tiden så den inte rinner iväg så fort.

Nu får jag inte träffa barnbarnen förrän i slutet av februari då jag åker upp till Mälarhöjden för att vara med på Lilla Akademiens årliga musik- och dansföreställning på Musikaliska. Den här gången är det Gullan Bornemarks sånger som är på tapeten. 

Till det här inlägget passar det bra att lyssna till den evergreen som jag älskar mest - den blir inte sämre av att det är Barbra Streisand som sjunger - min favoritsångerska. För att vara en schlagertext tycker jag den är ovanligt fin. Oscar Hammerstein skrev texten och Jerome Kern musiken.

All the things you are

Time and again I've longed for adventure
Something to make my heart beat much faster
What did I long for, I never really knew.
Finding your love, I found my adventure,
Touching your hand my heart beat much faster
All that I want in all of this world is you.

You are the promised kiss of springtime
That makes the lonely winter seem long
You are the breathless hush of evening
That trembles on the brink of a lovely song.
You are the angel glow that lights the star,
The dearest things I know are what you are.
Someday my happy arms will hold you,
And someday I'll know that moment divine
When all the things you are, are mine.




Anki är det som är värdinna för Veckans Rubrik i februari. Övriga rubrikskrivare finns listade till höger i bloggen liksom månadens övriga ämnen.

1384 Besök med barnbarnen på Visualiseringscenter i Norrköping

Visst har jag vetat om att vi har ett berömt Visualiseringscenter i Norrköping men som med så mycket annat har det inte blivit av att besöka det. Men i söndags fick jag följa med Mirren och barnbarnen dit eftersom nioåringen Casimir hade fått ett besök där i julklapp.

Casimir, Caspar, grannflickan Ida, Mirren och Clarissa på väg till Visualiseringscenter. Det är Moa Martinsson som står bakom gänget. (Bilderna går att klicka större.)

Kent tog kortet över Visualiseringscentret som ligger i det gamla industrilandskapet

Men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur fantastiskt det var. Det är ju ett säte för olika forskningsprojekt läser jag om på hemsidan som jag länkat till ovan. Igår läste jag också i tidningen att centret fått 70 miljoner i forskningsanslag från Wallenbergsstiftelsen för att bland annat skapa fler domfilmer. Så kallas tydligen filmer som man kan se i 3D med speciella glasögon.

Röntgenbild av en människa som man kan lägga in olika organ i om man trycker på vissa knappar.

Man kan också göra bilden större och mindre med fingrarna.

Vi började med att titta på en monter som visade en röntgenbild av en människa. Det här forskningsprojektet kallas för Seeing Organ Function och är ett finansierat av Wallenbergstiftelsen. Man kunde se hur hjärta och lungor fungerade och man kunde skärma av delar bara genom att toucha med fingrarna. Pojkarna tyckte det var mycket spännande.

Sedan var det dags för 3D filmen.Vi gick in och satte oss i den stora rotundan med var sina glasögon. Filmen hette Rymdresan och vi blev guidade av Christer Fuglesang, Sveriges första och hittills enda astronaut. Jag var helt tagen av att se honom stå i full figur mitt framför oss och prata så jag kom mig inte för att ta upp kameran förrän efter en stund. Han berättade mycket medryckande om sin utbildning till astronaut som hade tagit 14 år. Det första han fick lära sig var att flyga.

Sen började äventyret med att han tog oss med in i rymdkapseln. Jag fick hela tiden sitta med händerna i ett stadigt tag om armstöden i synnerhet när han klev ur kapseln och tog sig ut i rymden för att rätta till något fel. Som vanligt ilade det i benen när jag tittade ut i rymden och ner på jorden.

Otroligt spännande att få följa med in i rymdkapseln.

Här fick vi följa med ut i rymden.

Foto av jorden.

