En bok som har betytt mycket för mig och som gjorde att jag fick upp ögonen för orättvisorna i världen redan som tioåring var Onkel Toms Stuga - på engelska Uncle Tom's Cabin - av författaren Harriet Beecher-Stowe. Naturligtvis var mitt exemplar förkortat men jag minns att jag sörjde djupt över hur illa behandlade de svarta slavarna blev i Amerika och i synnerhet Tom som dog på slutet av den tortyr han hade utsatts för.
Harriet Beecher Stowe 1811- 1896. Samtliga bilder i inlägget från Wikipedia.
Om författaren till boken - Harriet Beecher Stowe - visste jag ingenting då. Men när jag bestämde mig att skriva om slaveriet i USA i min C-uppsats i engelska år 2007 och den destruktiva verkan den hade på både slavar och slavägare, lärde jag känna denna beundransvärda kvinna lite mer.
Det var ju om henne som det berättas att Abraham Lincoln tog emot henne i Vita Huset med orden: "So you are the little woman who wrote the book that started this great war." Vad han syftade på var förstås det blodiga inbördeskriget mellan Nord- och Sydstaterna mellan åren 1861 - 1865.
Även om det från början inte var slaveriet som var den egentliga orsaken till kriget så kom slaverifrågan in i bilden under tiden. Uncle Tom's Cabin, boken som hade kommit ut 1852 och sålts i hundratusentals exemplar, hade gjort människor i Nordstaterna upprörda eftersom Beecher-Stowe beskrev de svarta slavarnas eländiga situation i Sydstaterna mycket realistiskt och med stor empati.
Hon berättade att slavarnas familjer ofta splittrades och att barn såldes från sina föräldrar. Hon beskrev också mycket ingående hur daglig misshandel och tortyr var vanligt. Själv hade hon upplevt slaveriet på en farm i Kentucky och dessutom kommit i kontakt med många förrymda slavar som hade berättat sina historier.
Hemmet i Cincinnati.
Boken fick ett enormt genomslag - den var dessutom spännande - och bidrog utan tvivel till att man förbjöd slaveriet i USA 1865. Beecher-Stowe fick utstå mycket hat och förföljelse från slaveriets anhängare i Sydstaterna både i tal och skrift. Trots att hon själv hade sju barn fortsatte hon dock oförtrutet att kämpa för både de svartas och kvinnors rättigheter.
1868 blev hon redaktör för tidskriften Hearth and Home, ett magasin som framför allt vände sig till kvinnor. Där slogs hon för gifta kvinnors rättigheter. Hon skrev bland annat att "The position of the married woman...is in many respects similar to that of the neg*r*o slave." Hon visade på att den gifta kvinnan fråntogs all sin förmögenhet och sitt arv genom sitt giftermål. Kvinnan fick inte heller behålla något av den lön som hon kunde få genom sitt eget arbete utom hemmet utan det var hennes make som helt förfogade över den. Här kan man läsa mer om denna starka och fantastiska kvinna.
Onkel Tom dör av misshandeln som slavhandlaren Legree utsätter honom för.
30 kommentarer:
Tack för informativt inlägg om berömd bok och författare. Har inte läst den men troligen sett filmatisering för länge sedan. Misstänker jag. Min kvinnokraft har rest till Stockholm för barn och barnbarn. Så nu blir det korv och korv. Veckan ut.
Har aldrig gillat "Onkel Toms stuga" - kanske för att vi läste den i skolan på mellanstadiet, och det var segt att lyssna på alla som staplande tog sig igenom texten.
Däremot tycker jag om många av hennes andra böcker. "Poganuc People" hör till en av mina favoriter (hela världslitteraturen inbegripen). Gutenberg har den inte, men jag vet att jag sett den på nätet, så det är bara att söka på titeln. I alla fall om du uppskattar långsamma och skenbart händelselösa böcker.
Margaretha
Uppriktigt sagt minns jag inte om jag ens har läst Onkel Toms stuga, men att den finns har inte undgått mig. Kanske jag borde läsa den och upptäcka att jag redan har läst den.
På något sätt känns den igen, kanske via någon film för längesen.
Nyfiken blev jag i alla fall denna kvinnodag!
Tack Ingrid för denna bakgrund, så betydelsefull. Vill minnas högläsning i skolan av Onkel Toms hytte ....
Kram
Hans:
Där ser man vad vi betyder! Kan ju inte vara kul att äta korv sju dar i veckan. Även om du gillar isterband.
Ingrid
Margaretha:
Synd att sätta en sådan bok i händerna på mellanstadieelever. Den bok jag läste var mycket förkortad - jag blev förvånad över att den riktiga var så omfattande. Men jag lärde mig mycket om slaveriets historia genom att jag skrev en uppsats om boken. Inte särskilt uppbyggligt!