När filmen var slut gick alla iväg till avdelningen för barn. Jag var ganska omtumlad efter denna rymdresa, men barnen verkade inte särskilt påverkade. Här fanns väldigt många intressanta saker att pröva på och många stora dataskärmar att rita på eller lösa uppgifter på.

Här är en stor dataskärm där man ska placera in olika organ som hjärta, bukspottskörtel, lungor etc. etc. på en människa. Helt fascinerande och lärorikt.

Lissan fastnade vid origamibordet där det fanns beskrivningar på hur man kunde vika papper till olika figurer. Efter att vi visat hur hon kunde  vika papperet så det blev en räv gjorde hon på egen hand 4-5 stycken.

Efter att ha prövat olika uppgifter satte sig barnen till ro vid ett av de många borden för att bygga torn. Ida lyckades bygga ett så högt torn att hon var tvungen att stå på en stol för att lägga på de sista klossarna.

Full koncentration.

Tornet som Ida byggde blev en halv gång till så högt.

Jag var tyvärr lite stressad eftersom vi först skulle hem till Mogata med Ida och sen iväg till De Geerhallen i Norrköping igen efter någon timme. Mirren hade köpt fem biljetter till kvällens evenemang - den berömda ryska baletten från Moskva som var ute på turné med Svansjön och gästade Norrköping innan den åkte vidare till Stockholm. Men det visade sig att vi både hann äta och göra matsäck för att ta med oss innan vi gav oss iväg igen. Ett nytt inlägg om denna fantastiska föreställning blir det så småningom.

Morfar hade skalat potatisen så det tog inte så lång tid att göra potatismos. Till det sojakorv till vegetarianerna och kycklingkorv till de andra.

PS. Det fanns fler domfilmer att se på Visualiseringscenter. Bara att kika på på hemsidan.

1383 Axel Sjöberg på Sven-Harrys

Veckan som gått har varit mycket rik på upplevelser i och med att jag åkte upp till Stockholm några dagar. Jag tillbringade torsdagseftermiddagen  med att gå till Sven-Harrys och titta på utställningen med Axel Sjöbergs konst. På fredagen tog jag en en liten tur in till city och råkade gå förbi Dea-Axelssons som hade konkursutförsäljning och hittade långbyxor och en klänning till halva priset.

På lördagsmorgonen följde jag med Mirren och flickorna Karolina och Clarissa till lördagsverksamheten på Lilla Akademien och sedan åkte Mirren och alla de tre yngsta barnbarnen med mig hem till Mogata.

Den främsta anledningen till att jag åkte till Stockholm just nu var för att jag ville se Axel Sjöbergsutställningen på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken innan den tog slut. När jag studerade i Stockholm i början av 50-talet var jag klasskamrat på Enskilda Gymnasiet med Axel Sjöbergs sonson, Göran. Vi var mycket tillsammans och jag var ofta gäst i hans hem. I den stora våningen hängde många av farfaderns tavlor och jag tyckte det skulle bli spännande att få återse några av dem.

Fisken vägs upp 1919. Den här stora tavlan (90x160 cm.) är jag nästan säker på att den hängde på väggen över soffan i vardagsrummet i klasskamraten Görans föräldrahem.  (Bilderna går att klicka större.) 

Axel Sjöberg föddes 1866 och dog 1950, alltså bara några år innan jag lärde känna hans sonson. Axel Sjöberg var tidigt tvungen att hjälpa till med försörjningen eftersom han blev faderlös vid unga år. Han fick anställning vid Generalstabens litografiska anstalt där han lärdes upp till att bli grafiker. Under den tiden gjorde han illustrationer till tidningar och böcker och sparade ihop pengar så att han kunde börja först på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och sedan på Konstakademien.

Hamnen i Långviksskär 1935. 90x125 cm

Han gav också ut en bok år 1900 - Bland kobbar och skär - som han själv illustrerade. Det är den boken som gett utställningen dess namn. Han hade då levt några år ute på Sandhamn och Långviksskär där han så småningom köpte mark och byggde både bostad och ateljé. Där levde han nära skärgårdsbefolkningen och deltog i deras dagliga liv med fiske, jakt och jordbruk som ofta var mycket slitsamt och besvärligt. Många av hans tavlor är mycket stora.

Notdragning i Stockholms skärgård 1915. Nationalmuseum. 150x246 cm. 

Jordbruk i havsbandet 1900. 90x140 cm.

 Vedhuggning i Sandhamnsskogen 1913. 

Radiolyssnarna 1935. Utställningens största tavla med måtten 135x195 cm.

Glöd. Långsviksskär 1898. 100x150 cm.

Axel Sjöberg var också en duktig fotograf, som många av hans samtida kollegor och även August Strindberg, som han beundrade mycket. Många av hans fotografier ligger till grund för hans oljemålningar. Så t.ex. i hans målning Jordbruk i havsbandet som finns på Nationalmuseum.

Jordbruk i havsbandet 1900. 91x126 cm.

Axel Sjöbergs akvareller har av många ansetts som det bästa i hans produktion. På utställningens andra våning finns ett helt rum med bara hans akvareller och skisser. I katalogen läser jag att han hade flera hundra skissböcker fulla med teckningar och akvareller. Den rikligt illustrerade katalogen kunde jag köpa till reapris för 120 kr. Här finns också bilder på målningar från fjällvärlden som han också hittade många av sina motiv i.

Några exempel på Axel Sjöbergs akvarellbilder.

Carl Eldh skapade skulpturen i brons av sin gode vän Axel Sjöberg 1912. Den står nu placerad  utanför värdshuset i Sandhamn.

Utställningen slutar söndagen den 12 februari men innan dess är det flera offentliga visningar som ingår i entrépriset. Här kan man hitta dem. Det är en fin utställning som jag varmt kan rekommendera.

Axel Sjöberg i målartagen som åttioåring ute i Sandhamn.

1382 Veckans Rubrik - Gungstol

Mina morföräldrar hade en gungstol liksom mina farföräldrar. Vart gungstolarna tog vägen vet jag inte för i mitt föräldrahem fanns det ingen sådan. När jag var hos min farfar var han alltid rädd att jag skulle gunga för mycket så att stolen skulle tippa över och jag skulle slå mig. Det hände aldrig eftersom jag var ett mycket försiktigt och lydigt barn.

En lite modernare gungstol - Rocket - kan man köpa idag. Här har jag hittat den.

Så någon närmare relation till en gungstol har jag inte. Däremot till den gamla fina melodin Rockin' Chair som var det första jag tänkte på när jag såg det sista ämnet för denna månad. Det var Hoagy Carmichael som skrev musiken till denna sång 1929 liksom han skrev musiken till Georgia on my mind och Stardust. Den låten är kanske den mest kända av alla amerikanska evergreens någonsin. 

Den som gjorde Rockin' Chair berömd var sångerskan Mildred Bailey. En som också gillade Rockin' Chair var Louis Armstrong som spelade in den många gånger tillsammans med trombonisten Jack Teagarden.

Texten är en dialog mellan en åldrig fader, som sitter i gungstolen med sin käpp bredvid sig och hans son. Louis Armstrong är sonen och Jack Teagarden är fadern i videoklippet nedan. Fadern är "kedjad" vid sin gungstol och kan bara röra sig så mycket att han kan vifta bort flugorna med händerna. Han ber sonen att hämta lite gin, men denne har inte någon att ge honom. Texten är ganska sorglig men sångarna har uppenbarligen roligt när de sjunger den, liksom publiken. Här kommer texten. 

ROCKIN' CHAIR LYRICS

Old rockin' chair's got me

(Old rocking chair got you, father)

Cane by my side

(Your cane by your side)

Fetch me that gin, son

(I ain't got no gin, father)

'Fore I tan your hide

(You're gonna tan my hide)

Can't get from this cabin

(Cabin, joking follow)

Ain't go nowhere

(You ain't goin' nowhere?)