Ska se om jag kan beställa boken du rekommenderade på biblioteket.
Ingrid
PettasKarin:
På mig gjorde boken ett så oerhört starkt intryck när jag var liten att jag fortfarande kom ihåg mycket från den 60 år senare. Men som sagt, jag läste bara en förkortad version då. Men att boken betydde mycket för slaveriets avskaffande råder det inget tvivel om.
Kram!
Tove:
Tydligen är det många som idkat högläsning av boken i skolan. Synd, eftersom de flesta eleverna tyckte att sådant var oerhört tråkigt. Hade nog inte spelat någon större roll vilken bok det var man läste ur om det var en klassiker.
Kram tillbaka!
Jag hör till skaran som någongång läste Onkel Tom men inte minns något av den. Väldigt bra inlägg att belysa en stark och beslutsam kvinna som verkligen deltogt i samhällsdebatterna på ett konstruktivt sätt! Och även ett exempel på litteraturens genomslagskraft - hade hon "bara" skrivit politiska texter hade vi väl aldrig kommit ihåg henne och Onkel Tom (även om boktexten inte rikitgt sitter kvar hos mig :) ) världen över så många år senare. Tack för ett roligt och informativt inlägg!
Kram
Visst har man väl läst Onkel Toms Stuga någon gång in forntiden, men jag tror inte att den satte några outplånliga spår i så fall borde jag minnas den.
Tänk så de här föregångskvinnorna fick slåss för att göra sina röster hörda. Dagen kvinnor har det också tufft för att hävda sig och få jämlika löner och arbetsförhållanden, men bättre har det dock blivit med åren.
Kram, Ingrid
AnnikaCA:
Tack för din vänliga och uppmuntrande kommentar. Jag är full av beundran över denna kvinna eftersom hon samtidigt fostrade 7 barn med mycket liten hjälp från sin man. De hade det också jobbigt med ekonomin av och till. Men hon hade en frigiven slav som hjälp i hushållet som försedde henne med material till sin bok. Trots det var det svårt ändå för henne att få någon tid över att skriva. Jag tror jag läste att hon gick upp mycket tidigt på morgonen och skrev när alla sov.
Kram tillbaka!
Ingrid:
Visst har det blivit mycket bättre med åren - åtminstone i vår del av världen. I många länder har ju kvinnan inga rättigheter fortfarande, det glömmer man. Även om det är ganska jämställt i vårt samhälle är det mycket som släpar efter, som du skriver. Arbetsmarknaden är också uppdelad.
Kvinnorna väljer tyvärr ofta yrken inom låglönesektorn. Det är synd att fler inte utbildar sig till hantverkare t.ex. Där behövs det verkligen folk och de tjänar bra. Istället väljer man kanske att blir expedit i en modeaffär där man tvingas stå hela dagarna, som ofta är långa.
Kram tillbaka!
Glömde säga att det finns en slags biografi om Harriet hos Gutenberg: "Life of Harriet Beecher Stowe Compiled from Her Letters and Journals", by Charles Edward Stowe https://www.gutenberg.org/files/6702/6702-h/6702-h.htm. Jag brukar undvika att läsa biografier skrivna om familjemedlemmar, eftersom de ofta blir lite för subjektiva, men här är det ju brev och dagboksanteckningar i något som mest liknar en självbiografi.
Alexandra Gripenberg träffade henne när hon tillbringade ett halvår i Staterna, och skrev om det i "Ett halvår i Nya Världen" - fast då var Harriet redan dement.
Och så såg jag att "Poganuc People" faktiskt finns hos Gutenberg. https://www.gutenberg.org/files/48190/48190-h/48190-h.htm
M
Margaretha:
Stort tack för tipsen!
Ingrid
Den boken borde man nog läsa igen! Läste den som barn, som väl de allra flesta gjort. Minns nästan inget.
Aina:
Det som skildras i boken är ett inte mot alla de hemskheter som slavarna i Södern utsattes för. Jag läste ju många sanna berättelser från slavar på nätet i samband med min uppsats. Det som upprörde mig mest var att barnen, så snart de var avvanda, ofta skickades iväg till andra plantager för att de inte skulle knyta an till sin mamma.
Ingrid
Vilket fint inlägg! Onkel Toms stuga minns jag så väl och vad jag grät när jag läste den. Jag har läst den många gånger. Har också haft den som högläsningsbok flera gånger när jag jobbade som lärare.
Det finns så mycket att belysa.
Roligt att nu få veta mer om Harriet Beecher Stowe, en del visste jag. Och här kan man ju verkligen tala om kvinnokraft.
Kram och tack för detta.
Vilket spännande inlägg Ingrid, trots att jag har läst Onkel Toms Stuga så kände jag inte till/eller har glömt bakgrunden. Tack för en spännande historieuppdatering!