Just sittin' me here grabbin'

(Grabbin')

At the flies 'round my rockin' chair

(Rockin' chair)

Old dear aunt Harriet

(Aunt Harriet)

How long to Heaven she be?

(Heaven she be)

Send me a sweet chariot

(Oh chariot)

For the end of the trouble I see

(My sweet Cherie)

Old rockin' chair gets it

(Rocking chair get it, father)

Judgment Day is almost here

(Judgment Day is here)

Chained to my old

(Sing it pop, sing it)

Rockin' chair

[Incomprehensible]

Old rocking chair got you, father

(Yes, indeed, yes indeed, yes indeed, you got it)

And your cane by your side

(Can't get around no more)

But I ain't got no gin, father

(Well, that's all the sadness)

Oh, you gonna tan my hide, tan my hide

(Yeah, yeah get it)

You can't get from this cabin

(Man, I don't wanna go nowhere)

Oh no, father, but you ain't goin' nowhere

(Aha, aha)

You sittin' here grabbin', you grabbin', you grabbin'

(Grabbin', grabbin')

The flies 'round the old rockin' chair, rockin' chair

My dear old, aunt Harriet

(Yes son, how long to heaven she be?)

May up in heaven she be

(Yeah, you don't like that)

Oh chariot, oh chariot, chariot, chariot, chariot

(Yeah I got your ride, I got your ride, got every chariot)

Once again in the time of trouble, I've seen

(Yeah, nobody knows the trouble I've seen)

Old rockin' chair get it, rockin' chair get it

(Old rockin' chair get it)

And Judgment Day, oh, Judgment Day

(Judgment)

You sittin' here chained to your rockin' chair

Tyvärr står det inte någonstans när den här inspelningen gjordes - kanske någon gång på 50-talet. Någon som vet? Det gungar fint i alla fall.

Hoagy Charmichael som 24-årig låtskrivare. Här kan man läsa mer om honom.

Det var Annas sista ämne för Veckans Rubrik i januari. Tack Anna för trevliga teman! Vilka som är med och skriver om Veckans Rubrik hittar man på höger sida på bloggen.

Uppdatering:
Margaretha har berättat för mig att den här inspelningen gjordes i New York 30 december 1957. Tack för upplysningen!

1381 Veckans Rubrik - Tillit

Vi är några stycken bloggare som skriver om ett gemensamt tema varje vecka kallat Veckans Rubrik. Rubriken den här veckan är TILLIT och det är Anna som har bestämt ämnena för januari. De står listade till höger i bloggen liksom vilka som är med och skriver.

Ordet TILLIT är en palindrom. Det innebär att ordet även kan läsas  baklänges med samma betydelse. Andra exempel på palindromer är naturrutan och kajak. Några egennamn är också palindromer som Otto och Anna. Det är en händelse som ser ut som en tanke. För att du ska kunna lita på någon måste du själv vara pålitlig och hålla dina löften. För ordet tillit kommer ju av orden att lita till/på någon.

Bilden har jag hittat här på nätet.

Som den lille pojken som litar på att pappa tar honom i famnen när han hoppar. Om pappan skulle gå undan i sista stund skulle förmodligen aldrig pojken våga lita på honom mer. Hur många barn är det inte som ständigt blir svikna av sina föräldrar? Hur kan man då begära att de ska växa upp till att bli ansvarstagande och pålitliga föräldrar själva?

Något som man ofta tar till som småbarnsförälder är att lova att vi kan göra något sen. Man lovar något som man kanske inte har för avsikt att hålla bara för att man vill bli av med en tjatig unge för stunden.
-Mamma, jag vill gå på Skansen, baka bullar, hälsa på mormor etc.etc.
-Javisst, säger jag, kanske i morgon.

När jag säger kanske tar barnen - åtminstone mina gjorde det - som en bekräftelse. De hör överhuvudtaget inte att jag säger ordet kanske. Och så blir besvikelsen stor när det inte händer något av vad jag har lovat dagen därpå.

Då är det bättre att säga något i stil med att idag har jag inte tid att baka bullar men på lördag kan vi göra det. Och samtidigt skriva upp i sin almanacka att på lördag bakar vi bullar så att man inte glömmer bort det. I gengäld får vi själva barn eller vänner för den delen också, som går att lita på.

Det är så lätt att ge ett förhastat löfte. Man kan lova att komma och hälsa på en person nästa gång man åker förbi även om man aldrig har tänkt sig att göra det. Jag har blivit bättre med åren och försöker tänka mig för innan jag lovar något som jag inte vet om jag kan hålla.

Bilden från nätet härifrån . Här är det verkligen fråga om tillit!

1380 Månadens illustratör januari 2017 - Erkers Marie Persson

Varje gång jag kommer upp till Stockholm för att hälsa på barnbarnen gör jag en utflykt till Myrorna i Skärholmens centrum. Barnbarnen är ju i förskolan och i skolan på dagarna och dottern jobbar så det blir många tillfällen till ensamma utflykter för min del.

Den främsta anledningen till mina besök hos Myrorna är deras barnbokshylla. Där har jag gjort många fynd eftersom jag är på jakt efter illustratörer. Det blir ju företrädesvis barnboksillustratörer eftersom det är där illustrationerna finns och man nu inte ska gå tillbaka till böcker från tidigare århundranden. Den här gången hittade jag boken Sommarlovet hos Karl-Anton med text och bild av Erkers Marie Persson, en ny bekantskap för mig.

På omslagsbilden ser man alla personer som förekommer i boken. De två granngubbarna Nilsson och Gustav, de fyra syskonen som är hos sin morfar på sommarlovet, hästarna Simson och Humlan, morfar Karl-Anton och de två sura granntanterna som blir vänliga och snälla i slutet av berättelsen. Det är Lina på den vita hästen Humlan som är berättaren i boken.

Bilderna går att klicka större.

Erkers Marie Persson är som Stina Sunesson från Dalarna och illustrationerna visar dala-landskapet i all sin skönhet. En viss påverkan av henne kanske man kan ana i Perssons bilder. Ett inlägg om Stina Sunesson finns att läsa här. 

Varje nytt kapitel börjar på samma sätt med texten innesluten i bilden. Textsidorna för övrigt är inramade av en blomranka som syns lite av till höger.

Men Erkers Marie är inte bara konstnär och illustratör. Hon har även ett eget förlag som ger ut hennes almanacka som kanske är mer känd än barnböckerna om Karl-Anton. Dessutom är hon keramiker och har bland annat skapat ett populärt luciatåg. Här kan man läsa mer om henne. Där finns också ett foto av henne.

Här är barnen på utflykt till stranden och Lina rider på sin favorithäst Humlan.

Berättelserna om vad barnen hittar på tillsammans med sin morfar är lätt surrealistiska. Barnen är klädda i jeans och sommarkläder men morfar Karl-Anton har, genom hela boken, samma randiga nattskjorta på sig och blomsterkrans i håret.  Samtidigt som barnen åker till stan och får sitta i ett hölass som dras av Simson, läser man att det blir bilkö på vägen av den anledningen.

Här har Nilssons tjur slitit sig och fångas in av Karl-Anton medan lillebror klättrar upp på stegen och sätter sig i säkerhet på taket.

När två kompisar får sova över tar Karl-Anton ut dubbelsängen och sätter i skogen som en liten överraskning. Hur den kommit dit får man inte veta och barn som läser det här bryr sig naturligtvis inte ett dyft om det. Eller om det skulle regna under natten.

Fler böcker av Erkers Marie Persson.