Ditte:
Tack för din rara och uppmuntrande kommentar. Den värmer. Det var intressant att fördjupa sig i den här boken som jag burit med mig sedan 10-årsåldern. Den är inte ansedd som ett litterärt mästerverk men det finns mycket känslor i den. Jag förstår att folk på den tiden blev upprörda när de läster den. Både folk i sydstaterna och nordstaterna.
Kram tillbaka!
Anna:
Boken har väl fallit lite i glömska eftersom det getts ut andra böcker om slaveriet på senare tid som är bra mycket värre att läsa. Här är det trots allt ett romantiskt skimmer som vilar över boken och de övriga huvudpersonerna fick ett lyckligt slut. Vilket säkert inte hände så ofta i verkligheten.
Kram!
Vi läste boken i skolan mins jag. Det finns och har funnits många starka kvinnor i alla tider. Kram
Vilken spännande kvinna du berättar om! Även om vi alla besitter en kvinnokraft så finns det somliga som är totalt exceptionella, var och hur de får drivet ifrån kan man verkligen fråga sig. Som om det inte räckte med att fostra sju barn på den tiden? Att orka engagera sig i ett ämne man brinner för som dessutom har med jämställdhet och människors lika värde att göra är stort. Jag tror jag borde läsa mer om henne. För vi behöver alla förebilder även om vi inte uträttar samma stordåd. Tack snälla för ett hyperintressant inlägg och ha en trevlig helg
Intressant och spännande inlägg om en stark författare och kvinna.
Jag läste boken i tonåren ... den förkortade versionen förstås och jag minns att jag tyckte den var både spännande och otäck...
Gunnel:
Javisst har det funnits starka och beundransvärda kvinnor i historien tidigare. Men de har blivit sorgligt osynliggjorda många gånger. Det är väl nästan bara den heliga Birgitta och drottning Kristina i Sverige som man kommer ihåg från historieböckerna som var kvinnor. Och Jeanne d'Arc i Frankrike.
Kram tillbaka!
Paula:
Tack för din rara och uppmuntrande kommentar! Den värmer. Jag läste också att hon förlorade sin son när han var ett och ett halvt år och att det var det som gjorde att hon engagerade sig så djupt i slavbarnens situation. Hon förstod sorgen som mödrarna kände när de små barnen skickades bort eftersom hon själv sörjde sin lille son så oerhört.
Kram tillbaka från Ingrid som också önskar dig en skön och trevlig helg.
Anki:
Jag kommer mest ihåg att jag var så ledsen när Tom dog och upprörd över slavägarnas behandling av honom. Den spännande flykten som Elisa gjorde hade jag helt glömt. De verkliga berättelser av slavarna som man kan läsa på nätet är bra mycket hemskare än bokens. Det är ofattbart att ett land där människans lika värde var inskrivet i de första stadgarna kunde behandla människor på ett sådant sätt. Och det är också intressant att det just är en kvinna som får folk att få upp ögonen för detta på allvar.
Vilken klok och fantastisk kvinna som förstod att skriva om slaveriet och tack för ditt informativa inlägg. Trevligt och lärorikt läsa. Idag sägs det att slaveriet upphört men jag vet inte om jag kan hålla med riktigt. Det är slaveri på ett annat sätt idag, inte enbart Vita vs Svarta. Det som händer idag i världen är ofattbart grymt på många plan även om det inte kallas slaveri. Vad värre är så vågar folk inte prata och berätta med risk för trakasserier och ibland rent av mord. Råkar du säga något mindre smickrande om en person som inte är svensk anses man av många som rasist. Konstigt har det blivit...När ska människor förstå att leva livet i fred och samverkan, då skulle vi alla på jorden ha det fantastiskt.
Kram!
Vonne:
Visst finns det slaveri på många ställen fortfarande. Kvinnor, flickor som hålls inlåsta på bordeller eller i fabriker. Eller varför inte i hemmet som för många kvinnor i Sverige idag som utsätts för trakasserier och misshandel av sina män. Särskilt utsatta är ju de som inte får röra sig fritt, inte klä sig hur de vill och inte heller umgås med vem de vill.
Jag tror aldrig vi får uppleva en tillvaro utan krig och elände tyvärr. Människor har inte lärt sig någonting av historien. Vi kan ju knappt hålla fred med varandra på nära håll.
Önskar dig en skön tisdag!
Kram
Fint inlägg!
Ja vi har många modiga kvinnor att tacka för att vi är (lite) mer upplysta idag.
Tänk så korkat att männen skulle ta hand om allt och att kvinnan blev helt omyndigförklarad...
Tur att vi har det något bättre ändå.
matfreaket:
Ja, man tror nästan inte att det är sant. Kanske därför många kvinnor inte gifte sig i början på 1900-talet. Vi har det nog väldigt mycket bättre om man tänker efter. :-)
Skicka en kommentar